Varför skälver minuterna?

 jag hittar ingen förklaring på nätet, och är för lat för att resa mig och rådfråga några riktiga böcker.

Förresten rör det sig snarare om timmar, än minuter, än så länge. Timmar som jag tänkte använda till att plocka in böcker på dess rätta plats, nu när teet är urdrucket och både solen och gästen gått hem.

För i dag har solen skinit (nog ser det märkligt ut — skinit), det var bara -3° när det var som varmast och den frusna älven såg ut som en målning av Gustaf Fjæstad.  

Både jag och älsklingen hälsar blidvädret med glädje, om jag bortser från att Åskar tillbringar stor del av sin utetid, under huset, där marken uppenbarligen tinat upp ordentligt. Tassavtryck är gulligt, men kanske inte när de består av lera, och de återfinns både på köksgolvet och köksbordet (för att inte tala om duken).

 För att slippa tänka, uppskjuter jag besvarandet av mejl, och hänger mig åt boksortering. Vilket omgående leder till tankearbete och organisationsproblem. Dessutom inser jag att jag inte alls skrivit om alla läsvärda böcker, som jag trodde att jag skrivit om. 

Jag har aldrig avgivit ett nyårslöfte i hela mitt liv, och tänker inte börja nu, men om andan faller på så kanske det kan bli lite bokprat nästa år — för högarna innehåller en hel del intressanta böcker.

 Läsningen lockar mer än organiseringen — jag faller till föga, föser ihop alla böckerna utom en, Jujja Wieslanders (ja, hon med Mamma Mu) "Sent i september, en sorts trädgårdsbok". Jag har bara läst ett par kapitel, men är redan fast. Det är en lågmäld och vacker bok, där Jujja väver in minnen och tankar i sitt trädgårdsarbete.  Ane Gustavsson har illustrerat boken, hennes akvareller har exakt samma tonläge som texten.

Makaroner, spagetti, nudlar, vermiceller, ravioli, tortellini, cannelloni

och ytterligare 300 former, och 1300 olika namn finns för denna maträtt.

 Det finns många legender om hur pasta har uppkommit. En italiensk berättelse säger att en kinesiskt tjänsteflicka, tack vare sitt slarv, kom att skapa spagetti. Till hennes dagliga sysslor hörde att baka bröd, men en dag glömde hon bort den jäsande degen, emedan en italiensk sjöman ihärdigt uppvaktade henne. Degen rann över och bildade degsträngar, som snabbt torkade i solen. Den italienske sjömannen, vars namn var Spaghetti, hjälpte pigan att avlägsna spåren av hennes försummelse, genom att samla ihop den torkade degen, som han tog med sig när han gick. Väl tillbaka på sitt skepp, gav han den torra degen till skeppskocken, som kokade den i buljong.

Att det inte var italienarna som var först med spagettin, har man nog vetat länge, liksom att man åt pasta redan före vår tideräknings början. Men att kineserna kunde göra pasta för bortåt 4000 år sedan, är en relativt ny kunskap. En kinesisk arkeolog har funnit en skål med krusig spagetti, som har visat sig vara så gammal. Men den var inte gjord av vete, som är det vanligaste i dag, utan av två sorters hirs.

pas`ta subst. ~n pastor 
ORDLED: past-an

1 salvliknande ämne med stor halt fasta beståndsdelar och därför tjock konsistens:tandpasta; zinkpasta
BET.NYANS: om ämne med likn. konsistens och annan funktion än med. el. hygienisk:lakritspasta; lödpasta; skopasta
HIST.: sedan 1640; av senlat. pasta 'deg'; av grek. pastē 'korngröt'; jfr pastej, pastell,pastill, pastis, pastisch, paté

2 spaghetti eller makaroner el. annan likn. matvara framställd ur vetemjölsdeg
HIST.: sedan 1956; av ita. pasta med samma bet.; samma ord som pasta 1

Enligt NE har man alltså använt ordet pasta, om makaroner och spagetti, sedan 1956. Då gick det mig totalt förbi, kanske för att det ytterst sällan, för att inte säga aldrig, serverades sådan mat i vår familj.  Inte förrän på 70-talet insåg jag att makaroner och spagetti fått ett (för mig) nytt namn.

