Låtom oss sjunga och dansa

 

Jag börjar med Agnar Mykles skandalomsusade ”Sången om den röda rubinen”. En bok som kom ut 1956, året därpå blev Mykle åtalad för grovt sedlighetsbrott, och boken skulle konfiskeras. Men han friades, visserligen drogs boken in, men bara momentant, vilket gav försäljningen av boken en rejäl skjuts. 

Tyvärr tog all uppståndelsen hårt på Mykle, och det tog sju år innan han gav ut nästa bok.

Mykle anses som en av de stora författarna i Norge.

Isadora Duncan, en av den moderna dansens föregångare, skrev ”My Life” 1927, den kom ut på svenska första gången 1929. Nu när jag plockat fram min upplaga från 1986, inser jag att språket inte moderniserats sedan 1929 — men boken är trots det i allra högsta grad läsvärd. Men tror du att pluralböjningen skulle irritera dig, så kan du läsa boken på engelska, både hos Gutenberg och FadedPage

Det finns gott om barn- och ungdomsböcker som har dans som tema, mitt val föll på Noel Streatfeilds klassiska bok ”Ballet Shoes”.

Författarens syster illustrerade den första utgåvan — min upplaga kommer från ”The Folio Society”, och har läckra illustrationer av Inga Moore.

Som i de flesta av Noel Streatfeilds barnböcker (hon skrev även för vuxna), 

står betydelsen av familjen i centrum.

Adlibris har ”Ballet Shoes”, liksom många av Noel Streatfeilds andra böcker.

Varje tisdag uppmanar Ugglanoboken oss att rannsaka våra läsminnen, och föreslå tre böcker på ett givet ämne — den här veckan ska vi sjunga och dansa

En selfie om jyckar

 

Mick cirka 9 månader

Klimakteriehäxan uppmanar oss att i dag berätta om hundarna i våra liv.

Så min morgonpromenad blev en hundpromenad, med hundminnen som rasar över mig. 

Jag möter sällan någon på dessa morgonpromenader, och tur är väl det, för i dag gick jag säkert med ett fånigt leende på läpparna när jag tänkte på alla dessa fantastiska vänner.

Som cockerspanieln Rasmus som skadat tassen, men bara haltade när han trodde att någon såg honom.

Eller Mascot som tidigt varje morgon lyckades väcka mig genom att sitta bredvid sängen och stirra på mig.

Eller King Faruk (Faruq, Farouk?), en stor svart hund, mångfaldigt prisbelönt, vars matte alltid oroade sig för att någon skulle stjäla honom — han hade kostat 10000:-, vilket var en enorm summa på den tiden.

Eller Milou den norska buhunden

Och så var det Clary Halldoff (Jannes mamma) med deras vinthundar. Det var hon som fick vår familj att titta på hundkapplöpningarna på Hammarby idrottsplats.

1. Mina första hundminnen:

Äro legio, och vilket som är det första kan jag inte säga — förmodligen var det någon av hundarna som vi träffade varje morgon på väg till barnkrubban.

2. Filmhund som stannat kvar:

Jag har ett svagt minne av att jag såg en Lassiefilm i min barndom — men den satte inga djupare spår.

3. Bokhund som stannat kvar:

Bokhundarna är desto fler. Den bok som jag först tänker på var jag oförsiktig nog att låna ut i min ungdom — kanske är det närmare sanningen att säga att jag gav bort den, för jag har aldrig sett röken av den sedan dess.

Det var ”Min hund Rex” av Arthur Holman — berättelser från polishunden Rex liv, en av världens första polishundar.

Kanske blev jag extra intresserad av den boken eftersom vi haft en pensionerad polishund.

4. Den hunden glömmer jag aldrig:

Oh, hur ska jag kunna välja ut en av alla oförglömliga hundar, Hork & Imak, Ossuk, Archibald eller kanske afghanhunden Mischa.

Afghaner är rätt så ovanliga, så många människor stannar en och vill veta vad det är för slags hund.

Det gjorde ett äldre par en gång. Mannen var uppenbarligen mycket bilintresserad för efter en stund vände han sig till sin fru och sa ivrigt, allt under det han tecknade en hundnos i luften: ”har du sett, han ser ut som en Citroën i nosen”.

