måndag 22 december 2014

Mer grötrim

  Juluppköp
Om någon gång, när julens stund är när,
Du går med henne, med din hjertanskär,
Din ögonlust och dina barns, som gifvit
Åt dem och dig sitt hjertas hela tro
Och härdens helgd och sorgens tröst har blifvit, —
Om du med henne går att välja ut
Bland bodens alla varor utan slut
Åt dina små der hemma någon gåfva,
En vacker docka, som gör flickan glad,
åt gossen tennsoldater  Gud vet hvad
Som bäst och vackrast hoppet kan sig lofva, — 
O säg mig då, är ej din vandring skön
Och är besväret ej sin egen lön?

Ett rosigt skimmer öfver himlen far
och luften käns så helsosam och klar;
Med ens det skymmer, hvita flingor sväfva,
Och lyktor tändas opp och dimmor bäfva,
Och snön, som dansar sakta ned ur sky,
Igenom floret når din skönas hy:
Han är så skälmsk, så lekande och yr,
Och nog han vet, hvart bäst han kosan styr.

O fagra qväll! En norrskensstrimma darrar
Med helsning från de svala himlafält,
Oändlighetens vidutslagna tält,
Och blodet isas, hårda marken knarrar,
Och mot din arm du känner lätt ibland
En sakta sprittning af den huldas hand, 
Ej att hon fryser, nej, men vinterns dag
Och snön som faller, vandringens behag
Och qvälln som skymmer, himlens bleka strimma,
Allt gör så mildt högtidligt denna timma,
Och sist hon måste viska tyst så här:
"Ack, om du visste hvad jag lycklig är!"
Och du, som spejar i de kära drag
Och hör den sälla suck, som höjer barmen,
Och känner denna hand, som rör vid armen,
Och ser gestaltens smidiga behag
och dessa ögon, strålande och ljufva,
Som blicka fram ur näpen vinterhufva,
Och dessa rosor, som på älskad kind
Så friska spira för decembervind,
Du måste svara hviskande så här:
"Ack, om du visste hvad vacker du är!"
 
Så går er färd. De granna fönster stråla,
Och nipper glittra der och tyger pråla,
Och öfverallt ett brokigt vimmel rörs,
Och vänner råkas och betalning görs,
Ett köpande, ett pratande, ett larm,
Och snö på fot, paketer under arm.
I väljen ut alltjemt med älskad möda
Förståndigt ett och annat åt de små,
Och re'n på förhand ömt I tänken på
Hur späda kinder skola högre glöda
Med helsans färg, den rosiga, den röda,
Hur späda ögon med en himmel i
Vid dessa skänkers yra trolleri
Förtjust och öfvergivet skola glittra,
och späda munnar oaflåtligt gå
Med detta sus, som ej man tröttnar på,
Ett mellanting af tala och af qvittra,
Ord för en fröjd, af lifvets qval ej störd,
Sorl av en källa, än av ingen rörd.
Hvad glada rop! Hur månget hjertligt tack!
Hvad stret att bryta upp det tröga lack
Och detta snåla segelgarn som vill
Än i det längsta sluta gåvan till!
 
Allt detta re'n I gladt er föreställen,
Och hoppets milda ljus förskönar qvällen,
Tills sist er långa vandring hemåt bär
Och fickan full af granna saker är.
I vandren hem till sist: o fröjd att gå
Till bo't igen, när natten faller på,
Och se de späda, himlens bästa gåfva,
Hvar på sin hvita kudde redan sofva
Och tacka Honom, som ert hjerta gaf
All helig fröjd, som lifvet lefver af,
Den magt, som vakar outsägligt öm
På stjernans bana och på barnets dröm!

Läser detta, fnissar och begrundar — det är inte allom givet att skalda, och som någon klok person sa, så är det lika mödosamt att plita ihop pekoral, som litterära storverk.  Varför skulle inte Carl David få uttrycka sina känslor, som för allt jag vet kan ha varit äkta, på detta vis, utan att jag gör mig lustig över det.
 
