FLUMMADIDDLE

Ett ord nästan i klass med ”hvirfla”, som både Karin och jag fascinerades av häromdagen.

O folly, fudge, and flummadiddle! We shall wait and see what next. 
— Milwaukee Daily Sentinel, 18 Aug. 1848

Enligt Merriam-Webster är det ett användbart ord för allsköns struntsaker. Ursprungligen, i början av 1800-talet, tycks det ha varit benämningen på spetsar, remsor och ganser.

Portrait of Madame Rimsky-Korsakov (1833-78) nee Varvara Dmitrievna Mergassov, 1864 

Franz Xaver Winterhalter

… looking down, found I had disarrayed my fair partner of lots of roses, and two yards of flounce or flummediddle, which skirted the lower part of her dress. 
— Ichabod, Boston Lyceum, March 1827

Men det är också en slags brödpudding, som förr åts i New England.

What's for Pudding Today

Margaret Gere

 Flummadiddle är också namnet på en bok av Peter Knight — som skulle vara spännande att få läsa.

JUL

 en boktitel eller författare på varje bokstav är dagens uppgift från Ugglan

J

Här väljer jag författaren Jerome K. Jerome — inte för att han är en favorit. Visserligen gillar jag mycket av det han skrivit — men i små portioner.

Nu plockar jag fram hans ”My Life and Times”, och finner den så intressant att jag nog kommer att återvända till hans andra böcker.

My Life and Times

Jerome K. Jerome

U 

Det kan väl knappast ha undgått någon att Dorothy L. Sayers hör till mina favoriter — en författare som jag återvänder till när jag behöver muntra upp mig.

Hennes ”Unnatural Death” förekommer en annan av mina favoriter: Miss Katharine Alexandra Climpson, en av de medelålders kvinnor från Lord Peters ”Cattery”, en agentur, eller snarare skrivbyrå där han anställer självförsörjande kvinnor — ger dem riktiga arbeten med löner som det går att leva på, och som han engagerar när han behöver information. 

Här iscensätter hon seanser, för att få tillgång till material, som hjälper till att lösa ett mord.

Unnatural Death

L

Jag har flera intressanta böcker, vars titel börjar på bokstaven L. Efter att förlorat mig i några av dem, bestämmer jag mig slutligen för ”Long Words Bother Me” av lingvisten Tom Burton.

Här ta’r han upp likheter, och olikheter mellan en del ord, och förklarar diverse samband — ibland råkar det vara ord jag själv funderat över, medan det andra gånger handlar om sådant jag aldrig reflekterat över.

 

Är du redan trött på julen?

 Trött på glitter, gulliga ungar och snötyngda granar?

Då har jag boken för dig.

Johan Olof Ahlins  ”Julstök på landet” (1885) är ingen uppbygglig läsning, som försätter en i en behaglig julstämning. 

Det finns inte mycket att läsa om Johan, men jag har snokat rätt på en liten skrift av honom, där han berättar om sitt liv, den har jag inte hunnit läsa, så allt jag vet om honom var att han var en ivrig nykterhetsvän, han tycks nästan uteslutande ha skrivit om det elände som spriten ställde till med.

Charwomen on the Stairs

Edvard Munch

Det var en bitande kall vinterdag i slutet af De cember månad år 1880. En och annan snö flinga hvirflade i luften och från den närbelägna skogen hördes vedhuggarens taktmessiga hugg. Inom hus voro matmoder och pigor i brådskande verksamhet: möblerna skjutsades undan, stolarna staplades högvis och på golfvet låg hjelpmadamen i en ödmjuk ställning . Barnen sprungo halfklädda, smutsiga och trasiga kring sin moder, hvilken dock tycktes föga bekomma sig af deras skrik. I stället sväfvade hon, lik en ande, med tofvigt hår och uppskörtad klädning, ur det ena rummet och i det andra. Skafferi och källare fingo besök minst hvar femte minut; och om eld varit anlagd under husets fyra hörn, kunde brådskan ej hafva varit större. I bakugnen flammade en väldig brasa och kastade ett rödaktigt sken öfver de med dunkla och isiga rutor försedda köket, hvari bageri, slagteri och korffabrik tycktes utgöra en treenighet. Mannen nyligen hemkommen från skogen, stannade villrådig på tröskeln, antingen han skulle vända eller ej. Endast sura miner vankades, hvarthän han vände sina blickar, under det barnskriket nära nog döfvade hans hörsel. Hade ej mörkret varit i antågande, hade han säkert utan mat återvändt till arbetet, ty hvarhän han styrde sina steg inom hus, blef han undanskuffad med föga vänliga tillmälen. Med en suck framtog han länets tidning och började ögna på spanmåls- och vedpriserna, dock ständigt afbruten af det larmande, skurande och skrikande, hvar med husets öfriga innevånare sysselsatte sig. Så tedde sig lifvet inom hus, två dagar före jul, på hemmanet Tenhult, hvilket vi härmed hedrat med ett besök. 

