Granen står så grön och grann

— men inte i stugan.

 Jag har sneglat på den här granen i flera år, och gjort den reflektionen att granar är snabbväxande. Den står nämligen på fel plats, och ska jag kunna fälla den, på egen hand, så är det hög tid att göra det nu. Sin Charlie Brown status till trots, är den ovanligt välväxt, och har allt jag kräver av en gran. Kraftiga grenar, som sitter tillräckligt glest för att kunna härbärgera, och bära upp levande ljus och äpplen. Kruxet är att jag inte har tänkt mig att plocka in en gran. Så här har jag gått och velat: ska jag, ska jag inte...

 Nu har jag ju ytterligare ett par dagar på mig, att vela — men kanske behöver jag inte ta ställning, livet sköter den saken åt mig, för jag har upptäckt att julgransfoten är trasig, och på konsum saluför man inte dylika nödvändighetsartiklar.
I stället för gran har jag beslutat mig för att det går precis lika bra med ett julris (ersätter även risgrynsgröt). Nu har jag plockat in björkris, som förhoppningsvis hinner bli grönt före tjugondag Knut, och utan några som helst estetiska ambitioner, hängt på det så många julgranspryttlar det orkar bära.

  Både Åskar och jag är nöjda — den senare så nöjd, att jag har flyttat riset till en mer svåråtkomlig plats

Min mormor hade förmodligen inte uppskattat mitt julpynt lika mycket. Så här smyckade hon sina granar. Det lär ha tagit timmar att hänga upp glittret.