Handkammartankar

Efter att ha tänkt städa handkammaren pinsamt länge, så ledsnade jag på röran och rev ut det mesta på golvet i köksfarstun häromdagen. Det bästa med det (eller värsta, beroende på hur man ser det), är att köksfarstun måste vara framkomlig i morgon. Hur det går till att städa förråd, tror jag de flesta vet, så jag tänker inte gå närmare in på burkar utan lock, och lock utan burkar, det var mina (inte så nyvunna) insikter, som jag tänkte ägna det här inlägget åt. Som att min simultankapacitet inte är så mycket att hänga i julgranen. Jag kan inte blogga, skriva brev, läsa, städa någon annan stans, sticka eller sy medan jag städar — jag kan inte ens skriva mentala brev eller inlägg, för innan jag hamnar framför datorn, så har varenda vettig (hm) tanke förenat sig med alla andra vettiga tankar, på okänd ort. Om ni bara visste vilka spirituella och tankeväckande inlägg jag får till, när jag står uppflugen på en trappstege och skurar hyllor. 

Sen är det ju en annan sak att det råder delade meningar om huruvida det är bra att göra mer än en sak samtidigt. Är det möjligtvis så, att de som kan hålla många bollar i luften samtidigt, anser att det är något positivt, medan vi andra enkelspåriga individer är avundsjuka på dem, och hävdar att det inte är nyttigt att splittra sig.

För att återvända till handkammaren, så uppstår en del trevliga möten där — mellan mig och tingen. Det är inte den där sortens gammaldags stora handkammare, som man drar sig tillbaka till för att röra till dressingen, eller ösa upp mjöl ur en tunna. Visst förvarar jag mjöl där (och andra specerier), men i vanliga småpåsar, och dessutom förvaringskärl och diverse kökspryttlar, som inte får rum i köket. När jag rengjorde de gamla honungsburkarna, slog det mig att det var länge sedan jag såg sådana — vilket kan bero på att det var många år sedan jag köpte honung direkt av en odlare. Mycket användbara är de, även sedan honungen är uppäten.