En oktoberdag

Jag var aderton år och hade tagit en promenad på Skeppsholmen, en dag i oktober. På väg mot sta'n, precis när jag hade stannat till vid den gyllene kronan på Skeppsholmsbrons broräcke, möter jag en man som stannar och frågar om den stora byggnaden är Stockholms slott — inte alltid så lätt att hitta på trovärdiga frågor i hastigheten. 

Jag hade nyligen börjat arbeta på en förskola, och på väg till dispensären som låg i ett trekantigt hus mellan operan och S:t Jacobs kyrka. På den tiden krävdes friskintyg och skärmbildsundersökning, när man arbetade med barn. Jag hade kommit tidigt till sta'n och tagit en promenad innan jag vände om för att fortsätta promenaden inne i sta'n.

Vände om gjorde också mannen som på bruten engelska frågat mig om det var slottet vi såg. Det kunde jag ju inte neka till, men jag tackade nej till hans förslag om att gå någonstans och dricka kaffe. Men det här var en man med ett frimärkes natur, han gav inte upp i första taget utan ville veta varför jag tackade nej. Jag förklarade att jag jag hade ett läkarbesök att passa — vad skärmbildsundersökning hette på engelska hade jag inte en aning om, och inte tyckte jag han hade med mina göranden att göra. Då frågar han vad det är för fel på mig, han är läkare och kan kanske hjälpa mig. Nu har vi nästan hunnit fram till operan, och jag pekar på dispensärens port och säger att jag ska gå in där. Hade jag trott att jag skulle bli av med honom så enkelt hade jag tagit fel, för han tänkte följa med till läkaren och diskutera min hälsa, innan vi gick ut på sta'n för en trevlig dag och kväll tillsammans!

Men så frågade han vad operabyggnaden var för ett hus, jag talade om det, och han undrade om man kunde få se insidan av operan. Nu såg jag min chans att bli av med karlen, så jag gick in och frågade om det fanns någon möjlighet att få en guidad tur. Jo visst, det kunde vi få på en gång om vi gick till sceningången. När vi kom dit, stod en kvinna och väntade på oss, men min kavaljer tog mig i handen och drog med mig in — och jag var mesig nog att följa med. Turen var intressant, även om jag stördes av att hela tiden behöva slita mig loss från karlen.

Jag hade i alla fall vett nog att ta i på skarpen och förbjuda honom att följa med in på dipensären. Men det visade sig att så lätt blev jag inte av med min beundrare, när jag var avbildad och skulle gå därifrån, upptäckte jag att han väntade på mig utanför. Jag väntade en stund, men insåg att han inte skulle ge sig, och jag fruktade att han kanske skulle komma in och fråga efter mig. Så jag gick till receptionen och förklarade min situation, och frågade om det fanns någon annan väg ut. Personalen blev mycket road av min situation, några av dem, tittade ut för att få se den efterhängsne mannen, och lät mig gå ut genom en bakdörr.

Minnen som ramlade över mig när jag läste Anne-Maries inlägg om tuberkulintestet, hon var tvungen att genomgå.

Slarvigt

I snart en vecka har jag retat mig på mitt slarviga sätt att uttrycka mig. Varje gång jag tittat in här, hos mig själv, har ovalen stuckit mig i ögonen. Rådjurets vita rumpa är ju inte oval till formen — den är elliptisk. Det är lika irriterande som när man säger fyrkantig och förutsätter att alla vet att man avser en kvadrat.

Så jag blev en gnutta förvånad när jag rådfrågade NE och märker att man betraktar oval och ellips som synonymer.

 

ova´l adj. ~t 
ORDLED: ov-al
• som har sluten, långsträckt, rundad form som en ellips; om ram, yta el. tredimensionellt föremål med sådan genomskärning {SYN. elliptisk 2} {→¹rund 1}: en ~ spegel; hennes bleka, ~a ansikte; foton på hela släkten i ~a ramar
HIST.: sedan 1650; bildn. till lat. ovum 'ägg'

 

ellip´s subst. ~en ~er 
ORDLED: ellips-en

en jämnt rundad, oval matematisk kurva {→ellipsoid}: cirkeln kan ses som ett specialfall av ~en
HIST.: sedan 1752; sedan 1801; via lat. av grek. elleipsis 'utelämnande; brist (på fullständig rundning)'

En ballong?

Nej, den där vita ovalen, som jag skymtade i buskarna, när jag tittade ut efter älsklingen, var ingen ballong. Efter en stunds spanande såg jag att det var baken på e

tt av rådjurskiden, syskonet visade sig också, och de båda gav blanka den i mig — men mamma rådjur, som tittade fram vid knuten, tvärvände när hon fick syn på mig. Men hon fick inte med sig kiden, rönnsumaken är alldeles för smaskig för att överges, bara för att en människa står på trappen. 

