Väggarna har ögon

De flesta av mina läsande vänner känner igen namnet Walter Ljungquist, men har lite svårt att placera honom. Författare?, säger de frågande. Jovisst var han författare, och mina vänner är förmodligen representativa för det svenska folket. Få har läst honom, och de som gjort det kan inte förstå varför han inte är mer läst.

Ända tills nyligen var han bara ett namn även för mig, och jag beslöt mig för att ändra på den saken, biblioteket tog hem "Väggarna har ögon", från 1965, åt mig (den första boken i en svit om 9 böcker. Eftersom jag inte visste mer om honom än vad husets uppslagsverk och Wikipedia kan berätta, så valde jag en titel på måfå. Det hade kanske varit bättre att börja med en av hans tidiga böcker — men jag gillar vad jag läser. Jerk, bokens jag, minns sin barndom — eller rättare sagt han försöker minnas och foga samman de fragment som dyker upp. Jag har inte läst något liknande, och det slår mig att det är precis så här minnet fungerar. Man minns en episod med förvånansvärd skärpa, men den hänger liksom i luften — hur kom jag dit, och vad hände sedan? 

Även om jag inte läst någon som beskriver minnesprocessen på samma vis som Walter Ljungquist, så talar Jacqueline Woodson (i Lundströms bokradio) på ett liknande vis när hon berättar att hon blev tvungen att överge prosan till förmån för poesin när hon skrev "Brown Girl Dreaming", eftersom minnen inte låter sig beskrivas i sammanhängande prosa.

Boken skildrar Jerks uppväxt, från barn till en adertonårig yngling som lämnar sitt barndomshem. Även om jag bitvis finner innehållet i boken ointressant tjusas jag av språket, och har svårt att lägga den ifrån mig. Det är gott om udda och fascinerande personligheter i persongalleriet.

Anteckningarna blir många: 

"hon tillhör den duvomilt skarptungade sorten"

"de stela dystra ögonen tränger igenom åren och faller på mig med tröstlöshetens mjuka kvävande tyngd."

"förnimmer kanske hennes ansenligt mäktiga oansenlighet"

844

dagar kvar 

i

The north face around 1934  

Grattis Elizabeth!

Elizabeth Cleghorn Gaskell

 29 september 1810 - 12 november 1865 

Miniatyr, 1832

 William John Thomson

Såvitt jag vet kallade Elizabeth sig varken för feminist eller suffragist, men det framgår av hennes böcker att hon stod på kvinnans sida — och framför allt på de fattigas sida. Efter en skyddad uppväxt, i en medelklassfamilj på landsbygden, blev det en chock för henne, när hon som ung och nygift flyttade till Manchester, att se hur grymt livet kunde vara för dem som befann sig på samhällets botten. 

Många av personerna i hennes böcker är baserade på personer som hon mött i sitt sociala arbete. I boken "Ruth" går hon till angrepp på samhällets syn på fallna kvinnor, och hävdade det oäkta barnets rättigheter. Boken blev inte väl mottagen, hon angreps hårt för sina synpunkter, vilket fick henne att tappa självförtoendet och gå in i en depression. 

I övrigt var hon en uppskattad författare, med en stor produktion. Trots detta glömdes hon snabbt bort efter sin död, och blev mest omtalade i nedgörande ordalag, tills hon togs till nåder igen på 1950-talet, då man återupptäckte hennes kvaliteter och insåg vilka utomordentliga skildringar hon gav av sin tids sociala liv. Den enda av hennes böcker som aldrig glömdes helt var "Cranford", vilken till stora delar var baserad på hennes egen uppväxt. (En bok som jag skrev om i somras)

Charlotte Brontë var en av Elizabets goda vänner, om vilken hon skrev en biografi.

Gutenberg har många av hennes böcker — ge henne en chans, hon är både rolig och intressant!

 

845

dagar kvar 

i

846

dagar kvar 

i

Läskramp

är dagens tema för obs-essän av Anna Axfors.

 Fairy Tales  

William Charles Thomas Dobson (1817–1898) (after)

Och jag tänker omedelbart på en fråga jag fick för en tid sedan: "Hur många böcker har du läst i sommar?" frågade en väninna. Jag blev lite paff, jag för inte statistik över lästa böcker eftersom jag inte fattar vitsen med det. 

Jag läser därför att det är roligt, inte för att bevisa för mig själv, eller andra, att jag är en läsande person. Den här skenbart enkla frågan, från en läsande vän, ledde till ett animerat samtal oss emellan.

Vännen hävdar att det är intressant att veta vilka böcker hon läst, medan jag anser att om jag inte minns vad jag läst (utan att skriva upp dem) så är de böckerna inte värda att minnas.