I min ägo har jag två reklamhäften med pastarecept — fast båda häftena är så gamla att man inte kallar det pasta.

 Det som slagit mig många gånger när jag bläddrar i gamla reklamhäften för olika sorters matvaror, är hur man framställer fabrikerna som laboratorier, och gärna visar bilder på personer i vita rockar, ståendes bredvid rostfria kärl. Och vilken matvara det än rör sig om, är man noga med att framhålla hur nyttig just deras vara är. De här två häftena är inga undantag.

I det svenska, odaterade, häftet inleds förordet sålunda:

"Bland de mest näringsriktiga, hälsosamma och lättsmälta födoämnen, vi ha att tillgå, måste våra svenska makaroner räknas."

Och det amerikanska häftet (från 1939)  använder sig av det vanliga knepet, att låta läkare och vetenskapsmän uttala sig om förträffligheten med just detta födoämne:

"Dr. Frank X. Walls, Baby Specialist

Chicago, Illinois

"Add Macaroni to the diet of babies at the age of one year — or whenever they are taken off milk.

It should be cooked with cheese, tomatoes or cream sauce. In the majority of cases, the babies like it and thrive on it."

 Inte i något av häftena lockas jag av recepten — ja det skulle i så fall vara att göra en bikupa, fast jag är inte övertygad om att jag skulle ha tålamod att pilla med varje enstaka spagettistrå.

 Men jag minns plötsligt hur en väninna lagade till spagettin direkt i såsen — enkärls rätter, passar mig utmärkt — det hade hon lärt sig i skolköket på 60-talet, och hon påstod att det var ett ovanligt sätt att tillaga spagettin. Jag är inte tillräckligt bevandrad i den sortens matlagning för att veta om hon hade rätt — men inspirerad av det gamla minnet, provade jag det. Det var OK.

Jag hittade varken Norrköpings Munk Makaroner från Norrköpings makaronifabrik eller Indiana Macaroni Company på nätet.

Tålamodsprövande motprestation

Weaver Facing Left with Spinning Wheel, 1884,   

Vincent van Gogh 

Det var ett tag sedan jag skrev om Laura Fitinghoff, och jag trodde att jag då, även lade ut ett av mina favoritstycken ur hennes bok "Vårluft" från 1891, en bok som jag tycker bättre om än "Barnen från Frostmofjället". Kanske ska man själv väva, för att tycka att tycka att det är så roligt som jag tycker att det är — men jag tror att även icke vävkunniga ska fascineras av hur en tonårspojke sätter upp och väver en linneväv — och gör det med gott humör. Den får mig att fundera på om dagen ungdomar avkrävs en motprestation innan de får en smartphone. För den som inte är så bevandrad i gamla måttenheter, kan jag tala om att 60 alnar, motsvarar drygt 35,6 meter.

 Denna tid hade jag ej så stor svårighet att spåra upp mamma, ty jag vägleddes af de täta slagen från hennes väfstol, i hvilken hon höll på med någon konstig lärftväfnad, som dock såg bedårande lätt ut för mina ögon, och det var också anledningen, att jag begick en handling, som jag hela mitt lif ser tillbaka på med beundran, häpnad och förskräckelse.

_ _ _

"Nå", återtog han, "mamma påstod att jag icke skulle ha tålamod att svarfva, om jag fick en svarfstol. Och jag påstod häftigt och ifrigt, att jag hade tålamod till — och jag vet ej, hvad jag tog till! Och så sa den lilla listiga gumman, att om jag kunde sätta upp och väfva en lärftsväv ensam, så skulle jag först och främst få lärftet till lakan och sedan pängar till en svarfstol. — Ingen människa har visat en sådan vanvettig glädje som jag vid detta löftes afgivande. Drog jag icke mutter ur väfstolen och bar henne på egen hand i gullstol omkring golfvet och betedde mig, som om jag redan satt foten på min egen svarfstol. Mellan mor och mig afslöts ärlig öfverenskommelse, beseglad av ett handslag. Jag skulle sätta upp en sextio alnars linneväf, bobina, varpa, trä upp den, väfva ner den, sätta öglor i den och pinna ut den på bleke, hvarefter — en splitterny, lättgående svarfstol skulle stå i slöjdkammaren för min räkning.