Lex

 Tyvärr har jag inga bättre bilder på Lex, än de här. Han var redan pensionär, när jag lärde känna honom, så jag antar att vi var tämligen jämnåriga. Jag hade nyss börjat skolan, och Lex hade slutat sitt arbete som polishund och behövde ett nytt hem. På den tiden var schäfrarna större än de är i dag, och Lex var en bamse, med en tjusig stamtavla. Han var en hejare på att spåra, vi brukade gå ut i skogen och medan föräldrarna höll i Lex, sprang jag före och gömde mig. Det spelade ingen roll hur långt i förväg jag gått, eller hur fiffigt, jag tyckte att jag gömt mig — Lex hittade mig alltid på nolltid. 

 En gång lade jag mig på golvet, totalt avslappnad, Lex puttade på mig, när jag inte rörde mig, lyfte han försiktigt min hand, som jag lät falla till golvet, så snart han släppte den. Då blev han orolig, rusade ut i köket, och gav sig inte förrän han fick mor med sig till mig.

Alla dessa lexminnen ramlade över mig, när jag hörde ett radioinslag, där man diskuterade huruvida det var bra eller ej att ha hunden (eller andra husdjur) med sig till jobbet. Debatten förs även i U.S.A., men den har, intressant nog, gett mig helt andra inre bilder, än när jag hörde den på svenska.

Mor hade nämligen med sig Lex till skolan, där han snällt låg bredvid katedern, hela skoldagen. I klassen fanns en gosse som kom för sent, var eviga dag — och mor hade gett upp om att få se honom i tid. Första dagen Lex gick i skolan, kom grabben, som vanligt för sent, och Lex gick morrande fram till dörren. Killen blev livrädd, ställde sig bakom dörren och sade, "jag ska aldrig mer komma för sent, bara fröken tar bort hunden". Det löftet höll han, även sedan Lex slutat i klassen.

För tyvärr, kunde vi inte ha honom kvar. Skyddsdresserad som han var, bet han min kompis Peter, när han gav mig fart i gungan. Något som Lex uppfattade som våld mot mig. Mor som höll i kopplet, for som en vante efter Lex.

Trivsel — ett inre tillstånd

 Det finns väl inte den tidning eller tidskrift, som inte presenterar de senaste desajnprylarna, som man blir lycklig av att äga. Personligen klarar jag mig utmärkt utan en teburk till det facila priset av 2800:-, och en liten mässingsskopa à 420:- att ösa upp tebladen med. Jag läser också om en teservering, i en fashionabel stadsdel där man kan njuta sitt eftermiddagste. Förstå mig rätt, jag unnar alla som vill inta sitt te på slika ställen, det — men när jag gör en mental inventering av teserveringar jag besökt, så slår det mig att minnesvärda testunder, inte har särskilt mycket med lokalerna att göra. Det är människorna som betyder något — både vännerna, som jag fikar med, och eventuell personal — och om jag själv mår bra. 

 Trevliga testunder jag minns, är när vi blivit tvungen att förtära vår matsäck i bilen, på en parkeringsplats, i ösregn, en suspekt sylta med hårda stolar och hårt lysrörsljus och den gången vi missade bussen en kall blåsig dag, och en mycket originell dam bjöd in oss på te i sitt kök, i väntan på nästa buss. Ett lindrigt rent kök där både en get och höns strövade fritt. Förmodligen ägde damen bara två koppar, för själv drack hon sitt te ur en konservburk. Möbler var det också ont om — men böckerna var desto fler.

Jag minns också den gången då välmenta vänner bjöd mig på ett mycket lyxigt te, i mycket exklusiv miljö. Det var vackert, hemtrevligt och gott — men jag var ledsen och hade fullt sjå att dölja hur ledsen jag var, och försöka visa en gnutta tacksamhet, för att de ville muntra upp mig.

Ingen bok

 

för den som vill fly från vardagen. Men väl en bok som ger kunskap och som genererar tankar på många områden.

Ingen som lyssnar till radions nyhetssändningar har väl kunnat undgå att höra talas om Henrietta Lacks som dog, av cancer, 1951 — men hennes  celler lever fortfarande. Här berättar Rebecca Skloot historien om Rebeccas familj, som inte ens visste att prover tagits och sparats — om deras vånda och fattigdom, samtidigt som proverna satt djupa spår inom den medicinska forskningen, och gett ära och berömmelse åt forskarna.

Rebecca Skloot förklarar medicinska procedurer och sammanhang på ett begripligt sätt. Det är en bok som är svår att släppa — också sedan man läst ut den.

Bedagade skönheter

 Inte märks det att jag rotryckt gullris, hela sommaren. Så här års borde de heta gråris, eller dammvippor. Fast tillsammans med rönnsumaken ser det riktigt piffigt ut — i alla fall på bild.

