Bokmomopol

 

 Helena, jag är dig evigt tacksam för det här temat eftersom det fick mig att rota fram mitt gamla monopolspel, som jag inte ens visste att jag hade kvar. Men mer därom när jag presenterat mina böcker.

Jag börjar med en klassiker, Ivar Lo-Johanssons ”Kungsgatan” från 1935. En bok som skildrar hur under tidigt 1900-tal stora delar av landsortsbefolkningen flyttade till städerna. (En bok som får mig att tänka på Fogelströms ”Stad-serie”).

Boken vållade en viss uppståndelse när den kom ut, på grund av sin frispråkighet om prostitution och könssjukdomar.

Nästa bok, en klassiker även den, i ”Dagbok från Långholmen” (1956) berättar Barbro Alving om den månad hon satt på Långholmen för sin vägran att inställa sig till civilförsvarsföreningar.

Mina små plastiga spelpjäser inbegriper en fingerborg, vilket omgående får mig att associera till Elizabeth Enrights bok ”Thimble Summer”, för vilken hon erhöll ”Newbery Medal 1939. (Också den en klassiker).

En sommar med svår torka under depressionen, får vi följa den nioåriga Garnet som är yngsta barnet i en familj som driver ett jordbruk.

Trots alla problem blir det en sommar hon kommer att minnas med glädje

Den, liksom flera av hennes andra böcker finns översatta till svenska.

Det måste ha varit flera eoner sedan jag spelade monopol, och jag minns det mest som ett trist spel som det kunde ta flera timmar att ta sig igenom.

Däremot tyckte jag ”Trafikspelet” var roligt — kanske för att det var ännu längre sedan jag spelade det.

Den spelplanen dök upp i en garderobsröjning för några år sedan, och det slog mig att någon måste ha snott idéen till det spelet från Monopol. Men nu saknade jag spelpjäser, frågekort och pengar, hur jag än letade kunde jag inte hitta dem. 

Inte förrän nu när jag grävde fram Monopolspelet, och hittade de saknade prylarna i den lådan. 

Tack Helena!

 

Jag glömde

att falla bakåt i går — ”spring forward and fall back”, talar jag om — men trots det pinnar livet på som vanligt.

Som vanligt, innebär i mitt fall att vara full av goda intentioner, som sällan förverkligas eftersom jag alltid spårar ur innan jag ens har börjat att förverkliga dem.

Units of Time 

Joseph Cornell 

Istället började jag läsa om ”sommar- & vintertid”, hittade den piffiga kartan ovan, fast iddes inte sätta mig in i hur den ska användas — och varför.

Target time blad

James Rosenquist

Sen hittade jag en novell av Robert Benchley, som behandlar detta ämne:

WHAT TIME IS IT?

And What of It?

By secretly consulting an old bootleg watch which I hid away (set at Standard Time) under my bed when my native state went daylight-saving, I find that it is a little over a month now since the Cossacks stormed up at the door and forced us to set our clocks an hour ahead. And, at the end of this month, I can give out a definite verdict against daylight-saving. I don't like it. I don't care what the reasons for it are. I don't like it. And beginning tomorrow I, personally, am going back to God's time. My body may belong to the State, but my soul belongs to Standard Time. If necessary, I will carry the case to the Supreme Court.

Hela historien hittar du här.

Lördag med omslag hos Gutenberg

 



CHAPTER I

THERE are persons for whom no shop has a greater attraction than a second-hand book-shop. It may be that they have a passion for collecting the old and rare, and love to turn over the well-thumbed, dusty volumes, in the hope of lighting upon a treasure in the form of a first edition, or a work long out of print. Or they may be drawn merely by a desire to acquire cheaply the coveted book which their poverty will not permit them to purchase fresh from the publisher. Whatever the nature of the attraction, the shop of Michael Betts, which stood a few years ago at the corner of a narrow, quiet street in Bloomsbury, had for such individuals, an irresistible fascination.

It was a small shop, but it had a high reputation of its kind, and its importance was not to be measured by its size. It lay several feet below the level of the street, and a flight of stone steps led down to the door. Every available inch of space within the shop was occupied by books. They crowded the shelves which lined the shop from floor to ceiling; they filled the storey above, and a great part of the tiny room at the back of the shop in which Michael took his meals; they overflowed into the street, and stood on a bench before the window, and were piled at the side of each step which led up to the pavement. They were books of all sorts and conditions, of various tongues and various styles.

ur ”An elder brother” av Eglanton Thorne (vilket var en pseudonym för Elizabeth Emily Charlton.

Visserligen börjar boken lovande — men ännu är jag inte säker på om jag kommer att fortsätta läsningen.

”Don't judge a book by its cover...judge it by the first sentence!”

läser jag på en blog som bokhandeln ”Chapter Two” driver.

För att hjälpa kunder att bortse från omslagen säljer de böcker inslagna i neutralt papper, med bara bokens första mening skriven på paketet.

I dag frångår jag den utmärkta uppmaningen döma texten, och tittar närmare på några böckers omslag och illustrationer. 

 

Det är lätt att känna igen Aubrey Beardsley, ofta detaljrika tuschteckningar. 