Jag får nog lov att erkänna att jag inte drabbas av läskramp — men det betyder inte att jag aldrig lägger ifrån mig en bok. Tvärtom, jag kan ha perioder då jag är mätt på läsning, eller inte hittar något jag vill läsa — men då gör jag något annat till läslusten återvänder och rätt bok kommer i min väg. Jag kan helt enkelt inte hålla med om att det är en katastrof att tappa läslusten för en tid — tycker man det har man förmodligen aldrig drabbats av någon riktig katastrof.

Därmed inte sagt att jag inte ser tillbaka på den tiden när läsning fick omvärlden att försvinna, med ett visst vemod.

847

dagar kvar 

i

White House complex, setting viewed from 

north with Potomac River, Jefferson Memorial 

and Washington Monument to south

Den läsande kvinnan är aldrig neutral

säger Linda Fagerström i dagens kulturessä i P1. 

Woman Reading in the Reeds, Saint-Jacut-de-la-mer  

Jean-Édouard Vuillard

Den som går genom salarna i ett konstmuseum, blir snart varse att ett motiv återkommer oavsett sekel, stil eller period: läsande kvinnor. En medeltida Jungfru Maria, sidenklädda renässanskvinnor, holländska 1600-talsdamer och 1800-talsflickor i salonger – alla håller de en bok i handen.

Varför har bilden av en läsande kvinna haft en sådan särställning? Hur kommer det sig att motivet lockat konstnärer och betraktare under så många år?

Nog har jag lagt märke till alla läsande kvinnor — och väldigt många barn, och en hel del män — i konsten, men inte dragit samma slutsatser som Linda. Förmodligen därför att jag inte är konstvetare, och mina tanker är mer vardagsnära än vetenskapliga. Min första tanke är att det måste vara skönt för en modell att ha en bok att läsa i, eftersom det kan vara rätt långtråkigt att sitta modell.

The Artist's Wife, Evelyn, Seated, Reading  

Gerald Gardiner 

Själv har jag väl gjort en del snabbskisser av läsande vänner, bara för att de har utgjort så fina kompositioner — och då måste väl "riktiga" konstnärer ha tänkt på ungefär samma vis, när de sett sin fru eller sitt barn sitta helt försjunken i en bok. Nu kan jag tänka mig att mina nutida slutsatser rör den samtida konsten mer än medeltida madonnor, även om jag sett läsande kvinnor mer som stilleben än som ett meddelande till åskådaren (kanske är det det som är skillnaden mellan en konstvetare och en som "bara" gillar konst).

A Magdalen  

Michael Dahl I (1656/1659–1743)

nog är det märkligt att även när det kommer till

svenska konstnärer, är engelska Wikipedia utförligare

än den svenska!

Men visst har jag undrat över alla nakna kvinnor, och män, som läser. Med vetskap om hur kallt och dragit det kunde vara i gamla hus har jag alltid tyckt synd om de stackarna. 

Reading  

Anne Norwich (b.1929)

Naturligtvis har man i alla tider målat prominenta personer med en bok för att visa hur lärda de var, men den sortens målningar ägnar jag i regel inte så mycket tid.

Men jag är inte helt övertygad om att det finns fler läsande kvinnor än tedrickande kvinnor, eller kvinnor i de mest fantastiska huvudbonader. Handarbetande kvinnor är det också gott om, det var ju så kvinnligt att ägna sig åt textilt arbete. 

När jag tänker efter finns det nog rätt många fotografier av mig, där jag läser, eller håller i en bok. Förmodligen därför att mina föräldrar oftast såg mig med en bok, och gillade motivet.

att läsa Bang på fjället ser ut att ha

varit lustfyllt

848

dagar kvar 

i

Ett oväntat fynd

There were six women, seven chairs, and a table in an otherwise unfurnished room in an unfashionable part of London. Three of the women were of the kind that has no life apart from committees. They need not be mentioned in detail. The names of two others were Miss Meta Mostyn Ford and Lady Arabel Higgins. Miss Ford was a good woman, as well as a lady. Her hands were beautiful because they paid a manicurist to keep them so, but she was too righteous to powder her nose. She was the sort of person a man would like his best friend to marry. Lady Arabel was older: she was virtuous to the same extent as Achilles was invulnerable. In the beginning, when her soul was being soaked in virtue, the heel of it was fortunately left dry. She had a husband, but no apparent tragedy in her life. These two women were obviously not native to their surroundings. Their eyelashes brought Bond Street—or at least Kensington—to mind; their shoes were mudless; their gloves had not been bought in the sales. Of the sixth woman the less said the better.

