Mer grötrim

  Juluppköp
Om någon gång, när julens stund är när,

Du går med henne, med din hjertanskär,

Din ögonlust och dina barns, som gifvit

Åt dem och dig sitt hjertas hela tro

Och härdens helgd och sorgens tröst har blifvit, —

Om du med henne går att välja ut

Bland bodens alla varor utan slut

Åt dina små der hemma någon gåfva,

En vacker docka, som gör flickan glad,

åt gossen tennsoldater — Gud vet hvad

Som bäst och vackrast hoppet kan sig lofva, — 

O säg mig då, är ej din vandring skön

Och är besväret ej sin egen lön?

Ett rosigt skimmer öfver himlen far

och luften käns så helsosam och klar;

Med ens det skymmer, hvita flingor sväfva,

Och lyktor tändas opp och dimmor bäfva,

Och snön, som dansar sakta ned ur sky,

Igenom floret når din skönas hy:

Han är så skälmsk, så lekande och yr,

Och nog han vet, hvart bäst han kosan styr.

O fagra qväll! En norrskensstrimma darrar

Med helsning från de svala himlafält,

Oändlighetens vidutslagna tält,

Och blodet isas, hårda marken knarrar,

Och mot din arm du känner lätt ibland

En sakta sprittning af den huldas hand, —

Ej att hon fryser, nej, men vinterns dag

Och snön som faller, vandringens behag

Och qvälln som skymmer, himlens bleka strimma,

Allt gör så mildt högtidligt denna timma,

Och sist hon måste viska tyst så här:

"Ack, om du visste hvad jag lycklig är!"

Och du, som spejar i de kära drag

Och hör den sälla suck, som höjer barmen,

Och känner denna hand, som rör vid armen,

Och ser gestaltens smidiga behag

och dessa ögon, strålande och ljufva,

Som blicka fram ur näpen vinterhufva,

Och dessa rosor, som på älskad kind

Så friska spira för decembervind,

Du måste svara hviskande så här:

"Ack, om du visste hvad vacker du är!"

 

Så går er färd. De granna fönster stråla,

Och nipper glittra der och tyger pråla,

Och öfverallt ett brokigt vimmel rörs,

Och vänner råkas och betalning görs,

Ett köpande, ett pratande, ett larm,

Och snö på fot, paketer under arm.

I väljen ut alltjemt med älskad möda

Förståndigt ett och annat åt de små,

Och re'n på förhand ömt I tänken på

Hur späda kinder skola högre glöda

Med helsans färg, den rosiga, den röda,

Hur späda ögon med en himmel i

Vid dessa skänkers yra trolleri

Förtjust och öfvergivet skola glittra,

och späda munnar oaflåtligt gå

Med detta sus, som ej man tröttnar på,

Ett mellanting af tala och af qvittra,

Ord för en fröjd, af lifvets qval ej störd,

Sorl av en källa, än av ingen rörd.

Hvad glada rop! Hur månget hjertligt tack!

Hvad stret att bryta upp det tröga lack

Och detta snåla segelgarn som vill

Än i det längsta sluta gåvan till!

 

Allt detta re'n I gladt er föreställen,

Och hoppets milda ljus förskönar qvällen,

Tills sist er långa vandring hemåt bär

Och fickan full af granna saker är.

I vandren hem till sist: o fröjd att gå

Till bo't igen, när natten faller på,

Och se de späda, himlens bästa gåfva,

Hvar på sin hvita kudde redan sofva

Och tacka Honom, som ert hjerta gaf

All helig fröjd, som lifvet lefver af,

Den magt, som vakar outsägligt öm

På stjernans bana och på barnets dröm!

Läser detta, fnissar och begrundar — det är inte allom givet att skalda, och som någon klok person sa, så är det lika mödosamt att plita ihop pekoral, som litterära storverk.  Varför skulle inte Carl David få uttrycka sina känslor, som för allt jag vet kan ha varit äkta, på detta vis, utan att jag gör mig lustig över det.

 

Jag undrar vad årets julklapp kan ha varit 1887, det framgår inte av versen. För barnens del hörde nog dockor och tennsoldater till de givna klapparna, långt in på 1900-talet — åtminstone i bättre bemedlade familjer — och då gällde de för ungarna att tindra, vare sig de uppskattade gåvorna eller ej. Men vad fick den ljuva qvinnan vars ögon så strålande blickade fram under "en näpen vinterhufva"? Smycken, poesiböcker en spetskrage?

Att julhandeln i år omsätter 68 milliarder kronor, är mer än jag kan ta till mig — så stora summor blir för abstrakta för att jag ska kunna förstå dem. Min begränsade hjärna kan med nöd och näppe hantera sexsiffriga tal, så i ett försök att förstå då och nu, och de ekonomiska förutsättningarna tog jag reda på hur mycket 100000 kronor var värda då:

100000 SEK år 1887 motsvarade betalning för lika lång arbetstid som 97622602 SEK år 2014 mätt med löneindex för manlig industriarbetare/hantlangare (löntagare fr o m 2005).

Men så värst mycket klokare blev jag nog inte.