En selfie om jyckar

 

Mick cirka 9 månader

Klimakteriehäxan uppmanar oss att i dag berätta om hundarna i våra liv.

Så min morgonpromenad blev en hundpromenad, med hundminnen som rasar över mig. 

Jag möter sällan någon på dessa morgonpromenader, och tur är väl det, för i dag gick jag säkert med ett fånigt leende på läpparna när jag tänkte på alla dessa fantastiska vänner.

Som cockerspanieln Rasmus som skadat tassen, men bara haltade när han trodde att någon såg honom.

Eller Mascot som tidigt varje morgon lyckades väcka mig genom att sitta bredvid sängen och stirra på mig.

Eller King Faruk (Faruq, Farouk?), en stor svart hund, mångfaldigt prisbelönt, vars matte alltid oroade sig för att någon skulle stjäla honom — han hade kostat 10000:-, vilket var en enorm summa på den tiden.

Eller Milou den norska buhunden

Och så var det Clary Halldoff (Jannes mamma) med deras vinthundar. Det var hon som fick vår familj att titta på hundkapplöpningarna på Hammarby idrottsplats.

1. Mina första hundminnen:

Äro legio, och vilket som är det första kan jag inte säga — förmodligen var det någon av hundarna som vi träffade varje morgon på väg till barnkrubban.

2. Filmhund som stannat kvar:

Jag har ett svagt minne av att jag såg en Lassiefilm i min barndom — men den satte inga djupare spår.

3. Bokhund som stannat kvar:

Bokhundarna är desto fler. Den bok som jag först tänker på var jag oförsiktig nog att låna ut i min ungdom — kanske är det närmare sanningen att säga att jag gav bort den, för jag har aldrig sett röken av den sedan dess.

Det var ”Min hund Rex” av Arthur Holman — berättelser från polishunden Rex liv, en av världens första polishundar.

Kanske blev jag extra intresserad av den boken eftersom vi haft en pensionerad polishund.

4. Den hunden glömmer jag aldrig:

Oh, hur ska jag kunna välja ut en av alla oförglömliga hundar, Hork & Imak, Ossuk, Archibald eller kanske afghanhunden Mischa.

Afghaner är rätt så ovanliga, så många människor stannar en och vill veta vad det är för slags hund.

Det gjorde ett äldre par en gång. Mannen var uppenbarligen mycket bilintresserad för efter en stund vände han sig till sin fru och sa ivrigt, allt under det han tecknade en hundnos i luften: ”har du sett, han ser ut som en Citroën i nosen”.

5. Berätta en egen liten hundhistoria! 

Som jag redan berättat var det far som promenerade med mig till barnkrubban varje morgon — från Södermannagatan till Folkungagatan. Det kunde ta rätt lång tid för förutom att skulle hälsa på alla hundar vi mötte, så ville jag så gärna gunga både i Nytorgsparken och Folkungaparken.

En morgon när vi hälsat på Nalle, den vita spetsen, och airdelterriern Jessi, och en pekingese, vars namn jag glömt, insåg far att det inte fanns tid för fler hundmöten om han skulle hinna till jobbet i tid. Så när han fick syn på en newfoundländare, gick han över till andra sidan av gatan. Jag var ett lättlurat barn, men hunden var inte lättlurad — han satte sig mitt i gatan och vägrade att gå vidare förrän vi som vanligt fått hälsa på varandra.

6. Om jag hade varit en hund hade jag varit en 

En stor jycke, kanske en sankt bernhardshund eller en newfoundländare.