 Allt som borde göras i trädgården, så här års, finns kvar att göra — och snart är det för sent att göra det. Jag kan i alla fall glädja mig åt att jag fått in krukväxterna, som varit på sommarnöje i trädgården. Den röda oxalisen (Oxalis regnellii atropurpurea, tror jag), fortsätter snällt att blomma och jag funderar på om man skulle kunna använda den i matlagningen när receptet säger "sorrel". För några år sedan diskuterade vi harsyra i matlagningen här, fast det blir nog inte mycket kvar av min planta om jag provar de recepten.

Dagen är gråare än grå, en fuktig älskling kommer in efter att ha rumlat på småtimmarna — jag somnar om, med honom på magen, och känner mig nästan redo att börja dagen, när jag vaknar. 

På väg till byn, blir jag tvungen att köra mycket långsamt eftersom två rådjurskid, och deras mor strövar framför mig en lång stund, innan de med några graciösa hopp försvinner in i moraset på sidan av vägen. Dagen känns genast lite vänligare.

Den nya öppenheten

Barn på väg till kollo, på 40-talet

Det är ett bra tag sedan jag bestämde mig för att sluta tjata om faran med att vara för öppenhjärtlig på nätet. Mest av den anledningen att jag har insett att vi har gått in i en ny era, där man ska berätta om kärleksaffärer, kroppsvätskors färg och odör, barnets första tand, förkylningens förlopp och naturligtvis vad vi äter till frukost. Om det är sant eller inte, tror jag inte spelar någon roll. Det som är väsentligt är att vi syns.

Så jag brydde mig inte om att vidarebefordra en länk till det stället där man kan skriva på en petition för att Google ska sluta läsa vår e-post, eller när jag läser i tidningen att en kvinna hittar bilder på sin familj på diverse olika ställen på nätet — och att det tycks omöjligt att ta bort dem. När en kompis berättar att en kompis blivit utsatt för något liknande var jag frestad att skriva om det. Denna kompis hittade nämligen en blogg i sitt namn, med bilder från sitt liv, men med helt nya historier — och vilka historier!

Jag tänker i mitt stilla sinne, att det är väl folks ensak vad de skriver och visar, men visst blir jag upprörd när jag hör att det drabbar oskyldiga personer — personer som inte har en aning om att deras konterfej finns till allmänt beskådande, ofta med förklarande text.

I morse, när ekot berättar om hur information från e-post och diverse privata konton samlats in, kom jag att tänka på Siv. Vi var klasskamrater i småklasserna, och varje sommar åkte hon på kollo. Efter första sommaren där, visste hon att breven de skrev censurerades. Hon hade en gång uppgett att de fick korv till middag, en viss dag — men det var fel, det var dagen dessförinnan de serverats korv — så hon fick skriva om hela brevet! Så innan hon for de följande åren, kom hon och hennes mamma överens om diverse koder. Siv tecknade bra, så olika gubbar och figurer, som hon prydde sina brev med, hade olika innebörd. 

Kanske något för oss som skriver mycket e-post, att ta efter. Fast allt det andra, gatuadresser, telefonnummer, kontonummer, koder och inte minst foton, det får vi nog sluta att ha i våra datorer. Om vi någonsin haft dem där — själv är jag glad att jag misstrott nätet från början, det finns inte så mycket att hämta hos mig.

Ordbruk

Bjørnstjerne Bjørnson mottar 

Nobelpriset ur Oscar II:s hand 1904

Så vore det ju trevligt om folk kunde inse

att ingen har någonsin vunnit nobelpriset.

"När kören sjöng själv" säger en tjej i ett radioprogram. Motsatsen till playback? Jo, visst förstår jag vad hon menar, men grinig som jag är så hakar jag upp mig på sådant som med lite god vilja kan missuppfattas.

Jag hakar för den delen också upp mig på sådant som är korrekt. Som ord som med åren fått en utökad betydelse — eller som anses korrekta i delar av landet, där jag inte bor.

Som "prisad", för mig innebär prisa enbart att lovorda, menar jag prisbelönt, så säger jag det. Jag konsulterar NE, och ser att (o)skicket att prisa, isället för att dela ut pris, inte är mer än tio år gammalt.

pri`sa verb ~de ~t 
ORDLED: pris-ar 
SUBST.: prisande; ²pris

1 livligt berömma {SYN. lovorda}: hon ~de tygets kvalitet; kritikerna ~de föreställningen
BET.NYANSER: a) spec. i relig. sammanhang, vanl. med bibetydelse av tacksamhet:lova och ~ Herren b) försvagat: de kan ~ sig lyckliga att inget värre inträffade
KONSTR.: ~ ngn el. ngt
HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. prisa

