säger den fonetiska sakkunskapen med pedagogiskt allvar, betecknar i de flesta fall en tonlös dentolabial spiran.
och det låter väl inte som något som förgyller dagen — men tänk efter; det finns så många både fantastiska och förtjusande f-ord — men det kommer an på mig att förvandla de stela och torra bokstäverna till något förtrollande, frappant, fabulöst och eventuellt frivolt.
Men Karlfeldts ”Fem farliga F”, har inget att göra i det här inlägget, så jag kastar mig rakt in bland f-orden (utan fallskärm) och väljer något jag är glad över att jag kan höra: fågelsång:
Fågelsång
Blå hampdånets underläpp trutar
i dikesren och på klöveräng.
Gökarnas slagdänga tutar
istadigt sin tersrefräng.
Stenen är varm under baken
och bra när man lånar sitt öra åt
konserten som inte har maken,
buskskogens fåglalåt.
Halsbandsflugsnapparn tar kvinten
till svarthättans flöjtlika Mozartcitat,
som tävlar i lövlabyrinten
med blåmesens ivriga prat.
Himmelshögt lärkorna sätter
sin koloratur över vimlet av sång,
där spillkråkans träkastanjetter
bär bofinkens joddeljargong.
Jag sitter och ser på den labra
sydvästens blånande sidenbaner
och rimmar mitt abrakadabra.
Hjärta, vad vill du mer?
Så vackert som livet kan drilla,
minns vad det bränt,
finn dig, var stilla,
ett bland dess instrument.
Karl Ragnar Gierow
ur ”Innan klockan slagit noll”
I skolan fick jag lära mig att vi människor har fem sinnen — men vid en sväng på nätet lär jag mig att man utökat det till sju sinnen.
Somliga av mina sju sinnen har förmodligen avtagit, men inte så mycket att det besvärar mig, så när vi ändå är inne på vad vi hör, lägger jag till musik av Gabriel Fauré. Hans ”Pavane” och ”Clair de lune” är ett par av hans ofta spelade stycken, och här kan du lyssna till ” Piano Quartet No. 1 in C Minor, Op.1”.
Folke Isakssons prosadikt ” då färgerna försvann från jordens yta”, gör mig medveten om hur stor del färgerna har i vårt liv.
något senare såg jag färglösheten.
till en askflaga. Det fanns fortfarande blommor, men färgerna hade
bleknat. Jag erinrade mig min vän målaren som skulpterar på hösten,
eftersom tillvarons kolorit då sviker honom. Jag tvekade men slog hans
nummer. Han berättade att han hade gått upp mycket tidigt denna
förmiddag för att försäkra sig om färgernas medverkan i det motiv
han hade påbörjat.
befann sig i en oceangrav och talade viskande genom en blymantlad
kabel. Så kom rösten närmare. Han hade denna morgon iakttagit hur
färgerna dragit sig tillbaka, in i sina tuber och burkar. Målningen som
han påbörjat i en stund av tillförsikt var bara dukens väv.
försvinna? Var vår bristfälliga tillvaro på väg ut i något isande univer-
sum där ingenting av ljus, värme och färg kunde existera? Kanske var
allt redan försent. Visste barnbarnen någon råd? Kanske hade de hört
av en nötskrika eller en taltrast, hur det skulle bli med alltsammans.
Färgerna kanske behövde gråta en stund, de var antagligen utmattade.
Allt detta målande i jordens alla hörn, detta skrapande på en allvarsam
yta! All denna brist på tålamod och insikt.
Fjärilen
Kringfiaddrande fjäril ! Du svingar
Från blomma till blomma i dans
Och med dina praktfulla vingar
Omfamnar hvar doftande krans.
Sjelf är du en flygande blomma, Utsprucken ur puppan helt nyss.
Så fri och så glad får du komma
Och gifva den sköna en kyss.
Johannes Olsson
ur Bråna-smedens dikter




