Mowin' in the rain

Lyckades få delar av gräsmattorna klippta häromdagen, allt under det att det regnade och haglade — kom på mig själv med att nynna på "Singin' in the Rain".

Nu har jag återvänt till mormors nothylla, där jag hittar massor av go'bitar — och har hittat en annan sång som förmodligen kommer att bita sig fast, så snart den får en chans.

Jag har aldrig hört talas om "Singing in the Bathtub" tidigare — ja, det är en parodi på "Singin' in the Rain" — men hittar den på nätet och förstår att den var mycket populär på 30-talet. De tre upphovsmännen, text Herbert A. Magidson  och Ned Washington, musik Michael H. Cleary, var alla välkända namn, bakom många av den tidens schlagrar.

601

dagar kvar 

i

602

dagar kvar 

i

603

dagar kvar 

i

604

dagar kvar 

i

605

dagar kvar 

i

Här börjar vår nya spännande följetong

Så här prydlig har jag aldrig varit.

In the Classroom  

James Cowie

Jag ägnar stor del av mina dagar åt att slänga allsköns papper, och finner så mycket intressant, det ta'r tid eftersom jag hittar både sådant jag länge saknat, och sådant jag aldrig sett tidigare. Som en lock av en gammelfasters tizianröda hår, i en emajerad dosa. Jag kände ju henne bara som vithårig, och har bara hört talas om hennes vackra hår.

En del kunde jag inte drömma om att jag hade kvar — som den följetongen jag skrev under lektionerna för att roa uttråkade klasskamrater. Det vill säga det är bara de fyra första avsnitten, och minns jag rätt, så blev det inga fler. Borde kanske skriva den färdigt, för jag blev rejält nyfiken på hur den slutar!
Eller ta'r nå'n annan vid‽

THE SKELETON IN THE CLOSET

1.

Äntligen skrek liket.

Helmer började planlöst fingra på nummerskivan... Hallå, sade någon, det är AB hemf... Hjälp!

forts. följer

2.

O, förlåt jag tappade mitt persika, det är hos AB hemfridsbrott, sade en man med stark brytning. 

Det gör ingenting , sa den alltid artige Helmer.

Vadå, gör ingenting skrek utlänningen, mitt persika vad vill ni egentligen?

forts. följer

3.

Helmer den känslige naturen slängde på luren, gick in i sängkammaren och drog fram sin fru som låg under sängen.

- Har han gått än?

- Nej, snyftade hans fru Vera.

Om tio minuter ska han vara på gatan, röt han. Men med sin egen kostym, tillade han vänligt.

- Ja, snyftade fru Vera.

forts. följer

4.

Efter sju minuter hörde Helmer, från sin plats i blå salen, hur ytterdörren slog igen. Helmer gick ut i köket, blandade till saften och i Veras glas la han i den dagliga dosen arsenik. Han bar in glasen i lilla salongen där de alltid drack sin eftermiddagssaft. Då... då ringde det på dörren.

forts. följer

606

dagar kvar 

i

Skratta!

“Learn what is to be taken seriously and laugh at the rest.” 
                                                                            Herman Hesse

Begav mig ut på min morgonpromenad så snart jag läst Karins inlägg som bland annat handlade om skrattmåsar — och bar så med mig tankar som räckte för hela promenaden, och mer därtill.

Det var skrattet som fastnade i hjärnan på mig, och jag hade inte ens hunnit över gräsmattan förrän jag hörde mig själv nynna på "Kokaburra Sits in an Old Gum Tree", och genast spårade skrattet ur, och jag befann mig på en massa olika platser... 

Med fast hand föste jag iväg alla icke skrattande tankar och försökte nu tänka efter hur många skrattande djur jag kände till — det var inte så många: skrattabborre (som enligt Wikipedia är en vattensalamander) och skrattgrodor, se'n var det stopp, men jag mindes barnböckerna om dockan Skratt-Maja av Ebba Edskog. Böcker jag inte minns mycket av, men det gjorde inget för nu befann jag mig mentalt i Sydtyskland på en ljuvlig promenad när jag plötsligt hörde något jag aldrig tidigare hört. Efter en stund kom jag fram till en damm och förstod efter en stund att det var grodorna i dammen som lät. Nej, de skrattade inte för jag tror att det var klockgrodor jag hörde.

Jag vill inte kalla det vackert, snarare som melodiska mistlurar, men även om ljudet inte var så vackert, så är minnet av den höstdagen vackert.

