Litterära pristagare

Tisdagstrion handlar i dag om författare som erhållit litterära priser — här räcker det inte att bara vara prisad, då skulle valet vara omöjligt.

Som vanligt utgår dagens tema från den boksynta Ugglan.

 Här finns det oändligt  många — för många — författare att välja bland. Hur jag än väljer, kommer jag att missa författare som förtjänar att framhållas. Så jag ta’r ett djupt andetag och kastar mig in bland nobelpristagarna.

I tonåren läste jag Galsworthy, som jag blev mycket förtjust i — många år senare återvände jag till honom, och kunde inte riktigt förstå min stora förtjusning. Nu ta’r jag  tillfället i akt och tänker ånyo närma mig honom. 

Bestämmer mig för att ta’et piano, och inte kasta mig in i ”The Forsyte Saga”, i alla fall inte till att börja med. Istället letat jag upp några av hans noveller — och blir inte besviken. 

I ”Villa Rubein, and Other Stories”, började jag med ”Santa Lucia”, som jag tyckte var passande så här års (fast den har inte ett dugg med luciadagen att göra).

Den unge igelkotten Jefferson Bouchard de la Poterie hade just städat klart sin bostad och nynnade så där som folk gör när de är på väldigt gott humör: da… dada … dada … När allt var i perfekt ordning, sopborsten avskakad genom fönstret och skyffeln upphängd på sin spik igen, programmerade han ugnen så att potatisgratängen precis skulle vara klar när han kom tillbaka. Sedan drog han på sig kavajen, knäppte den framtill och noterade samtidigt att det bildades små veck i tyget eftersom hans lilla mage putade ut mer och mer. Han borde nog dra  ner lite på småkakorna.

          ur ”Jefferson”

       av Jean-Claude Mourlevat

Bland mottagarna av ALMApriset, stannar jag till slut för den franske författaren Jean-Claude Mourlevat, som erhöll priset förra året. Har du ingen aning om vem han är, så är du i gott sällskap — ingen av de kunniga barnboksexperterna som deltog i kulturnytts sändning hade hört talas om honom.

”Jefferson” är den enda av hans böcker som är översatt till svenska — en charmig bok med svartvita illustrationer av Antoine Ronzon.

Trots att Mourlevat har skrivit ett trettiotal böcker som har översatts till många språk, så är ”Jefferson” den enda av hans böcker  som finns på svenska.

Det är en bok med, förutom värme och humor, en bok med samhällskritik, som väcker etiska frågor — en bok att diskutera.

Till min tredje pristagare väljer jag Marika Stiernstedt som fick ”De Nios Stora Pris” 1917.

Jag kom först i kontakt med henne  när jag som barn läste 

hennes ”Ullabella” (1922) — som ibland har kallats Sveriges första flickbok — en bok som är baserad på hennes egen uppväxt. Hon fortsatte att vara produktiv, och mycket läst, i resten av sitt liv. Kanske delvis av nödtvång, eftersom hon blev tvungen att försörja sin make, tillika kollega, Lubbe Nordström, som inte hade samma slags  glödande penna som hustrun.

Trots att hon var uppväxt i ett adligt hem blev Marika politiskt radikal, och under båda världskrigen — och mellankrigstiden — var hon politiskt engagerad, reste på kontinenten och skrev böcker om situationen i Europa. Under andra världskriget intog hon en starkt antinazistisk hållning, och gick med i Tisdagsklubben.

Så värst många av hennes böcker finns inte på nätet, men med lite envishet kan man hitta en del. Jag valde en av hennes noveller, ”Guldnålen”, den gav mersmak, så nu har jag inventerat husets bokhyllor och inser att jag kommer att ha läsvirke ett bra tag framöver.