En oktoberdag

Jag var aderton år och hade tagit en promenad på Skeppsholmen, en dag i oktober. På väg mot sta'n, precis när jag hade stannat till vid den gyllene kronan på Skeppsholmsbrons broräcke, möter jag en man som stannar och frågar om den stora byggnaden är Stockholms slott — inte alltid så lätt att hitta på trovärdiga frågor i hastigheten. 

Jag hade nyligen börjat arbeta på en förskola, och på väg till dispensären som låg i ett trekantigt hus mellan operan och S:t Jacobs kyrka. På den tiden krävdes friskintyg och skärmbildsundersökning, när man arbetade med barn. Jag hade kommit tidigt till sta'n och tagit en promenad innan jag vände om för att fortsätta promenaden inne i sta'n.

Vände om gjorde också mannen som på bruten engelska frågat mig om det var slottet vi såg. Det kunde jag ju inte neka till, men jag tackade nej till hans förslag om att gå någonstans och dricka kaffe. Men det här var en man med ett frimärkes natur, han gav inte upp i första taget utan ville veta varför jag tackade nej. Jag förklarade att jag jag hade ett läkarbesök att passa — vad skärmbildsundersökning hette på engelska hade jag inte en aning om, och inte tyckte jag han hade med mina göranden att göra. Då frågar han vad det är för fel på mig, han är läkare och kan kanske hjälpa mig. Nu har vi nästan hunnit fram till operan, och jag pekar på dispensärens port och säger att jag ska gå in där. Hade jag trott att jag skulle bli av med honom så enkelt hade jag tagit fel, för han tänkte följa med till läkaren och diskutera min hälsa, innan vi gick ut på sta'n för en trevlig dag och kväll tillsammans!

Men så frågade han vad operabyggnaden var för ett hus, jag talade om det, och han undrade om man kunde få se insidan av operan. Nu såg jag min chans att bli av med karlen, så jag gick in och frågade om det fanns någon möjlighet att få en guidad tur. Jo visst, det kunde vi få på en gång om vi gick till sceningången. När vi kom dit, stod en kvinna och väntade på oss, men min kavaljer tog mig i handen och drog med mig in — och jag var mesig nog att följa med. Turen var intressant, även om jag stördes av att hela tiden behöva slita mig loss från karlen.

Jag hade i alla fall vett nog att ta i på skarpen och förbjuda honom att följa med in på dipensären. Men det visade sig att så lätt blev jag inte av med min beundrare, när jag var avbildad och skulle gå därifrån, upptäckte jag att han väntade på mig utanför. Jag väntade en stund, men insåg att han inte skulle ge sig, och jag fruktade att han kanske skulle komma in och fråga efter mig. Så jag gick till receptionen och förklarade min situation, och frågade om det fanns någon annan väg ut. Personalen blev mycket road av min situation, några av dem, tittade ut för att få se den efterhängsne mannen, och lät mig gå ut genom en bakdörr.

Minnen som ramlade över mig när jag läste Anne-Maries inlägg om tuberkulintestet, hon var tvungen att genomgå.