Lex

 Tyvärr har jag inga bättre bilder på Lex, än de här. Han var redan pensionär, när jag lärde känna honom, så jag antar att vi var tämligen jämnåriga. Jag hade nyss börjat skolan, och Lex hade slutat sitt arbete som polishund och behövde ett nytt hem. På den tiden var schäfrarna större än de är i dag, och Lex var en bamse, med en tjusig stamtavla. Han var en hejare på att spåra, vi brukade gå ut i skogen och medan föräldrarna höll i Lex, sprang jag före och gömde mig. Det spelade ingen roll hur långt i förväg jag gått, eller hur fiffigt, jag tyckte att jag gömt mig — Lex hittade mig alltid på nolltid. 

 En gång lade jag mig på golvet, totalt avslappnad, Lex puttade på mig, när jag inte rörde mig, lyfte han försiktigt min hand, som jag lät falla till golvet, så snart han släppte den. Då blev han orolig, rusade ut i köket, och gav sig inte förrän han fick mor med sig till mig.

Alla dessa lexminnen ramlade över mig, när jag hörde ett radioinslag, där man diskuterade huruvida det var bra eller ej att ha hunden (eller andra husdjur) med sig till jobbet. Debatten förs även i U.S.A., men den har, intressant nog, gett mig helt andra inre bilder, än när jag hörde den på svenska.

Mor hade nämligen med sig Lex till skolan, där han snällt låg bredvid katedern, hela skoldagen. I klassen fanns en gosse som kom för sent, var eviga dag — och mor hade gett upp om att få se honom i tid. Första dagen Lex gick i skolan, kom grabben, som vanligt för sent, och Lex gick morrande fram till dörren. Killen blev livrädd, ställde sig bakom dörren och sade, "jag ska aldrig mer komma för sent, bara fröken tar bort hunden". Det löftet höll han, även sedan Lex slutat i klassen.

För tyvärr, kunde vi inte ha honom kvar. Skyddsdresserad som han var, bet han min kompis Peter, när han gav mig fart i gungan. Något som Lex uppfattade som våld mot mig. Mor som höll i kopplet, for som en vante efter Lex.