Laughter,
Best medicine,
Happy life!

Laugh Laugh Laugh,
Don't take the strain into heart,
Lead a happy life!

Laugh out loudly,
Don't give chance for others to laugh,
Lead a contented life!

Laughter is the quality,
Offered only to the mankind
Who thinks what is right! 

                     Dr.V.K. Kanniappan

Tänker tillbaka på de olika skrattminnen som livet skänkt mig, och det slår mig att de roligaste stunderna har inte varit när vi skrattat mest.

Jag känner folk som skrattar mycket — men inte hör de till de gladaste människorna här i livet — många tycks sätta likhetsteckan mellan skratt och glädje.

Kanske kan man läsa mer om sådant i "An Essay on Laughter, Its Forms, its Causes, its Development and its Value", av James Sully. Än så länge har jag bara nosat på den, och tycker att den verkar intressant för den tycks ta upp varenda tänkbar aspekt på skrattet.

Perhaps, the stoutest obstacle to the smooth flow of social intercourse is the tendency in men to lay stress on their personal importance. The superior airs, which seem with some to be as much de rigueur as their correct attire, are sadly inimical to companionship, whether the would-be companion be a man’s wife or a contributor to his journal. The one sure safeguard against the stupid clogging of the social wheels, which this chronic stiffening of the figure introduces, is the gift of a lively humour, whose alert eye would at once note a possible laughableness of deportment for onlookers. One may see this function of humour illustrated in that instinctive readiness of one who has had a perfect social training to dismiss laughingly from conversation the first appearance of an allusion to himself and his claims.

In all this, though there may be no conscious aiming at an end, social utility is not wholly wanting. Yet just because it is an individual temper, humour confers its chief benefits on its possessor in the privacy of life. Its solacings and its refreshings come to him through the channel of a new and genial manner of reflecting on his mishaps and his troubles.

Most men who have developed any appreciable fund of humour must know how the petty annoyances of life can be laughed away, almost as soon as they are seen advancing. When, for example, your lost pencil is discovered in its hiding-place between the leaves of a rarely consulted book; or, on the other hand, after endowing it with various sorts of mischievous flight, you perceive it lying close by you on the desk, where it has been dutifully complying with its proper law of inertia; you may snatch a compensating laugh from a moment’s reflection on the small ironies of things, or on the vast wastefulness of the world in the matter of hypotheses. Your vexation at the children who are at play in the road in front of your bicycle and refuse to retire till your bell rings a third time, instantly gives way to an agreeable smile as you sympathetically shift the point of view by recalling the fact that they are on their proper playground. The dreary ugliness of a London street in winter will now and again be lit up as with sunshine for you if your eye is focussed for the amusing, as when the driver of a slow van goes on nodding in blissful ignorance, while the driver of your ’bus behind, justly proud of his vehicle’s speed, pelts him mercilessly with the most awakening of epithets.

Laughing Child, 1620-1625

 Frans Hals

Jag har nog aldrig försökt att avbilda en skrattande människa, men nu när jag tittar på sådana bilder, så slår det mig att det säkert är väldigt svårt att avbilda någon som skrattar hjärtligt — inte ens de stora konstnärerna lyckas särskilt väl. Ibland undrar jag varför målningen överhuvud taget har ordet skratt med i titeln, somliga verkar mer ledsna än glada, andra ser sammanbitna eller sura ut.

607

dagar kvar 

i

608

dagar kvar 

i

609

dagar kvar 

i

State Dinner in the Rose Garden of the White House, 

June 7, 2011. (Official White House Photo by Pete Souza)

Till maskrosens lov

Tre pojkar med ränsel

de ser hundviol

och samlar.

Jag hör hund som skäller

och min näsa luktar

morgon.

Som i Linnaeusvåren

maskros hundviol stellaria

vårbjörklöv och älskog.

Sol

på harsyrblad och blommens fjun.

                                     ur Kiri-ra! 

                                                 av Gunnar Björling

"Pine Trees and Dandelions in the Garden of Saint-Paul Hospital" 

Vincent Van Gogh

Många är de konstnärer, diktare och författare som låtit sig inspireras av den glada och nyttiga maskrosen. Jag kom att tänka på det i dag när maskrosfjunen snöade över nejden, så det såg ut som ett julkort. Ibland kallas den kusblomma och ibland gullborste, vilket bara är ett par av dess dialektala namn, andra äldre namn är lejontand, äggblomster, smörblomster, munkhuvud, skallnacke och kopiss. Både ordet kuse och mask användes förr om ohyra av olika slag, och först 1802 förekommer ordet maskros i tryck, då i "Svensk botanik".

