Tålamodsprövande motprestation

Weaver Facing Left with Spinning Wheel, 1884,   

Vincent van Gogh 

Det var ett tag sedan jag skrev om Laura Fitinghoff, och jag trodde att jag då, även lade ut ett av mina favoritstycken ur hennes bok "Vårluft" från 1891, en bok som jag tycker bättre om än "Barnen från Frostmofjället". Kanske ska man själv väva, för att tycka att tycka att det är så roligt som jag tycker att det är — men jag tror att även icke vävkunniga ska fascineras av hur en tonårspojke sätter upp och väver en linneväv — och gör det med gott humör. Den får mig att fundera på om dagen ungdomar avkrävs en motprestation innan de får en smartphone. För den som inte är så bevandrad i gamla måttenheter, kan jag tala om att 60 alnar, motsvarar drygt 35,6 meter.

 Denna tid hade jag ej så stor svårighet att spåra upp mamma, ty jag vägleddes af de täta slagen från hennes väfstol, i hvilken hon höll på med någon konstig lärftväfnad, som dock såg bedårande lätt ut för mina ögon, och det var också anledningen, att jag begick en handling, som jag hela mitt lif ser tillbaka på med beundran, häpnad och förskräckelse.

_ _ _

"Nå", återtog han, "mamma påstod att jag icke skulle ha tålamod att svarfva, om jag fick en svarfstol. Och jag påstod häftigt och ifrigt, att jag hade tålamod till — och jag vet ej, hvad jag tog till! Och så sa den lilla listiga gumman, att om jag kunde sätta upp och väfva en lärftsväv ensam, så skulle jag först och främst få lärftet till lakan och sedan pängar till en svarfstol. — Ingen människa har visat en sådan vanvettig glädje som jag vid detta löftes afgivande. Drog jag icke mutter ur väfstolen och bar henne på egen hand i gullstol omkring golfvet och betedde mig, som om jag redan satt foten på min egen svarfstol. Mellan mor och mig afslöts ärlig öfverenskommelse, beseglad av ett handslag. Jag skulle sätta upp en sextio alnars linneväf, bobina, varpa, trä upp den, väfva ner den, sätta öglor i den och pinna ut den på bleke, hvarefter — en splitterny, lättgående svarfstol skulle stå i slöjdkammaren för min räkning.

Och ingalunda hade jag tålamod att vänta,utan bums i elden förstås! Drifva mor på vinden efter lingarnsknippen och genast snurra iväg med bobinen, så att trådarna skuro in i fingrarna. Men bevare mig hvilket garn; fint som getingben och skört, som om det varit af glas. Där satt jag och stretade och svettades; mamma bredvid i väfstolen, smällde och sjöng en visa, som visst skulle föreställa munter, låtsade ej ett dugg om mig, som satt och komponerade ihop hela rader af mer eller mindre användbara besvärjelser.

Mor påstod visst, att ju varsammare och noggrannare jag bobinade, dess bättre skulle hela väven gå; men jag hade min tro för mig. Fruntimmer göra alltid affär af allting.

Nej, pass! Här skulle bobinas och väfvas praktiskt och framför allt raskt, och jag slet och ref i garnet, knöt knutar och snurrade däremellan på, så att det lät som en mjölkvarn. Och det oaktat — hvad säger ni om det? Slutade jag ej väfven som jag började den 13 juni — ett olyckstal — förrän den 6 september, samma år likvisst. Nå, jag trodde nu helt enkelt, att jag skulle bli galen , när jag med den välsignade skytteln körde sönder en åtta, tio garnändar på en gång och sedan fick lov att 'sköta' dem. Det var så jag skakade i hela kroppen."

_ _ _"och mamma satt tålig vid sin väf, som var mycket krångligare och finare än min. Jag såg upp till henne som till det kvinnliga idealet, när jag iakttog, hur tålig, flitig och ihärdig hon var. Och så tog hon som den naturligaste sak i världen, att jag skulle vara likadan, steg opp ibland ifrån sin väfstol, drog upp sprötena i min väf, kritiserade eller berömde den och räknade ut hur många par lakan, jag skulle få ut ur den."

" Ja, och tänk dig Hjärt, han fick tre par lakan och sex örngått af väfven, och ett par lakan har han sytt själf, och de andra har jag sytt mycket fina med hålsöm."