Beundransvärda prestationer

 Vid olympiska spelen i London 1908 stapplar den italienske 

löparen Dorando Pietri i mål i maratonloppet. Efter att ha 

promenerat med knäsvaga ben och hängande huvud och fallit 

flera gånger kommer publik och funktionärer till hans undsättning. 

De ger honom massage, hjälper honom upp och knuffar honom 

de sista meterna över mållinjen. Efter en amerikansk protest 

blev Pietri diskvalificerad till förmån för tvåan i mål, amerikanen 

John Hayes. Det publika engagemanget för Dorando var dock enormt. 

De flesta uppfattade honom som den moraliska segraren.

Eftersom jag är för slö för att stänga av de korta sportnyheterna på radion, får jag mig ett och annat till livs som jag vanligtvis inte skulle veta något om. Nu senast hörde jag att någon slagit ett världsrekord när han sprang en maratontävling, med lite drygt en hel minut. Ja, visst är det beundransvärt att springa fyra mil på omkring två timmar, men ännu mer beundrar jag de personer jag nyligen såg springa, lunka halta in i mål efter en halv mara.

Först såg vi vältränade, relativt unga personer, till synes tämligen oberörda springa i mål — lite senare kom en klunga med löpare i alla åldrar och format. De såg fruktansvärt jobbigt ut, men de flesta av dem orkade lägga på ett kol när åskådarna jublade, hejade och klappade i händerna. 

Och så en bra stund senare kom den jag beundrar allra mest, siste man — kanske var det en kvinna, jag är inte säker — uppenbarligen helt slut, men som under folkets jubel orkade stappla i mål. 

Lite maratonfakta för den vetgirige:

Grenen bygger på en myt, enligt vilken den grekiske soldaten Feidippides (Filippides) skulle ha sprungit från staden Marathon på östra delen av halvön Attika till Aten. Budskapet var att de grekiska styrkorna under ledning av Miltiades d.y.hade segrat över persernas markstyrkor i slaget år 490 f.Kr. Detta för att staden inte skulle öppna sina portar för den persiska flottan när den anlände.

Direkt efter slaget sprang hela den atenska hären "för brinnande livet", enligt Herodotos, tillbaka till Aten, för att förhindra persiska flottan från att erövra staden. Atenarna hann fram i tid och lyckades sålunda förhindra en persisk landstigning. Hotet från det persiska imperiet var avstyrt för den gången.

Första åren varierade Maratonloppens längd mellan 40 och 43 kilometer. Sträckan 42 195 meter kommer från OS 1908 i London då sträckan förlängdes från 26 miles, 41 843 meter till 26 miles 385 yards, 42 195 meter. Loppet gick från kungliga sommarslottet Windsor Castle till White City Stadium, en sträcka på 26 miles. Det lades till 385 yards, 352 meter, för att få mållinjen rakt framför kungliga logen på upploppsidan. Denna sträcka stadfästes i Storbritannien. Först 1924 bestämdes att distansen vid OS skulle vara 42 195 m. Avståndet från slagfältet i Marathon till Aten har av Internationella Olympiska Kommittén uppskattats till 35,4 kilometer. Först när de stora maratonarrangörerna år 1982 bildade Association of International Marathons infördes enhetliga internationella regler för hur en maratonbana skall mätas. Numera kontrollmäts banorna för de stora internationella maratonloppen minst vart femte år även om banan inte ändrats.