5. Berätta en egen liten hundhistoria! 

Som jag redan berättat var det far som promenerade med mig till barnkrubban varje morgon — från Södermannagatan till Folkungagatan. Det kunde ta rätt lång tid för förutom att skulle hälsa på alla hundar vi mötte, så ville jag så gärna gunga både i Nytorgsparken och Folkungaparken.

En morgon när vi hälsat på Nalle, den vita spetsen, och airdelterriern Jessi, och en pekingese, vars namn jag glömt, insåg far att det inte fanns tid för fler hundmöten om han skulle hinna till jobbet i tid. Så när han fick syn på en newfoundländare, gick han över till andra sidan av gatan. Jag var ett lättlurat barn, men hunden var inte lättlurad — han satte sig mitt i gatan och vägrade att gå vidare förrän vi som vanligt fått hälsa på varandra.

6. Om jag hade varit en hund hade jag varit en 

En stor jycke, kanske en sankt bernhardshund eller en newfoundländare.

Att ånyo läsa sina böcker

 “If you would tell me the heart of a man, tell me not what he reads, but what he rereads.” 

― Francois Mauriac

A Good Book 

Stuart G. Davis

Om inte om hade varit, hade gumman skjutit björnen med kvastskaftet.

Om är ett användbart ord — en sökning på ”om” hos SAOB gav 71 svar!

(III 7) OMLÄSA, -ning. läsa (ngt) på nytt. (Gjörwell o.) 

Men att läsa om en bok innebär inte alltid att man ånyo läser den — fast ibland gör man kanske båda delarna. Det kan ju vara bra att veta om man tror att det är värt att lägga ned tid på att åter läsa boken.

Det råder inget tvivel om att mitt första val är läsvärt — vill du försäkra dig om att det inte är bortkastad tid att läsa ”Ex Libris”, så kan du läsa om boken (en anmälan alltså), hos ”Goodreads”.

”Ex Libris: Confessions of a Common Reader” av Anne Fadiman

En pärla som jag återvänder till med ojämna mellanrum — en perfekt väntrumsbok, går ned i de flesta väskor, dessutom är essäerna inte längre än att man hinner läsa ut en, ibland två, av dem, innan väntan är över.

Fast allra bäst gör sig boken hemma i läsfåtöljen, där jag kan slå upp de böcker och författare hon talar om.

 

Nästa bok hade flera konkurrenter, bland annat Fridegårds ”Jag, Lars Hård”, men eftersom jag redan börjat läsa den, så fick det istället bli:

”Quiet, The Power of Introverts in a World that Can’t Stop Talking”.

(Tyst: de introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns), av Susan Cain.

”Noaks ark” av Bo Bergman.

En bok som jag inte läst på tio år, så det är kanske dags att dyka ned i den igen. Jag minns att jag tyckte den var intressant, men så värst mycket mer minns jag inte.

Men jag minns precis var jag satt och läste tidningen, när en pytteliten notis på sista sidan fångade min blick. Där läste jag att den svenske författaren Bo Bergman hade dött, förmodligen var det dagen efter hans dödsfall — inte förrän efter ytterligare några dagar fick jag brevet från mina föräldrar, där de talade om vad jag redan visste. På den tiden ringde man inte tvärs över kontinenter och hav, å andra sidan kunde man lita på postgången, ett brev tog aldrig mer än tre dagar med flygpost.

”Noaks ark” blev Bergmans sista bok, som jag läste när jag kom hem året därpå — och som jag inte har läst sedan dess. Det är alltså hög tid att jag ger mig i kast med den här självbiografiska essäsamlingen.

Varje tisdag uppmanar Ugglanoboken oss att rannsaka våra läsminnen, och föreslå tre böcker på ett givet ämne — den här veckan ska det handla om böcker som är värda att återvända till.

 

Krogliv

 

At the Café

Edouard Manet

Mulpus satt på krogen 

Midnattstid och svor. 

Än så tog'en,

Än så slog’en 

Både fästmö och krögarmor. 

