Litterära funderingar

»Au, au!« schrie sie plötzlich auf und griff nach ihrem Kopfe. »Das Katzerl beißt mich! Nimm es weg, Fräulein! Au weh!«

Der Arzt rührte ein Pulver in ein Glas Wasser und reichte es ihr. Nur mühsam war ihr dasselbe beizubringen und erst auf Ilses sanftes Zureden öffnete sie die Lippen. Nachdem sie getrunken, wurde sie ruhiger und verfiel in einen Halbschlummer.

»Wo wohnen die Eltern der Kleinen?« wandte der Arzt sich an Fräulein Güssow. »Ich rate, dieselben unverzüglich von der Krankheit zu benachrichtigen. Ich kann für den Ausgang nicht stehen. – Wir haben es mit einer bösartigen Gehirnentzündung zu thun.«

_ _ _

»Ich will auch beten,« sagte sie leise wie für sich. Und sie trat in den Hintergrund des Zimmers, kniete nieder, legte die gefalteten Hände auf einen Stuhl und beugte den Kopf darüber. In dieser andächtigen Stellung verbrachte sie lange Zeit und betete heiß und innig zu Gott, daß er Lilli am Leben erhalten möge. –

Aber es stand anders in den Sternen geschrieben. Gegen Abend öffnete die Vorsteherin plötzlich weit die Fensterflügel im Krankenzimmer – Lilli war tot.

Jag kommer aldrig att få nobelpriset i litteratur (eller något annat nobelpris). Den främsta anledningen är att jag inte har skrivit någon bok, och inte har någon ambition att göra det. 

Men när jag i dag hör en kort intervju med Alice Munro, inser jag att vi har en gemensam litterär barndomsupplevelse.

Hon berättade att hon blev så oerhört ledsen när hon läste "Den lilla sjöjungfrun", och fann slutet sorgligt, att hon skrev ett nytt slut på sagan.

För min del  var det inte den lilla sjöjungfrun" utan "I pension" av Emmy von Rhoden, från 1884, tror jag. (Der Trotzkopf). Jag skulle tro att jag var omkring tio år, när jag läste den, en bok om tonåringar i en pension så här efteråt förstår jag inte vad som fångade mig i denna präktiga bok, där Ilse "Der Trotzkopf", naturligtvis lärde sig att lägga band på sitt häftiga humör, och bli kvinnligare före bokens sista sida. Till denna pension kommer Lilli, en flicka på fem år,som snart blir allas älskling. Men så dör hon, och jag grät floder — och skrev ett nytt slut där Lilli överlevde sin sjukdom. 

Tyvärr har jag inte mitt slut kvar, för några år senare hittade jag det inskjutna papperet, och tyckte att det var så pinsamt barnsligt att jag slängde det.

Så nu funderar jag på om jag trots allt skulle börja skapa stor litteratur...