                                                               ur "LivingAlone" av Stella Benson

A Girl Seated on a Sofa Reading a Book  

Beatrix Whistler 

Visst förväntar jag mig att fynda när jag rotar runt hos Gutenberg — men ibland överträffas mina förväntningar. Nu senast av Stella Benson, en feminist med humor och satirisk ådra. Tyvärr hör Stella till de många bortglömda kvinnorna. Några av hennes böcker finns på nätet, men långt ifrån alla.

Boken jag började läsa, mest av en slump, är "Living Alone" — en bok som jag kikat på många gånger de senast åren, men som aldrig, förrän nu, hamnat överst i läshögen. Den får mig att fundera över genrer, varför finns inga bra svenska namn för science fiction (visste du att ett gammal ord för sci-fi är vetsaga) och fantasy? Det råder nog ingen tvekan om att "Living Alone" tillhör fantasigruppen — en genre som jag i vanliga fall inte väljer, men nu är glad att den valde mig.

En Dag da Satan fik i Sind,

Att intet maatte ske,

Saa  skaffed han i Verden ind

Den første Komité. 

                            J. V. Bergsøe

Det är uppenbart att Stella hade ungefär samma inställning till kommittéer som J. V. Bergsøe. Och välgörenhet och kommittéer var något hon hade erfarenhet av eftersom hon engagerade sig i den sortens hjälpverksamhet under krigsåren (första världskriget).

To anybody except a member of a committee it would have been obvious that the Stranger was of the Cinderella type, and bound to turn out a heroine sooner or later. But perception goes out of committees. The more committees you belong to, the less of ordinary life you will understand. When your daily round becomes nothing more than a daily round of committees you might as well be dead.

849

dagar kvar 

i

Jag kan bara hålla med

 Woman politician, 2017

Gheorghe Virtosu 

För ovanlighetens skull råkade jag lyssna till ett eftermiddagsprogram jag vanligtvis undviker, där de som i otaliga andra program talade om regeringsbildningen.

Där talade logopeden Tove Eklund om hur betydelsefull rösten är för en politiker — och om vikten att inte tala för fort och otydligt.

Det kändes gott att få allt detta bekräftat, för ibland känner jag mig som en grinig urgammal tant som har svårt att uppfatta vad människor, däribland politiker, säger. Och jag får erkänna att det finns gånger då jag stänger av radion, för att jag inte står ut med politikerns röst — och jag måste tillstå att det tyvärr gäller mest kvinnliga talare som i större utsträckning än män har genomträngande och gälla röster.

850

dagar kvar 

i

En skön eftermiddag

 Sunday Afternoon 

Marie-Francois Firmin-Girard 

851

dagar kvar 

i

852

dagar kvar 

i

Katter i konsten

Cat Nap

Jag vet inte så värst mycket om Christina M. Cooper annat än att hon bor i Kalifornien, och att hon är en välkänd konstnär som även undervisar i konst. Själv kallar hon sig en “contemporary traditionalist.” 

Gifts of Joy

White Cat

Grey Kitty

Newsworthy

Looking out of the Window

Vanity Refection

My Favorite Chair

Starlight

White Cat

Holding the Cat

Thirsty

853

dagar kvar 

i

The White House as it looked following 

the conflagration of August 24, 1814

Vårt inre

För några år sedan skrev jag om "Dr. Minder's Anatomical Mannikin of the Female Human Body" och "Dr. Minder's Anatomical Mannikin of the Male Human Body", och hur fascinerad jag var av dessa böcker som barn.  Men de är förfärligt simpla jämfört med de små anatomiska elfenbensdockor man tillverkade på 1600-talet.

854

dagar kvar 

i

The Red Room as designed by Stéphane Boudin 

during the presidency of John F. Kennedy

Grattis Margaret!

Margaret Higgins Sanger

14 september 1879 - 6 september 1966 

Tänk att jag inte gratulerat Margaret tidigare — jag har nämnt henne i förbifarten, men det är allt. Hon förtjänar verkligen all uppmärksamhet hon kan få, denna pionjär för kvinnors reproduktiva rättigheter.

Hon startade U.S.A.s första klinik för födelsekontroll, detta i en tid då all upplysning om preventivmedel var förbjudet. Hon grundade American Birth Control League,  som senare blev Planned Parenthood Federation of America. Naturligtvis arresterades hon otaliga gånger för sitt viktiga arbete.

Själv var hon ett av elva överlevande barn till en mor som genomgick 18 graviditeter på 22 år, innan hon dog bara 49 år gammal. 

Flera av de böcker hon skrev om familjeplanering finns hos Gutenberg, där även hennes självbiografi "Margaret Sanger; an autobiography" finns.

Det finns också mycket skrivet om henne på nätet — läsvärt!