— —

  Endast åtta år hade förflutit, sedan Måns Olsson med sin Anna Stina vid sidan knäböjde vid altarringen och mottog prestens välsignelse; huru annorlunda hade icke såväl hem som hustru blifvit på dessa år! Hvad hade nu den rödblommiga Anna Stina tagit vägen, som första året efter deras äktenskap glad och vänlig kom honom till mötes, då han hemkom från arbetet? Nätt och smakfull i sin klädsel, och med sina bruna själfulla ögon, så innerligt blickande in i hans, under det hon lindade sina knubbiga armar om hans hals och räckte honom den inbjudande munnen till en kyss. Alltid hade hon en varm och närande föda tillreds, då han kände sig hungrig och ingenting af goda egenskaper tycktes tryta den hustru han valt. Han tänkte ofta inom sig: livad jag var lycklig, som fick en så dan rar maka! Hvad kade nu denna husliga sällhet tagit vä gen? Huru var nu hustrun? Jo — en grym herskarinna, vårdslös i sin klädsel, gnatig och trätgirig mot såväl sina egna, som tjenare, aldrig sändande sin make en vänlig blick, utan endast sura miner från morgon till qväll.

Läs vidare hos Litteraturbanken — boken är kort, bara 32 sidor.

Grattis Paul!

 

Paul Klee 

18 december 1879 – 29 juni 1940

I jordelivet är jag egentligen inte bofast. Jag känner mig lika hemma ibland de döda som bland de ofödda. Något närmare skapelsens hjärta än brukligt är. Och ändå långt ifrån nära nog. Utstrålar jag värme? Kyla?? Bortom all glöd är detta omöjligt att fastställa. Jag är frommast på avstånd. I jordelivet emellanåt något skadeglad. Det är nyanser av en och samma sak. Svartrockarna är helt enkelt inte fromma nog att se det. Och de tar en aning illa upp, de skriftlärda.

  från katalogen till Klees första stora separatutställning

Little Painting of Fir-Trees 1922

Red Balloon, 1922

Moonshine

With Rainbow

Die Engel

Läs vad The Metropolitan Museum of Art skriver om Paul Klee

Önskelistan

A book is a gift you can open again and again.

Garrison Keillor (1942-)

Hårda platta paket handlar det om i dagens tisdagstrio — Ugglan, vill veta vad vi önskar oss för böcker i julklapp.

Jag dyker rakt ned i min milslånga önskelista — tyvärr har jag insett att min jultomte inte är solvent, vilket inte på minsta vis hindrar mig från att önska.

Min far Henry Mayne : liv och konst 

av Birgit Rausing

 Var vid gott mod : en bok om konstnären fröken Märta Måås-Fjetterström

av Annika Persson

 The Art of Reading: An Illustrated History of Books in Paint 

Jamie Camplin, Maria Ranauro

Lussemorgon

”Häll säj i och lägg säj i å dôpp, han, Hans lelle — d’ä hômmen väl unt”, sade den heliga Lucia och hennes ögon skeno av 

överjordisk beskedlighet. ”Här har han saffransbrö — här har han sockerkranser — här har han kringler — ät han, gulle lelle!”

     ur Gustaf Frödings läsvärda novell ”Lusse”

Till Lussefesten.

I natten darra

de kalla väder.

Steg hör jag knarra

på vindens bräder:

i hvita kläder

stod herrgårdsflickan,

med vaxljuskrona kring håret fäst,

nyss vid mitt läger och räckte brickan

lugnt i sin renhet åt yrväckt gäst.

Nu upp till gamman

i mörka tider!

Med tjärvedsflamman

Lucia skrider

i däld och lider.

I dörren gläntar

med morgonglöggen min muntre värd

och bringar bud, att ung dottern väntar

sin late körsven till festlig färd.

I tidig vinter

re’n snön är fallen,

och foten slinter

på frusna vallen,

och hvit står tallen

som silfverstaken

för månens prunkande högtidsljus,

och stjärnbloss brinna högt öfver taken

på djurens fållor och mänskors hus.

Och släden redes

med fäll och täcken,

och selad ledes

från klöfverhäcken

den raske skäcken.

Med fröjd vi glida

igenom sofvande skogars skjul.

Ur hufvan tindrar det vid min sida

som morgongryning till härlig jul.

