De flesta kakformarna råder det ingen tvekan om vad de föreställer. Som hästen och kon — värre är det att använda dem, hästen blir i regel trebent och varken den eller kon brukar få några öron att skryta med (kanske är det horn hos kon, och då kan man ju tänka sig att det är en rödkulla eller fjällko, men även kullboskap har ju öron...).
Grisar, katter, hundar, elefanter och fjärilar däremot, brukar få alla sina kroppsdelar där de ska vara — precis som gubben och gumman.
Pastorsadjunkten och prosten däremot, är jag inte helt säker på att jag gett rätt titel, och deras händer har en tendens att falla av
— eller är det postillan?
Men om det här är en kanin eller hare är jag lite osäker på. Den har jag bara använt några få gånger — vem vill ha en 21 cm stor kaka? Ett år gjorde jag en påskhare i vetedeg — men det var en engångsföreteelse. Så här sitter jag och funderar på om det finns något annat användningsområde för den. En minitårta kanske. Någon som har ett bättre förslag?
Vilka fina kakmått! Måste vara både unika och antika; jag har då aldrig sett någon pepparkakspastorsadjunkt, varken med eller utan postilla.
SvaraRaderaHaren (kaninen) är också fin, men längre än till påskbröd sträcker sig inte min fantasi.
Karin,
RaderaDen släktingen vi ärvt dem av, var född på 1880 talet, så jag antar att måtten är från det förra sekelskiftet.
Ja, de är fina, tyvärr kommer de sällan till användning - dels är jag inte särskilt förtjust i småkakor och dels tycker jag förfärligt om att kavla en deg. Det tar liksom aldrig slut.
Man kan kanske rita av harninen och sy ett stoppat djur - förminskar man den, skulle det bli en gullig broderad bård på något.
Margaretha