855

dagar kvar 

i

Beundransvärda prestationer

 Vid olympiska spelen i London 1908 stapplar den italienske 

löparen Dorando Pietri i mål i maratonloppet. Efter att ha 

promenerat med knäsvaga ben och hängande huvud och fallit 

flera gånger kommer publik och funktionärer till hans undsättning. 

De ger honom massage, hjälper honom upp och knuffar honom 

de sista meterna över mållinjen. Efter en amerikansk protest 

blev Pietri diskvalificerad till förmån för tvåan i mål, amerikanen 

John Hayes. Det publika engagemanget för Dorando var dock enormt. 

De flesta uppfattade honom som den moraliska segraren.

Eftersom jag är för slö för att stänga av de korta sportnyheterna på radion, får jag mig ett och annat till livs som jag vanligtvis inte skulle veta något om. Nu senast hörde jag att någon slagit ett världsrekord när han sprang en maratontävling, med lite drygt en hel minut. Ja, visst är det beundransvärt att springa fyra mil på omkring två timmar, men ännu mer beundrar jag de personer jag nyligen såg springa, lunka halta in i mål efter en halv mara.

Först såg vi vältränade, relativt unga personer, till synes tämligen oberörda springa i mål — lite senare kom en klunga med löpare i alla åldrar och format. De såg fruktansvärt jobbigt ut, men de flesta av dem orkade lägga på ett kol när åskådarna jublade, hejade och klappade i händerna. 

Och så en bra stund senare kom den jag beundrar allra mest, siste man — kanske var det en kvinna, jag är inte säker — uppenbarligen helt slut, men som under folkets jubel orkade stappla i mål. 

Lite maratonfakta för den vetgirige:

Grenen bygger på en myt, enligt vilken den grekiske soldaten Feidippides (Filippides) skulle ha sprungit från staden Marathon på östra delen av halvön Attika till Aten. Budskapet var att de grekiska styrkorna under ledning av Miltiades d.y.hade segrat över persernas markstyrkor i slaget år 490 f.Kr. Detta för att staden inte skulle öppna sina portar för den persiska flottan när den anlände.

Direkt efter slaget sprang hela den atenska hären "för brinnande livet", enligt Herodotos, tillbaka till Aten, för att förhindra persiska flottan från att erövra staden. Atenarna hann fram i tid och lyckades sålunda förhindra en persisk landstigning. Hotet från det persiska imperiet var avstyrt för den gången.

Första åren varierade Maratonloppens längd mellan 40 och 43 kilometer. Sträckan 42 195 meter kommer från OS 1908 i London då sträckan förlängdes från 26 miles, 41 843 meter till 26 miles 385 yards, 42 195 meter. Loppet gick från kungliga sommarslottet Windsor Castle till White City Stadium, en sträcka på 26 miles. Det lades till 385 yards, 352 meter, för att få mållinjen rakt framför kungliga logen på upploppsidan. Denna sträcka stadfästes i Storbritannien. Först 1924 bestämdes att distansen vid OS skulle vara 42 195 m. Avståndet från slagfältet i Marathon till Aten har av Internationella Olympiska Kommittén uppskattats till 35,4 kilometer. Först när de stora maratonarrangörerna år 1982 bildade Association of International Marathons infördes enhetliga internationella regler för hur en maratonbana skall mätas. Numera kontrollmäts banorna för de stora internationella maratonloppen minst vart femte år även om banan inte ändrats.

856

dagar kvar 

i

Earliest known photograph of the White House, 

taken c. 1846 by John Plumbe during the 

administration of James K. Polk.

857

dagar kvar 

i

858

dagar kvar 

i

859

dagar kvar 

i

860

dagar kvar 

i

Att förolämpa ett hus

är inte svårt. Plocka bort de gamla fina spröjsade fönstren och sätt in nya, mindre och fula fönster. Hänger man sedan på en utbyggnad där det tidigare var en farstukvist, så är förnedringen fullständig.

Det här är ett hus som är en bra bit över hundra år, och det har renoverats några gånger tidigare, men inte så här okänsligt. Det används nu bara som fritidshus, och visst förstår jag att det kan kännas oroligt att lämna huset långa perioder, i synnerhet som det har haft inbrott i i huset. Men frågan är om det rättfärdigar de förfärliga jalusierna, som annonserar att ingen är där för tillfället.

Tyvärr är det inte det enda misshandlade huset i trakten, det är tämligen vanligt här.

861

dagar kvar 

i

862

dagar kvar 

i

Franklin D Roosevelt

Dagens ko

  Cow, 

Dorit Levinstein, 

Bronze Free Standing Sculpture

“Love is a green sky on a blue pasture, and I am the flying cow eating it all up.” 

                                                                                      Jarod Kintz

863

dagar kvar 

i

864

dagar kvar 

i

  Green Room,  

15 juli 1952