Den här boken kom ut 1904

”Under the Hill and Other essays in Prose and Verse”

 av Aubrey Beardsley

"The Abbé"

Vem som gjort omslaget till Henry van Dykes bok ”The ”Unknown Quantity, A Book of Romance and Some Half-Told Tales” framgår inte, illustrationerna är gjorda av olika kända konstnärer, jag har en känsla av att de inte är gjorda till texten, utan man har valt befintliga bilder som passar till novellerna.

The Music-Lover, illustration av Sigismund de Ivanowski

Vem kan väl motstå ”A Thrilling Romance of actual Life”?

Det kan man få om man ids läsa ”Leonie, The Typewriter — A Romance of Actual Life”. 

På bokens framsida står det att boken är skriven av ”a Celebrated Authoress”, som så småningom visar sig vara Wenona Gilman — som efter lite mer snokande visar sig vara Florence Blackburn White Schoeffel 

Franska favoriter

 

Claude en rouge lisant 

Henri Manguin

Det är väl bara att erkänna att jag inte har några franska favoriter — jag har i hela mitt liv varit sorgligt ointresserad av fransk litteratur. Visst läste jag de stora franska gubbarna — de som hörde till att läsa — men de lämnade inte några djupare spår. 

Att jag minns ”Lyckans dagar” av Lucie Delarue-Mardrus, som jag läste i tolvårsåldern beror förmodligen mest på att jag inte förstod särskilt mycket av den — och att huvudpersonen var jämnårig med mig, i början av boken.

Jo, det finns en fransk författare jag vill läsa mer av, en som jag upptäckt under det senaste året — och nu minns jag inte hans namn!

Jag var helt inställd på att komma dragandes med några av de mer välkända författarna, som Georges Simenon, Marcel Proust, Françoise Sagan, Aurore Dupin eller Alphonse Daudets — inget fel på någon av dem, men några favoriter är de inte.

Så döm om min förvåning när jag gjorde en djupdykning bland mina bokmimnen och upptäcker att det precis lika svårt som vanligt att begränsa valet till tre böcker.

För att förenkla det en aning håller jag mig till barnböcker i dag.

Belgaren Maurice Maeterlinck, som erhöll Nobelpriset i litteratur 1911, är nog mest känd för sin dramatik, men han skrev även en del barnböcker. 

Kanske är inte ”Our Friend the Dog” från 1911 tänkt att vara en barnbok — möjligtvis är det de charmiga illustrationerna av Cecil Alden som får mig att räkna den som en sådan.

TREES AND GRASS AND FLOWERS AND LITTLE BIRDS THERE WERE IN GRANDMOTHER’S YARD. FANNY DID NOT BELIEVE THERE WAS A PRETTIER YARD THAN THIS IN ALL THE WORLD. SHE TAKES HER KNIFE FROM HER POCKET PROMPTLY, AND CUTS HER BREAD AS THE VILLAGE PEOPLE DO.

Anatol France är en annan nobelpristagare — inte heller han någon som man i första hand förknippar med barnböcker.

Hans ”Our Children: Scenes from the Country and the Town”, innehåller nio korta vardagsberättelser om välartade franska barn.

De charmiga illustrationerna är gjorda av Louis-Maurice Boutet de Monvel.

TIO SPARVAR OCH EN RÖD LASTBIL

De tio i Gabys gäng satt i en lång rad på en av sofforna i planteringen på Bantorget. De såg ut som en rad sparvar som satt på samma gren. Den fetaste sparven satt längst ut till vänster med ena skinkan utanför. 

Jag minns med glädje barndomens bokhandlar, med engagerad och kunnig personal. Bokhandlare som slog knut på sig själva för att hjälpa mig att hitta en bok jag skulle tycka om. En sådan episod minns jag särskilt väl, en äldre släkting hade skickat en femma, för att jag skulle kunna köpa en bok. Tillsammans med mor gick jag till en bokhandel på Folkungagatan, inte långt ifrån Renstiernas gata. Det visade sig att jag hade läst de flesta böcker, den hjälpsamma expediten plockade fram. Till slut föreslog hon att vi skulle gå in på lagret för att se om vi kunde hitta något intressant. Efter långt om länge kunde vi lämna bokhandeln med "Dragspelsmysteriet” (Le piano à bretelle) av den franske författaren Paul Berna — vars riktiga namn var Jean-Marie-Edmond Sabran (1908-1994). Det fick mig att låna alla böcker av  Berna som biblioteket vid Medis kunde skaka fram.

Jag vet inte hur många av dagens bokhandlar som har den sortens kunniga och engagerade personal — förmodligen inte lika många som i min barndom.  

I ”Dragspelsmysteriet”, som kostade 6:75, får vi stifta bekantskap med tio barn  från arbetarkvarteren i den lilla staden Louvigny.

En bok som förmodligen bara går att få tag på antikvariskt, eller genom ditt bibliotek.

Sådana äre vi

The Garden of the Slothful

Margaret Gere - 1901 

”Snälle och påhittuge och rätt så till lärdom fullne som något folkslag, äre de, fastän tämmeligen dröngöther.”

Det var Gustav 1:s uppfattning om oss svenskar. Detta och mycket mer kan man läsa i ”Antekningar och Bref, hörande till Konung Gustaf I:s, och hans Söners regering”.

Enligt SAOB är en dröngöt detsamma som sölkorf, trögmåns; lätting — så nu vet vi det.