          Erik Axel Karlfeldt

Helg med Gutenberg

 

Det ska ju vara en hemstickad tröja i år — så vad passar väl bättre än att studera stick- och virkmönster från 1966 — och kanske väcka nostalgiska minnen till liv.

För mer 60-tal än så här, tror jag inte går att leta upp.

Jag har ingen aning om huruvida man fortfarande använder hårspray — men om så skulle vara fallet, tvivlar jag på att någon skulle komma på tanken att virka ett fodral till burken.

Till samma slags arbeten får man väl räkna fodral till asken eller burken med pappersnäsdukar/servetter. Kanske har den sortens ”tåvärmare” aldrig varit lika populära här som i Staterna. 

Har du alltid längtat efter en ”Crocheted Bun Cozy”  så hittar du ett mönster i det här häftet.

— A dainty cozy for buns or rolls, that folds flat for storage.

Vid de sällsynta tillfällen jag serverar varma småbröd, har jag klarat mig bra med att bädda ned bullarna i en korg fodrad med ett par servetter. Och så får det nog bli också i framtiden, för jag inser när jag läser mönstret, att jag skulle hinna läsa flera böcker, på den tid det skulle ta’ att knåpa ihop bullfodralet.

Book No. 168: Bazaar Crochet and Knit 

Author:  Coats and Clark, Inc. , 1966 

Litterära pristagare

Tisdagstrion handlar i dag om författare som erhållit litterära priser — här räcker det inte att bara vara prisad, då skulle valet vara omöjligt.

Som vanligt utgår dagens tema från den boksynta Ugglan.

 Här finns det oändligt  många — för många — författare att välja bland. Hur jag än väljer, kommer jag att missa författare som förtjänar att framhållas. Så jag ta’r ett djupt andetag och kastar mig in bland nobelpristagarna.

I tonåren läste jag Galsworthy, som jag blev mycket förtjust i — många år senare återvände jag till honom, och kunde inte riktigt förstå min stora förtjusning. Nu ta’r jag  tillfället i akt och tänker ånyo närma mig honom. 

Bestämmer mig för att ta’et piano, och inte kasta mig in i ”The Forsyte Saga”, i alla fall inte till att börja med. Istället letat jag upp några av hans noveller — och blir inte besviken. 

I ”Villa Rubein, and Other Stories”, började jag med ”Santa Lucia”, som jag tyckte var passande så här års (fast den har inte ett dugg med luciadagen att göra).

Den unge igelkotten Jefferson Bouchard de la Poterie hade just städat klart sin bostad och nynnade så där som folk gör när de är på väldigt gott humör: da… dada … dada … När allt var i perfekt ordning, sopborsten avskakad genom fönstret och skyffeln upphängd på sin spik igen, programmerade han ugnen så att potatisgratängen precis skulle vara klar när han kom tillbaka. Sedan drog han på sig kavajen, knäppte den framtill och noterade samtidigt att det bildades små veck i tyget eftersom hans lilla mage putade ut mer och mer. Han borde nog dra  ner lite på småkakorna.

          ur ”Jefferson”

       av Jean-Claude Mourlevat

Bland mottagarna av ALMApriset, stannar jag till slut för den franske författaren Jean-Claude Mourlevat, som erhöll priset förra året. Har du ingen aning om vem han är, så är du i gott sällskap — ingen av de kunniga barnboksexperterna som deltog i kulturnytts sändning hade hört talas om honom.

”Jefferson” är den enda av hans böcker som är översatt till svenska — en charmig bok med svartvita illustrationer av Antoine Ronzon.

Trots att Mourlevat har skrivit ett trettiotal böcker som har översatts till många språk, så är ”Jefferson” den enda av hans böcker  som finns på svenska.

Det är en bok med, förutom värme och humor, en bok med samhällskritik, som väcker etiska frågor — en bok att diskutera.

Till min tredje pristagare väljer jag Marika Stiernstedt som fick ”De Nios Stora Pris” 1917.

Jag kom först i kontakt med henne  när jag som barn läste 

hennes ”Ullabella” (1922) — som ibland har kallats Sveriges första flickbok — en bok som är baserad på hennes egen uppväxt. Hon fortsatte att vara produktiv, och mycket läst, i resten av sitt liv. Kanske delvis av nödtvång, eftersom hon blev tvungen att försörja sin make, tillika kollega, Lubbe Nordström, som inte hade samma slags  glödande penna som hustrun.

Trots att hon var uppväxt i ett adligt hem blev Marika politiskt radikal, och under båda världskrigen — och mellankrigstiden — var hon politiskt engagerad, reste på kontinenten och skrev böcker om situationen i Europa. Under andra världskriget intog hon en starkt antinazistisk hållning, och gick med i Tisdagsklubben.