Och ingalunda hade jag tålamod att vänta,utan bums i elden förstås! Drifva mor på vinden efter lingarnsknippen och genast snurra iväg med bobinen, så att trådarna skuro in i fingrarna. Men bevare mig hvilket garn; fint som getingben och skört, som om det varit af glas. Där satt jag och stretade och svettades; mamma bredvid i väfstolen, smällde och sjöng en visa, som visst skulle föreställa munter, låtsade ej ett dugg om mig, som satt och komponerade ihop hela rader af mer eller mindre användbara besvärjelser.

Mor påstod visst, att ju varsammare och noggrannare jag bobinade, dess bättre skulle hela väven gå; men jag hade min tro för mig. Fruntimmer göra alltid affär af allting.

Nej, pass! Här skulle bobinas och väfvas praktiskt och framför allt raskt, och jag slet och ref i garnet, knöt knutar och snurrade däremellan på, så att det lät som en mjölkvarn. Och det oaktat — hvad säger ni om det? Slutade jag ej väfven som jag började den 13 juni — ett olyckstal — förrän den 6 september, samma år likvisst. Nå, jag trodde nu helt enkelt, att jag skulle bli galen , när jag med den välsignade skytteln körde sönder en åtta, tio garnändar på en gång och sedan fick lov att 'sköta' dem. Det var så jag skakade i hela kroppen."

_ _ _"och mamma satt tålig vid sin väf, som var mycket krångligare och finare än min. Jag såg upp till henne som till det kvinnliga idealet, när jag iakttog, hur tålig, flitig och ihärdig hon var. Och så tog hon som den naturligaste sak i världen, att jag skulle vara likadan, steg opp ibland ifrån sin väfstol, drog upp sprötena i min väf, kritiserade eller berömde den och räknade ut hur många par lakan, jag skulle få ut ur den."

" Ja, och tänk dig Hjärt, han fick tre par lakan och sex örngått af väfven, och ett par lakan har han sytt själf, och de andra har jag sytt mycket fina med hålsöm."

Vilken liten snabel du har!

Boklotteriet

Minns ni boklotteriet? Det tillkom 1948 på initiativ av Carl-Emil Englund, dåvarande föreståndare för Konsum. Då stod folkbildningen fortfarande högt i kurs, och tanken var att lotteriets överskott skulle gå till en stipendiefond för skönlitterära författare.

Förutom högvinsterna (bilar, TV-apparater, resor och konst), som aldrig drabbade vår familj, bestod vinsterna av böcker. Köpte man tio lotter var man garanterad en bokvinst.

För inte så länge sedan stötte jag på ett par av bokvinsterna, och mindes den heta dagen mor och jag vandrade någonstans i utkanten av Vasastan för att komma till ett av lotteriets utlämningsställen.

Jag skulle tro att jag var tio eller elva år och valde "Baron Münchausens märkvärdiga resor och äfventyr till lands och vatten", med illustrationer av Gustave Doré. En bok som jag tog mig igenom, men jag minns att jag tyckte den var seg, och jag har aldrig läst om den. Nu när jag bläddrar i den kan jag tänka mig att det, förutom att äventyr aldrig intresserat mig, berodde på att det är en faksimilupplaga med gammalstavning.

 Den andra boken däremot har jag återkommit till många gånger. "Det levande hemmet, en handbok om heminredning och hemtrivsel av Lilly Arrhenius. En bok från 1951, illustrerad med enbart svart-vita fotografier, och kanske just därför mer fantasieggande än dagens tjusiga inredningstidskrifter med färgfoton.  

 Så väl jag minns känslan av förväntan, som infann sig varje år det blev dags att köpa lotter, för att inte tala om hur roligt det var att hämta ut sina böcker

Något, men jag är osäker på vad, har förändrats — det vaga begreppet tidsandan kanske — jag tror inte att folk skulle jubla över möjligheten att köpa lotter i ett liknande boklotteri i dag. Och stipendiefonder, skulle det funka, eller skulle det bli ändlösa debatter om stipendiaternas böcker och privatliv?

När Carl-Emil Englund dog 1964, ombildades Boklotteriet till Litteraturfrämjandet, vilket lades ned 1992 — varför?