Dandelions

Isaak Iljitsch Lewitan

How happy I was! I don't remember any time quite so perfect since the days when I was too little to do lessons and was turned out with sugar on my eleven o'clock bread and butter on to a lawn closely strewn with dandelions and daisies. The sugar on the bread and butter has lost its charm, but I love the dandelions and daisies even more passionately now than then, and never would endure to see them all mown away if I were not certain that in a day or two they would be pushing up their little faces again as jauntily as ever. During those six weeks I lived in a world of dandelions and delights. The dandelions carpeted the three lawns,-- they used to be lawns, but have long since blossomed out into meadows filled with every sort of pretty weed,-- and under and among the groups of leafless oaks and beeches were blue hepaticas, white anemones, violets, and celandines in sheets. The celandines in particular delighted me with their clean, happy brightness, so beautifully trim and newly varnished, as though they too had had the painters at work on them. Then, when the anemones went, came a few stray periwinkles and Solomon's Seal, and all the birdcherries blossomed in a burst. And then, before I had a little got used to the joy of their flowers against the sky, came the lilacs--masses and masses of them, in clumps on the grass, with other shrubs and trees by the side of walks, and one great continuous bank of them half a mile long right past the west front of the house, away down as far as one could see, shining glorious against a background of firs. When that time came, and when, before it was over, the acacias all blossomed too, and four great clumps of pale, silvery-pink peonies flowered under the south windows, I felt so absolutely happy, and blest, and thankful, and grateful, that I really cannot describe it. My days seemed to melt away in a dream of pink and purple peace.

Prydlig pärlemorfjäril

Insekter och fåglar i största allmänhet, och pärlemorfjärilar i synnerhet, gillar att festa på maskrosnektar ― så vårda dina maskrosor! Hela plantan går att äta, och är till på köpet smockfull av vitaminer (A, C och K) och nyttigheter som kalk, kalium, järn och mangan.

The Dandelion Clock 

H William John Hennessy 

 Every child knows how to tell the time by a dandelion clock. You blow till the seed is all blown away, and you count each of the puffs—an hour to a puff. Every child knows this, and very few children want to know any more on the subject. It was Peter Paul’s peculiarity that he always did want to know more about everything; a habit whose first and foremost inconvenience is that one can so seldom get people to answer one’s questions.

Och vem har inte gjort kedjor av maskrosstjälkar, något som inte var så uppskattat av våra mammor, eftersom mjölksaften ger fula fläckar på kläderna. En saft som man förresten kan göra gummi av.

“What I need is the dandelion in the spring. The bright yellow that means rebirth instead of destruction. The promise that life can go on, no matter how bad our losses. That it can be good again.” 

                                                                            Suzanne Collins

610

dagar kvar 

i

Virginia Frances Sterrett

Virginia Frances Sterrett 

Virginia var bara 15 år när hon avbröt sina studier på högstadiet för att börja på "the Art Institute of Chicago", där hon fått ett stipendium. Efter ett drygt år blev hennes mamma sjuk, och eftersom fadern dött några år tidigare så blev Virginia tvungen att avsluta studierna för att försörja familjen.

Sen dröjde det inte många år innan hon själv fick tuberkulos, vilket inte hindrade henne från att fortsätta med sina illustrationsuppdrag. 1919 fick hon i uppdrag att illustrera "Old French Fairy Tales" av den franska författaren Comtesse de Ségur. För de åtta akvarellerna och 16 deckningarna fick hon 500 dollar ($7,246.38 i dagens penningvärde), och ytterligare 250 dollar för omslagsbilden i färg och teckningar på försättsbladet. Det följdes av uppdraget att illustrera Nathaniel Hawthornes Tanglewood Tales.

Familjen flyttade till Florida 1923, och ett kort tag förbättrades hennes hälsa, men det varade inte länge och blev tvungen att få vård på ett sanatorium. Trots att hennes sjukdom gjorde att hon bara kunde arbeta i korta pass, så tog hon sig an att illustrera "Tusen och en natt", vilket tog henne tre år att slutföra, och nu betraktas som hennes mästerverk.