Så värst många av hennes böcker finns inte på nätet, men med lite envishet kan man hitta en del. Jag valde en av hennes noveller, ”Guldnålen”, den gav mersmak, så nu har jag inventerat husets bokhyllor och inser att jag kommer att ha läsvirke ett bra tag framöver.

Mer adventsläsning

 

 ”Whist, there, laddy! If ye are after wanting to find Christmas ye’d best begin by passing on naught but kind sayings. Maybe ye are not knowing it, but they are the very cairn that mark the way to Christmas. Now I’ll drive a bargain with ye. If ye’ll start out and look for Christmas I’ll agree to help ye find the road to it.”

”Yes,” agreed David, eagerly.

“But there’s one thing ye must promise me. To put out of your mind for all time these notions that ye are bound to find Christmas hanging with the tinsel balls to the Christmas tree or tied to the end of a stocking. Ye must make up your mind to find it with your heart and not with your fingers and your eyes.”

“But,” objected David, “how can you have

Christmas without Christmas things?”

“Ye can’t. But ye’ve got the wrong idea

entirely about the things. Ye say now that

it’s turkey and plum-cake and the presents ye give and the presents ye get; and I say ’tis thinkings and feelings and sayings and rememberings. I’m not meaning, mind ye, that there is anything the matter with the first lot, and there’s many a fine Christmas that has them in, but they’ll never make a Christmas of themselves, not in a thousand years. And what’s more, ye can do grand without them.”

            ur ”This Way To Christmas”

Även om man har obegränsat med tid, och läser fort, så är det omöjligt att under ett liv hinna läsa mer än bråkdel än alla böcker som handlar om adventstiden och jul. Somt i högsta grad läsvärt — annat, mindre så.

Till den första kategorin hör Ruth Sawyers böcker (ja, hon har skrivit flera med jultema), och trogna läsare av bloggen kan knappast ha undgått att jag är en stor beundrare av hennes böcker.

Hennes ”This Way To Christmas”, från 1916, skulle vara mitt förstahandsval om jag skulle idka högläsning med barn, så här års.

När Davids föräldrar måste resa till Europa, får David inte följa med — det här utspelar sig ju under första världskriget — istället får han resa upp i bergen i New England, där hans gamla barnsköterska förestår ett hotell som är stängt under vintern. Denna Johanna är i mycket ett porträtt av den irländska Joanna som hade varit sonen Davids barnsköterska.

Hon är ett ändlöst förråd av gamla irländska sagor om alfer och annat småfolk — sagor som nu författaren flätar in i handlingen.

Det är en ödslig trakt, utan andra barn, och bara några få grannar — grannar som Joanna inte har mycket till övers för, på grund av deras nationalitet, hudfärg eller religion. Det här är något som David inte förstår:

 ”Now, the flagman was German; and Johanna’s voice always took on a particularly forbidding and contemptuous tone whenever she spoke of him. David had often marveled at this, for in the city his father had friends who were German and they were very good friends. Once David had spoken his mind: “I don’t see why you call him a heathen,

Johanna, just because he was born in the

country that’s making the war. It ”wasn’t his fault—and I don’t see why that’s any reason for treating him as if he had made the trouble himself.”

Lilla Nisse

 

 Helping Mother

Giovanni Battista Torriglia

Lilla Nisse . 

Lilla Nisse var ett barn,

Af de fromma, spaka,

Hjelpte mamma nysta garn,

Och åt sylt och kaka.

Flitigt han i skolan gick,

Läste på katkesen,

Aldrig några bannor fick,

Gjorde aldrig väsen.

Tanterna höll’ pilten kär,

Han var dem i smaken . . . . 

» Sådant barn den gossen är,

Aldrig såg jag maken.» 

» Ej med odygd, lek och skämt 

Skall han tiden spilla;

Vid sin bok han sitter jemt,

Som ett lam, så stilla.

 Dylikt tal, naturligtvis,

Mamma inte glömde,

Och sin lilla »sockergris» 

Sjelf hon ock berömde.

»Ja, den gossen» — hörde man 

Henne ofta mysa — 

»Han blir nog ett ljus, min sann,

Som skall vida lysa» 

Men, när Nisse fullväxt var,

Blef han, liksom flera,

Endast — en beskedlig kar’,

Och ej något mera 

       ur ”Skymnings-qvitter”

       av August Säfström

Om han gav jäkel i mor, framgår inte — men visst kommer man att tänka på ”Lelle Karl-Johan”?