Trivsam läsning

Har du har tröttnat på deckarna och fackböckerna? Då kan jag rekommendera "A Street Cat Named Bob". James Bowen berättar om sitt möte med den hemlösa katten Bob, hur de omgående finner varandra och blir oskiljbara. James försöker skaka av sig ett drogberoende, och försörjer sig som gatumusikant — och Bob hjälper till!

Ansvaret för en levande varelse får James att skärpa sig, för första gången i sitt liv måste han tänka på på någon annan än sig själv.

För den som vill veta hur det går sedan, finns en fortsättning på boken "The World According to Bob".

Mer grötrim

  Juluppköp
Om någon gång, när julens stund är när,

Du går med henne, med din hjertanskär,

Din ögonlust och dina barns, som gifvit

Åt dem och dig sitt hjertas hela tro

Och härdens helgd och sorgens tröst har blifvit, —

Om du med henne går att välja ut

Bland bodens alla varor utan slut

Åt dina små der hemma någon gåfva,

En vacker docka, som gör flickan glad,

åt gossen tennsoldater — Gud vet hvad

Som bäst och vackrast hoppet kan sig lofva, — 

O säg mig då, är ej din vandring skön

Och är besväret ej sin egen lön?

Ett rosigt skimmer öfver himlen far

och luften käns så helsosam och klar;

Med ens det skymmer, hvita flingor sväfva,

Och lyktor tändas opp och dimmor bäfva,

Och snön, som dansar sakta ned ur sky,

Igenom floret når din skönas hy:

Han är så skälmsk, så lekande och yr,

Och nog han vet, hvart bäst han kosan styr.

O fagra qväll! En norrskensstrimma darrar

Med helsning från de svala himlafält,

Oändlighetens vidutslagna tält,

Och blodet isas, hårda marken knarrar,

Och mot din arm du känner lätt ibland

En sakta sprittning af den huldas hand, —

Ej att hon fryser, nej, men vinterns dag

Och snön som faller, vandringens behag

Och qvälln som skymmer, himlens bleka strimma,

Allt gör så mildt högtidligt denna timma,

Och sist hon måste viska tyst så här:

"Ack, om du visste hvad jag lycklig är!"

Och du, som spejar i de kära drag

Och hör den sälla suck, som höjer barmen,

Och känner denna hand, som rör vid armen,

Och ser gestaltens smidiga behag

och dessa ögon, strålande och ljufva,

Som blicka fram ur näpen vinterhufva,

Och dessa rosor, som på älskad kind

Så friska spira för decembervind,

Du måste svara hviskande så här:

"Ack, om du visste hvad vacker du är!"

 

Så går er färd. De granna fönster stråla,

Och nipper glittra der och tyger pråla,

Och öfverallt ett brokigt vimmel rörs,

Och vänner råkas och betalning görs,

Ett köpande, ett pratande, ett larm,

Och snö på fot, paketer under arm.

I väljen ut alltjemt med älskad möda

Förståndigt ett och annat åt de små,

Och re'n på förhand ömt I tänken på

Hur späda kinder skola högre glöda

Med helsans färg, den rosiga, den röda,

Hur späda ögon med en himmel i

Vid dessa skänkers yra trolleri

Förtjust och öfvergivet skola glittra,

och späda munnar oaflåtligt gå

Med detta sus, som ej man tröttnar på,

Ett mellanting af tala och af qvittra,

Ord för en fröjd, af lifvets qval ej störd,

Sorl av en källa, än av ingen rörd.

Hvad glada rop! Hur månget hjertligt tack!

Hvad stret att bryta upp det tröga lack

Och detta snåla segelgarn som vill

Än i det längsta sluta gåvan till!

 

Allt detta re'n I gladt er föreställen,

Och hoppets milda ljus förskönar qvällen,

Tills sist er långa vandring hemåt bär

Och fickan full af granna saker är.

I vandren hem till sist: o fröjd att gå

Till bo't igen, när natten faller på,

Och se de späda, himlens bästa gåfva,

Hvar på sin hvita kudde redan sofva

Och tacka Honom, som ert hjerta gaf

All helig fröjd, som lifvet lefver af,

Den magt, som vakar outsägligt öm

På stjernans bana och på barnets dröm!

Läser detta, fnissar och begrundar — det är inte allom givet att skalda, och som någon klok person sa, så är det lika mödosamt att plita ihop pekoral, som litterära storverk.  Varför skulle inte Carl David få uttrycka sina känslor, som för allt jag vet kan ha varit äkta, på detta vis, utan att jag gör mig lustig över det.