Sitt sista uppdrag accepterade hon 1930, men det förblev oavslutat, den 8 juni 1931 avled hon.

611

dagar kvar 

i

612

dagar kvar 

i

Slabat

Upptäcker i dag att slabat faktiskt är ett riktigt ord (fast min stavningskontroll inte håller med) — jag har undrat eftersom jag bara hört det i familjen, men har varit för slö för att slå upp det. (betoningen ligger på sista stavelsen)

Woman with a Samovar 

attributed to Ernest Moore

SLABAT slaba4t, r. l. m.; best. -en; pl. -er.

Etymologi

[sv. dial. slabat; möjl. till SLABBA, v.1, med -at från kravat (se KRAVATT]

(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) förkläde; äv. om stor haklapp (se d. o. 1). GHT 1896, nr 245 B, s. 1. Husmodern 1938, nr 4, s. 34 (i pl., om haklappar). GHT 1959, nr 41, s. 8.

Nu talar jag inte om små näpna förkläden med broderier och spetsar, utan rejäla doningar, som täcker det mesta av kroppen. Kommer att tänka på det vita plastförkläde (tror det var plast eller möjligtvis galon, för det här var lääänge sedan), som min far hade på sig när han badade mig som barn. Undrar om det inte var samma sort som en del slaktare hade. Säkerligen behövde han det för jag var nog som en liten valross när jag tumlade runt i badkaret.
Att jag kom att tänka på detta nästan utdöda ord, kom sig av att dagens ord är :

SLABB slab4, sbst.2, n. (Lundell (1893) osv.) ((†) r. l. m. Stolt Minn. 18 (1879)); best. -et.

Etymologi

[sv. dial. slabb; jfr ä. d., d. dial. slab, nor. dial. slabb, lt. slapp, ngt som drickes sörplande l. slafsande, holl. slab, haklapp, eng. slab, smutspöl (sannol. lånat från nord. spr.); av ljudhärmande urspr. (jfr SLUBB); åtminstone i sv. (delvis) vbalsbst. till SLABBA, v.1]

(ngt vard.) om handlingen att slabba, slabbande; ofta konkret, om (motbjudande o.) oren l. tunn vätska, slask l. sörja o. d. (särsk. om skulor). EngSvOrdb. (1874; under slabbiness). (Hembränningen) med all dess slabb. Stolt Minn. 18 (1879). Svinen .. gödas (numera) allt ifrån födelsen. På 1850-talet föddes de mera sparsamt på ”slabb” från köket. Neander 70År 17 (1929). Martinson Kap 68 (1933; om öl). Själv skulle jag inte vilja tänka mig att gå tillbaka till slabbet med lösmjölk och grädde i allehanda glaskärl. KvällsP 1957, nr 293, s. 2. — jfr SNÖ-SLABB. — särsk. bildl., om slabbdans. ÖgCorr. 1968, nr 49, s. 12. Blom Sörja 82 (1971).

Ssgr (ngt vard.; jfr slabba, v.1 ssgr): SLABB-FODER. (numera föga br.) om fast foder (se foder, sbst.1 1) uppblandat med vatten l. annan vätska; jfr sörpa, sbst. Bohm Husdj. 67 (1902). Därs. 69. —

-SPANN. slaskspann. BoupptVäxjö 1896. —

-VÅT. våt på grund av slabbande med vatten. Idun 1931, s. 742.

Däremot finns inte ordet "slabbedabba", som även det förekom tämligen ofta i vår familj. Men ett ord med samma betydelse finns:

SLABBERDASK slab1erdas4k l. SLABBEDASK slab1edas4k, m.; best. -en; pl. -ar.

Ordformer

(slabber- 1945 osv. slabe- 1952)

Etymologi

[sv. dial. slabberdask; jfr nor. slabbedask, slabedask; möjl. till SLABBRA, v. (resp. SLABBA, v.1) o. ett vbalsbst. till DASKA (se d. o. 4, 5); i sv. är ordet möjl. delvis lånat från nor.]

(i vissa trakter, vard.) moraliskt hållningslös (se d. o. 2) man, ”kräk”, ”usling”. GHT 1945, nr 249, s. 6.

Ssg: SLABBERDASK-FIGUR. (i vissa trakter, vard.) jfr figur 4. GbgP 1952, nr 336,s. 14 (: slabedaskfigurer).

Tänk att man (läs jag) kan bli euforisk av att läsa SAOB! Billig fylla.