Ta mig tunnor tusen, 

Gif mig mera vått!

Och slå uti krusen, 

Klunka, klunka smått. 

Sura ögon svida, 

Torra strupen slår . 

Mulpus, bida ä, 

Sitt på sida, 

Drick din flaska och 

Hej god tår! 

Ta mig skock millioner, 

Drick kvar enda själ!

Bacchus slår pultroner, 

Hjeltar lefva väl.

          C. M. Bellman

[ Avskr . 1767/68] 

Som ”husbunden” besöker jag aldrig utskänkningsställen, av något slag, men ordet intresserar mig.

I min barndom var krog synonymt med ölschapp — ställen där a-laget samlades — när det ändrades är jag osäker på, kanske på 70-talet? Dessförinnan gick vi på restaurang, eller nöjde oss med att ”äta ute”.

   (I det av kammarkollegium till k. m:t insända förslaget till ny gästgivarordning) ändrades det ordet krog och krögare och i stället sattes gästgifvare, emedan det ordet krog och krögare .. synes numera iklädt sig en annan och sämre bemärkelse. RA 15/3 1731, vol. 20 a. — 

ur ”Svenska riksdagsakter jämte andra handlingar som höra till statsförfattningens historia under tidehvarfvet 1521–1718.”

Och så här förklarar SAOB saken:

fsv. krogher, sv. dial. kro(g), kru, liksom ä. d. krog (varav d. kro) av mnt. krōch (gen. krōges), krūch, motsv. t. krug, möjl. samma ord som t. krug, krus (av fht. kruog), i vilket fall benämningen härleder sig därav att krus användts ss. skyltar på krogarna]

urspr. o. eg. om de små värdshus som ända till midten av 1800-talet lågo spridda utefter vägarna i landet o. som uppkommit för att tillgodose resandes behov av vila o. förfriskning (för sig själva o. sina djur); sedermera ofta o. utom i fråga om ä. förh. numera nästan bl. dels om enklare värdshus i allm. (äv. i städerna) där brännvin o. öl (stundom bl. öl) serveras (jfr KÄLLARE), dels (vard., ofta ngt föraktligt l. skämts.) om varje värdshus med särskild tanke på detsamma ss. en plats där spritdrycker tillhandahållas o. förtäras, restaurang.

Det är inte helt enkelt att veta vilket ord man ska använda om man vill översätta en svensk ”krogtext” till engelska — den brittiska puben är ju inte alltid vad man avser med dagens betydelse av krog, ”inn” eller ”tavern” passar inte heller alltid in, så då hamnar vi på det gamla hederliga ”restaurant”.

In a Roman Osteria

Carl Bloch

Men i Italien passade nog ordet vägkrog bra, och vad man tog sig till när vagnens hjul gick sönder på vägen mellan Florens och Rom  berättade Gudmund Jöran Adlerbeth i ett brev i december 1783:

Ty midt emellan posthusen Baccano och Storta föll vårt bräckta hjul sönder i stycken. Vi stodo på bara backen, och vår enda hugnad var det tämligen vackra vädret. Vi sågo Rom i dälden framför oss,  men såsom Moses det förlofvade landet, ty vi hade sexton italienska mil dit. En osteria eller på svenska rent ut sagdt: en krog vid pass en italiensk mil tillbaka var det närmaste, ja det enda bebyggda ställe, där vi funno oss kunna söka hus, under det en postiljon mot betalning åtog sig fara tillbaka till Monterosi för att skaffa oss ett nytt hjul. Men han hade tio italienska mil dit; således fingo vi ej hafva brådtom. Vi tillbragte tiden på vår krog, där vi förplägades, så godt huset förmådde, med kokta ägg och korf af svinkött samt tämligen godt bröd och ett lättdrucket vin, som namngafs Muscatello. Krogen var i högsta måtto osnygg. Där voro inga fönster, utan gluggar med träluckor, som nu voro tillslutna, så att ljuset endast inföll genom den öppna dörren utan förstuga. 

Vill du läsa Kristian Wedels ”Mina hemliga krogar”, hittar du hans kåserisamling hos Litteraturbanken