 

Jag undrar vad årets julklapp kan ha varit 1887, det framgår inte av versen. För barnens del hörde nog dockor och tennsoldater till de givna klapparna, långt in på 1900-talet — åtminstone i bättre bemedlade familjer — och då gällde de för ungarna att tindra, vare sig de uppskattade gåvorna eller ej. Men vad fick den ljuva qvinnan vars ögon så strålande blickade fram under "en näpen vinterhufva"? Smycken, poesiböcker en spetskrage?

Att julhandeln i år omsätter 68 milliarder kronor, är mer än jag kan ta till mig — så stora summor blir för abstrakta för att jag ska kunna förstå dem. Min begränsade hjärna kan med nöd och näppe hantera sexsiffriga tal, så i ett försök att förstå då och nu, och de ekonomiska förutsättningarna tog jag reda på hur mycket 100000 kronor var värda då:

100000 SEK år 1887 motsvarade betalning för lika lång arbetstid som 97622602 SEK år 2014 mätt med löneindex för manlig industriarbetare/hantlangare (löntagare fr o m 2005).

Men så värst mycket klokare blev jag nog inte.

Granen står så grön och grann

— men inte i stugan.

 Jag har sneglat på den här granen i flera år, och gjort den reflektionen att granar är snabbväxande. Den står nämligen på fel plats, och ska jag kunna fälla den, på egen hand, så är det hög tid att göra det nu. Sin Charlie Brown status till trots, är den ovanligt välväxt, och har allt jag kräver av en gran. Kraftiga grenar, som sitter tillräckligt glest för att kunna härbärgera, och bära upp levande ljus och äpplen. Kruxet är att jag inte har tänkt mig att plocka in en gran. Så här har jag gått och velat: ska jag, ska jag inte...

 Nu har jag ju ytterligare ett par dagar på mig, att vela — men kanske behöver jag inte ta ställning, livet sköter den saken åt mig, för jag har upptäckt att julgransfoten är trasig, och på konsum saluför man inte dylika nödvändighetsartiklar.
I stället för gran har jag beslutat mig för att det går precis lika bra med ett julris (ersätter även risgrynsgröt). Nu har jag plockat in björkris, som förhoppningsvis hinner bli grönt före tjugondag Knut, och utan några som helst estetiska ambitioner, hängt på det så många julgranspryttlar det orkar bära.

  Både Åskar och jag är nöjda — den senare så nöjd, att jag har flyttat riset till en mer svåråtkomlig plats

Min mormor hade förmodligen inte uppskattat mitt julpynt lika mycket. Så här smyckade hon sina granar. Det lär ha tagit timmar att hänga upp glittret.

Wirsén-jul

Som i en dröm

Julbasarens fönsterglas,

Skimrande i sken av gas,

Tusen vackra ting förråda.

Utanför tvenne små,

Trasigt klädda begge två.

Tröttna ej att allt beskåda.

Dockor med karmin på hyn

Locka lilla flickans syn

Och en théservis med koppar.

Från soldater i en ask

Till ett leksakssvärd, en kask

Gossens blick belåtet hoppar.

Hvadan denna lugna fröjd?

Kan en anblick göra nöjd,

Då man aldrig vinner saken?

Ack, förr'n afund hjertat bär,

Som en dröm det hela är,

Och man drömma kan fast vaken.

Nöjda med sin vackra dröm,

Genom människovimlets ström,

Gå till  hemmet de tillbaka,

Till en mor som feber har,

Till en snäsig supig far

Och en knappt tillskuren kaka.

Jag ej vet, det var ej blott

Lifvets ojemt delta lott

Som för ögat nyss de ställde,

Nej, det var en enkel mild

Försyn och förebild,

Hvilken mig och alla gällde.

Se, som i en dröm, den glans,

Som i verldens krambod fanns,

Se, som genom rutan bara,

Glittret utan allt begär:

Det den vises uppgift är — 

Och så vist ett barn kan vara!

Ingen ska inbilla mig att fattiga ungar, varken då eller nu, inte hade begär! Uppgivna realister må de vara, som vet att livet är orättvist, men den lugna fröjden får stå för herr Wirsén.