Å Mors dag

Mors dag

Jenny Nyström

Å Mors dag

Ej lyser ditt namn i bemärkt ”Vem är vem?”.

ej heller i "Rikstelefon”.

Men jag kommer ändock å var årsdag hem, så förunderligt dragen, din son.

Den doftande Peter på sängen 

och tårtans och blommornas prakt 

behålla kring känslosträngen 

sitt grepp med rent säregen makt. 

Ack mor, där omkring mig bland rosor och blad 

du ömhänt och ömfotad går

jag ville, jag visste, jag vet icke 

vad att säga, så bäst du förstår.

Hur varm känns min tacksamhet icke, 

var gång jag blir bjuden så här,

att, mor, när, tillbaka vi blicke, 

du gjort mig till den, som jag är! 

Väl skakar du, mor, ditt försilvrade hår 

och min lyra dig helt slår ifrån.

Och dock, huru gått med den hela furor,

därest du icke fött mig till son?

Vad diktkonstens glansperioder 

av tysta små mödrar berott! . . . 

Ack, mor, lilla mor, lilla moder, 

du väger långt mer, än du trott.

  från Grönköpingsdikter

Lyd Minnie Mouse’s goda råd:

”make every day mother’s day!

lördagens mening

 

 Jag inser, när jag läser Klimakteriehäxans pingvininlägg, att vi är många som fascineras av pingviner.

Det fick mig att leta upp min pingvinfil, med pingvinrelaterade anteckningar.

Dagens mening hittar jag i ”Penguin Persons & Peppermints” en essäsamling av Walter Prichard Eaton.

I bokens första essä ”Penguin Persons”, berättar  författaren om hur Ruskin, när han är arg och upprörd, i ett brev säger att han för att kyla ned sig besöker the British Museum för att titta på pingvinerna, som är de enda som kan skänka honom tröst:

One feels everything in the world so sympathetically ridiculous; one can't be angry when one looks at a Penguin.”

 Hos Robert kan du läsa mer om den meningsfulla meningen.

ABC

 Klimakteriehäxan vill se mer av livets

glädjeämnen och uppmanar oss att med alfabetet som riktlinje dela med oss av vad som gör tillvaron lite ljusare. Så presenterar hon tre positiva företeelser som börjar på A — och har så lagt rabarber på tre ting som jag kunde tänka mig att komma med.

Annars är de saker jag först kommer att tänka på, sådant som jag önskar inte fanns — som ABC-stridsmedel och abstrus.

Nu gäller det att tänka om, och min blick dras till aklejan som förmodligen kommer att spränga min cementrappa där en akleja bosatt sig i en spricka. 

When skies are gentle, breezes bland,
When loam that's warm within the hand
Falls friable between the tines,
Sow hollyhocks and columbines,
The tufted pansy, and the tall
Snapdragon in the broken wall,
Not for this summer, but for next,
Since foresight is the gardener's text,
And though his eyes may never know
How lavishly his flowers blow,
Others will stand and musing say
"These were the flowers he sowed that May."

       ett kort stycke ur Vita Sackville-Wests långa poem ”The Land”.

De promiskuella  aklejorna har alltid varit mina favoriter, när de tidigt på försommaren lyser upp trädgården med nya varianter i stora mängder.

en bronsstatyett från vikingatiden

av en enögd figur, troligen Odenen  

Ett exempel på mitt nästa val, hittar jag i ”Hávamál” i Åke Ohlmarks översättning. 

Erik Brates översättning finns här.

Givmild och djärv      gynnsammast lever,

         sällan slites av sorg:

ovis man         ängslas för allt,

         grämer sig gridskt för en gåva.

Det handlar alltså om allitterationer, det medryckande och livgivande versmåttet.

A Herbaceous Border

2 x Allingham är mitt tredje glädjeämne — ett äkta par som länge varit mina favoriter.

Helen Allingham är en av mina favoritakvarellister, vars teknik skiljer sig från hennes kollegors.

En rikligt illustrerad biografi om henne finns hos Gutenberg.

Helens porträtt av maken William.

Ett av hans mest kända poem är ”The Fairies”

Up the airy mountain,

Down the rushy glen,

We daren't go a-hunting

For fear of little men;

Wee folk, good folk,

Trooping all together;

Green jacket, red cap,

And white owl's feather!

att fatta tiden vid de flygande lockarna

 

The School Room 

Andre Henri Dargelas (1828 - 1906)

Och vad hände sen, tänker jag, efter att ha läst igenom anteckningar jag gjorde som vikarie i en skolmognadsklass, för osannolikt länge sedan.

Det var ett korttidsvick, så även om jag minns situationerna väl, har jag inget ansikte på ungarna, och inget minne av deras personligheter — minns bara att det var rara ungar.

JOHAN: Jag ska skriva snyggt och ordentligt, inte fort alls.

JOAKIM: Ja, då kan man bli millionär.

JOHAN: Millionär‽

JOAKIM: Ja för om man jobbar och är duktig och får bra betyg, så får man bra jobb när man slutar skolan. Och kan man inget, så får man inget jobb alls.

PER: Va’ bra, då slipper jag jobba.

JOHAN: Får inte jag något jobb så gör jag självmord.

KENT: Då kommer du i fängelse.

JOAKIM: Och kanske inte får något att äta på en månad eller så.

PER: Kanske bara lite vatten.

