Varför skälver minuterna?

 jag hittar ingen förklaring på nätet, och är för lat för att resa mig och rådfråga några riktiga böcker.

Förresten rör det sig snarare om timmar, än minuter, än så länge. Timmar som jag tänkte använda till att plocka in böcker på dess rätta plats, nu när teet är urdrucket och både solen och gästen gått hem.

För i dag har solen skinit (nog ser det märkligt ut — skinit), det var bara -3° när det var som varmast och den frusna älven såg ut som en målning av Gustaf Fjæstad.  

Både jag och älsklingen hälsar blidvädret med glädje, om jag bortser från att Åskar tillbringar stor del av sin utetid, under huset, där marken uppenbarligen tinat upp ordentligt. Tassavtryck är gulligt, men kanske inte när de består av lera, och de återfinns både på köksgolvet och köksbordet (för att inte tala om duken).

 För att slippa tänka, uppskjuter jag besvarandet av mejl, och hänger mig åt boksortering. Vilket omgående leder till tankearbete och organisationsproblem. Dessutom inser jag att jag inte alls skrivit om alla läsvärda böcker, som jag trodde att jag skrivit om. 

Jag har aldrig avgivit ett nyårslöfte i hela mitt liv, och tänker inte börja nu, men om andan faller på så kanske det kan bli lite bokprat nästa år — för högarna innehåller en hel del intressanta böcker.

 Läsningen lockar mer än organiseringen — jag faller till föga, föser ihop alla böckerna utom en, Jujja Wieslanders (ja, hon med Mamma Mu) "Sent i september, en sorts trädgårdsbok". Jag har bara läst ett par kapitel, men är redan fast. Det är en lågmäld och vacker bok, där Jujja väver in minnen och tankar i sitt trädgårdsarbete.  Ane Gustavsson har illustrerat boken, hennes akvareller har exakt samma tonläge som texten.