Lördag med Gutenberg

 Det är märkligt hur ofta ett inlägg tar saken (orden) i egen hand och det slutliga inlägget har inte mycket gemensamt med tanken som startade det hela. Jag hade tänkt tala om stickning, men istället kommer det att handla om styltor och resebeskrivningar. 

Eftersom jag varit ytterst lite i Frankrike, blev jag tvungen att konsultera NE, för att få reda på var Gironde ligger:

Gironde [ʒirõ:´d], departement i Aquitaine, sydvästra Frankrike; 10 000 km², 1,4 miljoner invånare (2010). Gironde är Frankrikes till ytan största departement, beläget kring floderna Garonnes och Dordognes nedre lopp samt deras breda mynningsvik Gironde. Kring huvudstaden Bordeaux, som är ett betydande kommersiellt och industriellt centrum, finns en rik jordbruksbygd med ett av världens främsta vindistrikt. I den västra, glesbefolkade delen mellan Gironde och atlantkusten finns vidsträckta sandhedar, på vilka tallskog har planterats. Utmed kusten finns välbesökta badorter, t.ex. Arcachon, även berömt för sina ostronodlingar.

Vid besöket i Gutenbergs bibliotek, i går, hittade jag bland annat "Autumn Impressions of the Gironde" av Isabel Giberne Sieveking. Jag bläddrade lite förstrött i den, men började snart läsa. Boken är tryckt 1910, och knappast en bok man använder som guide idag — men jag skulle mycket gärna ge mig av till Gironde, med boken i handen, för att ta reda på hur där ser ut i dag. Språket är både vackert och roligt, dessutom beskriver författaren både landskapet och människorna mycket målande.

Boken är illustrerad med fotografier, de flesta passar väl in i texten— men jag kan inte finna att de två bilderna på fåraherdar omnämns i texten. Naturligtvis blev jag nyfiken på varför de gick på styltor, jag tänkte att de kanske var för att få en bättre uppsyn över flocken. Efter en stunds sökande på nätet hittade jag en artikel i Scientific American Supplement, No. 821, Sep. 26 1891, som handlar om franska herdars styltgång:

In the wastes of Gascony stilt walking was formerly a means of locomotion adapted to the nature of the country. The waste lands were then great level plains covered with stunted bushes and dry heath. Moreover, on account of the permeability of the subsoil, all the declivities were transformed into marshes after the slightest fall of rain.

There were no roads of any kind, and the population, relying upon sheep raising for a living, was much scattered. It was evidently in order to be able to move around under these very peculiar conditions that the shepherds devised and adopted stilts. The stilts of Landes are called, in the language of the country, tchangues, which signifies "big legs," and those who use them are called tchanguès. The stilts are pieces of wood about five feet in length, provided with a shoulder and strap to support the foot. The upper part of the wood is flattened and rests against the leg, where it is held by a strong strap. The lower part, that which rests upon the earth, is enlarged and is sometimes strengthened with a sheep's bone. The Landese shepherd is provided with a staff which he uses for numerous purposes, such as a point of support for getting on to the stilts and as a crook for directing his flocks. Again, being provided with a board, the staff constitutes a comfortable seat adapted to the height of the stilts. Resting in this manner, the shepherd seems to be upon a gigantic tripod. When he stops he knits or he spins with the distaff thrust in his girdle. His usual costume consists of a sort of jacket without sleeves, made of sheep skin, of canvas gaiters, and of a drugget cloak. His head gear consists of a beret or a large hat. This accouterment was formerly completed by a gun to defend the flock against wolves, and a stove for preparing meals. 

Mounted on their stilts, the shepherds of Landes drove their flocks across the wastes, going through bushes, brush and pools of water, and traversing marshes with safety, without having to seek roads or beaten footpaths. Moreover, this elevation permits them to easily watch their sheep, which are often scattered over a wide surface. In the morning the shepherd, in order to get on his stilts, mounted by a ladder or seated himself upon the sill of a window, or else climbed upon the mantel of a large chimney. Even in a flat country, being seated upon the ground, and having fixed his stilts, he easily rose with the aid of his staff.

One may judge by what results from the fall of a pedestrian what danger may result from a fall from a pair of stilts. But the shepherds of Landes, accustomed from their childhood to this sort of exercise, acquire an extraordinary freedom and skill therein. The tchanguè knows very well how to preserve his equilibrium; he walks with great strides, stands upright, runs with agility, or executes a few feats of true acrobatism, such as picking up a pebble from the ground, plucking a flower, simulating a fall and quickly rising, running on one foot, etc.

The speed that the stilt walkers attained is easily explained. Although the angle of the legs at every step is less than that of ordinary walking with the feet on the ground, the sides prolonged by the stilts are five or six feet apart at the base. It will be seen that with steps of such a length, distances must be rapidly covered. 

Nog har jag sett bilder på

människor som stickar medan

de vallar kritter, eller bara är

ute och går — men aldrig har

sett någon sticka medan

de promenerar på styltor!

Berätta om någon bok (skönlitterär eller fackbok) fått dig att packa ränseln och bege dig till ett land eller plats, där du aldrig varit tidigare. Eller skulle vilja göra det.

Jag har nog skrivit om det flera gånger, bland annat här.

Varför blogger envisas med att börja en ny rad mitt i ett ord, är mer än jag förstår, och jag kan inte ändra på det.