2 tilldela pris: i motiveringen till att NN ~s betonar juryn hans hängivenhet och förmåga till samarbete
KONSTR.: ~ ngn el. ngt
HIST.: sedan 1993; se prisa 1

Med "husera", avser jag bara störande verksamhet, men det tycks ha blivit alltmer vanligt, och acceepterat, att tala om att högt respektabla personer och organisationer huserar här eller där.

huse´ra verb ~de ~t 

ORDLED: hus-er-ar 

SUBST.: huserande, husering

• utöva (störande) verksamhet utan hänsyn till omgivningen {→rumstera 1}: pojkarna fick ~ fritt i lekrummet

BET.NYANS: försvagat hålla till: den lokal där schackklubben ~r

KONSTR.: ~

HIST.: sedan 1626; av lågty. huseren med samma bet.; till hus

I gårdagens DN, skriver Richard Swartz om sitt förhållande till svenskan — trots att jag inte är utlandssvensk, känner jag igen mig i hans tankar, vilket förmodligen beror på att det är lite av en generationsfråga.

Grattis François!

François Charles Mauriac

11 oktober 1885 - 1 september 1970

 

...för den genomträngande själskunskap och 

konstnärliga intensitet, varmed han i romanens 

form tolkat det mänskliga livsdramat.

 

Så löd nobelkommitténs motivation av 1952 års mottagare av nobelpriset, François Mauriac. Och jag får erkänna att jag aldrig hört talas om honom (men min mor visste på en gång, vem jag talade om).

Han finns inte i våra hyllor, så jag funderade på om jag skulle fråga om bibban kan skaka fram något av honom. Men efter att ha läst i Helmer Långs "Hundra nobelpris i litteratur: 1901-2001", är jag inte så säker på att jag vill läsa honom. Fast å andra sidan är det mycket intressant att se hur kriterierna för nobelpriset i litteratur har förändras. Har en känsla av att det var i slutet av 50-talet som valet tog en helt annan riktning än tidigare.

Litterära funderingar

»Au, au!« schrie sie plötzlich auf und griff nach ihrem Kopfe. »Das Katzerl beißt mich! Nimm es weg, Fräulein! Au weh!«

Der Arzt rührte ein Pulver in ein Glas Wasser und reichte es ihr. Nur mühsam war ihr dasselbe beizubringen und erst auf Ilses sanftes Zureden öffnete sie die Lippen. Nachdem sie getrunken, wurde sie ruhiger und verfiel in einen Halbschlummer.

»Wo wohnen die Eltern der Kleinen?« wandte der Arzt sich an Fräulein Güssow. »Ich rate, dieselben unverzüglich von der Krankheit zu benachrichtigen. Ich kann für den Ausgang nicht stehen. – Wir haben es mit einer bösartigen Gehirnentzündung zu thun.«

_ _ _

»Ich will auch beten,« sagte sie leise wie für sich. Und sie trat in den Hintergrund des Zimmers, kniete nieder, legte die gefalteten Hände auf einen Stuhl und beugte den Kopf darüber. In dieser andächtigen Stellung verbrachte sie lange Zeit und betete heiß und innig zu Gott, daß er Lilli am Leben erhalten möge. –

Aber es stand anders in den Sternen geschrieben. Gegen Abend öffnete die Vorsteherin plötzlich weit die Fensterflügel im Krankenzimmer – Lilli war tot.

Jag kommer aldrig att få nobelpriset i litteratur (eller något annat nobelpris). Den främsta anledningen är att jag inte har skrivit någon bok, och inte har någon ambition att göra det. 

Men när jag i dag hör en kort intervju med Alice Munro, inser jag att vi har en gemensam litterär barndomsupplevelse.

Hon berättade att hon blev så oerhört ledsen när hon läste "Den lilla sjöjungfrun", och fann slutet sorgligt, att hon skrev ett nytt slut på sagan.

För min del  var det inte den lilla sjöjungfrun" utan "I pension" av Emmy von Rhoden, från 1884, tror jag. (Der Trotzkopf). Jag skulle tro att jag var omkring tio år, när jag läste den, en bok om tonåringar i en pension så här efteråt förstår jag inte vad som fångade mig i denna präktiga bok, där Ilse "Der Trotzkopf", naturligtvis lärde sig att lägga band på sitt häftiga humör, och bli kvinnligare före bokens sista sida. Till denna pension kommer Lilli, en flicka på fem år,som snart blir allas älskling. Men så dör hon, och jag grät floder — och skrev ett nytt slut där Lilli överlevde sin sjukdom. 

Tyvärr har jag inte mitt slut kvar, för några år senare hittade jag det inskjutna papperet, och tyckte att det var så pinsamt barnsligt att jag slängde det.

Så nu funderar jag på om jag trots allt skulle börja skapa stor litteratur...