NILS: Då borrar jag ett hål i golvet och får vatten.

k

      

JOHAN: Vicket tycker du är bäst, sommaren eller vintern?

NILS: Sommaren.

KENT: Sommaren för då kan man bada och sånt, bara att hoppa i, plask.

JOHAN: Och sitta i gummibåt och sånt.

JOAKIM: Ja, men tänk på getingarna.

JOHAN: Ja, men då hoppar man bara i. Vet faktiskt inte vilket jag gillar bäst, sommaren är kanske lite bättre.

NILS: Vintern är bäst, vet ni varför?, då kan man ha snöbollskrig.

k

KENT: Är det nån som sett poliostjärnan?

NILS: Ja, den går jättefort.

KENT: Ja, man hinner knappt se den. Ibland går jag ut på balkongen och tittar på stjärnorna.

    

k

KENT: Alla i vår klass kommer att gifta sig med nån.

NILS: Jaa

PER: Nej, det är inte säkert.

KENT: Jo, det är bara nu vi säger så, när vi blir vuxna kommer vi att gifta oss.

JOHAN: Nehej, för min pappa känner en farbror som inte är det. Han vill gifta sig men han har ingen att gifta sig med, så han har inget att göra, så han jobbar även på lördagar.

NILS: Han går väl hem och äter.

KENT: Man kan väl äta på jobbet.

JOHAN: Ja, det gör han. Men dom flesta gifter sig nog, det är bara nu man säger att man inte ska det, så enkelt är det.

NILS: Om man fick gifta sig med killar skulle jag göra det.

PER: Jag ska bli hilikopterförare (helikopterförare).

KENT: Jag ska bli raketförare.

PER: Det har Sverige inte råd med.

k

Jag fascineras av de snabba kasten mellan ämnena, som är så typiska för barn, och undrar om sju-åttaåringar, skulle uttrycka sig på samma sätt i dag.

Vid det här laget är de män i staten (gifta, och kanske skilda). Jag kan bara hoppas att det gått bra för dem.

lite humleprat

 



den lilla humlan kom som på beställning precis när jag skulle till att fotografera humleblomstret

Humlan

Mumlande liten björn far den i sin skog,

talar för sig själv med munnen full av socker.

Smackar med sin tunga, gäspar i sin hand,

reder snart ett ide i det söta höet.

Hör, så den snarkar i sängen!

Plötsligt brusar den upp, kolerisk,

vinglar vresig och brun bland svajande blad,

med sin sjungande motor högst i en frömjölssky.

Strängt inspekterar den drängar och fält,

håller räfst med idoga myran, med den lata lusen,

muttrar buttert och brummar: ”Skynda på, mina bönder,

det är mulen dag!”.

Men hellre ser jag humlan i annat värv:

flärdlös och luden bugar han över örternas rad,

dricker sin mjölk och tackar,

hänger i blommans juver.

Samlare, läckergom, liten tok

under blåklockans kjol.

Sist kommer frosten:

med ett knäpp far han från blomman

rätt in i saligheten.

   Folke Isaksson

ur ”Det gröna året”

Werner Aspenströms ”Betraktelse över en humla”, ger läsaren gott om stoff för egna humlebetraktelser. Du hittar den hos Litteraturbanken.

 

Bara en versmakare?

 

 A Noble Poet - Scratching up his Ideas,

 published by J. Johnston, 1823 

Poem, vers, dikt, poesi, skaldestycke — terminologin är en aning snårig, och uppriktigt sagt, för min del får en vers gärna vara en dikt.

Vad Arvid Annell kallade sig själv har jag ingen aning om, och inte vet jag mycket om honom, för det finns inte mycket skrivet om honom. Jag vet bara att jag gillar hans jordnära verser, som ibland är roliga. Som den här om våndan över att få till ett vårpoem.



Det oundvikliga vårkvädet. 

Nu tycker jag synd om en stackars poet,

ty snart kommer våren, och då skall han stränga 

sin ostämda lyra, ja tackar för det, 

fast hällre på väggen den borde få hänga . 

Ty det är besvärligt och lönar sig skralt 

att skrifva på vers, det ska gudarne veta,

och efter en skald som får hyggligt betaldt med ljus och med lykta minsann får man leta.

Men när vi ha’ kommit till slutet af Mars, 

då sitter en fattig poet som på nålar, 

ty då skall han sjunga så hänryckt bevars 

om isen som smälter och solen som strålar.

Då skall han besjunga hvar knoppande kvist, 

och »ärlan på åkern och orren i furen» 

skall ha hvar sin rad, och så, kommer till sist

en lärka på dallrande vingarne buren.

Bevare mig väl hvad det där låter bra — 

och tager han sedan en handfull med sippor och blandar alltsammans ihop i ett spa’

af blånande vatten vid grönskande klippor.

Då har han en soppa så doftande skön, 

som sticks under näsan på herr redaktören, som blundar och smakar och finnner den grön, 

men ger dock i gengäld ett par hundra ören.

Nu känner poeten sig rik som en kung, 

och nu kommer turen till magen som svider af tomhet,

men snart är belåten och tung, 

mens hjärnan allt tommare blir hvad det lider. 

arvid annell

ur Höstlöf (1912)

Och nog finns det en pingstdikt med i boken:

Nu drager pingsten in i vår by,

hälsad af parkens lindar, 

dräkten af sol och sommarsky fladdrar 

för sommarvindar. 

De resterande tre verserna hittar du i boken hos Litteraturbanken.