Jag undrar vad årets julklapp kan ha varit 1887, det framgår inte av versen. För barnens del hörde nog dockor och tennsoldater till de givna klapparna, långt in på 1900-talet — åtminstone i bättre bemedlade familjer — och då gällde de för ungarna att tindra, vare sig de uppskattade gåvorna eller ej. Men vad fick den ljuva qvinnan vars ögon så strålande blickade fram under "en näpen vinterhufva"? Smycken, poesiböcker en spetskrage?
Att julhandeln i år omsätter 68 milliarder kronor, är mer än jag kan ta till mig  så stora summor blir för abstrakta för att jag ska kunna förstå dem. Min begränsade hjärna kan med nöd och näppe hantera sexsiffriga tal, så i ett försök att förstå då och nu, och de ekonomiska förutsättningarna tog jag reda på hur mycket 100000 kronor var värda då:
100000 SEK år 1887 motsvarade betalning för lika lång arbetstid som 97622602 SEK år 2014 mätt med löneindex för manlig industriarbetare/hantlangare (löntagare fr o m 2005).
Men så värst mycket klokare blev jag nog inte.

6 kommentarer:

  1. Här har förstås maten kostat en del - men julklappar har vi inte köpt mycket av. Bara nåt litet till barnbarnet och så har jag gjort var sin fotobok om året, ja till varje familj förstås... Det var riktigt skönt det här att slippa tänka ut något passande - som de kanske ändå inte vill ha.

    Men jag håller inte riktigt med om att det tar tid att få till såna grötrim... ett pekoral kan jag sno ihop snabbt. Men att få till något som har innehåll och metrik (jag skriver ju mest sångtexter där det krävs), är enkelt men självklart och saknar nödrim - DET är ganska knepigt och kräver lång träning.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bloggblad,
      Det var Aldous Huxely som sa:
      "A bad book is as much of a labour to write as a good one; it comes as sincerely from the author's soul."

      Och för den som inte ens med bästa vilja i världen kan få ihop något, som ens liknar poesi, så är törhända även pekoral en konst, som kräver en stor insats.

      Ja, det är skönt att inte behöva ränna runt och införskaffa prylar, som man inte ens vet om folk vill ha.
      Jag har bakat lite bröd åt vänner och fållat en löpare - presentigare än så är jag inte. Och maten är den samma som alla andra dagar. Skönt och enkelt.
      Önskar dig en skön helg!
      Margaretha

      Radera
    2. Ja, det är klart. Skriver man en bok, så tar det sin rundliga tid vare sig den är bra eller dålig.

      Nu läser jag en intressant och i mitt tycke bra bok, men tusan så dåligt översatt den måste vara. Jag vet ju inte hur det är skrivet på engelska, men jag går inte med på att man "äntrar ner på golvet..." och "äntrar upp i kojen". Man äntrar båtar eller scener... tycker jag. En massa andra styltiga uttryck finns också, men å andra sidan vet jag ju inte om man utbrast "Men flickor, så roligt!" åt sina väninnor på 40-talet.

      Radera
    3. Bloggblad,
      Hoppas du tagit dig igenom jelgen med förståndet i behåll.
      Dåliga översättningar är ett otyg - men tyvärr så kan ju de flesta av oss, inte läsa böcker i original, på mer än ett par tre språk, förutom vårt modersmål.
      Det låter som om du drabbats av en slarvig översättning.
      Visst har språket förändrats en hel del sedan 40-talet, det är svårt att veta hur vardagsspråket var, när man inte var med då. Men jag har nog läst en hel del liknande uttryck i äldre böcker - liksom tonåringar tilltalade obetydligt yngre kamrater med barn.
      Margaretha

      Radera
  2. Jamen kunde inte någon sagt åt karln att det där är riktigt jäkla dåligt! Och han var någon slags smakpolis i sin tid! Usch vad tidsandor kan ställa till det och jag undrar vad det inte är vi ser idag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Karin,
      jag tror att det är mycket vi inte ser, inte vill se, i dag. Och vi känner oss maktlösa mot de starka kommersiella intressena som styr det mesta.
      Vi är säkert rätt många som inte läser det man "ska" läsa - men inte tillräckligt många för att det ska märkas, och sänka dagens alla wirénar.
      Margaretha

      Radera