onsdag 10 september 2025
om städning och matlagning
tisdag 9 september 2025
Jag ser rött
Det är, som alltid, Robert som gett oss dagen tema: ”Rött omslag”
Upptäcker snart att röda bokryggar inte alltid betyder att bokens framsida är röd.
Men helröda böckerna räcker ändå, tack och lov, och blir över, till några trior — här blev jag tvungen att kolla vad trio heter pluralis.
Hugo Montgomery Cederhjelm tunna bok ”Dikter”, (hans enda bok) har funnits med i hela mitt liv, fast det var nog först i de sena tonåren jag upptäckte den. Då, när bara de vanliga uppslagsverken fanns att tillgå, hittade jag inga uppgifter om honom, bara några rader om ätten Montgomery-Cederhjelm, men dikterna fascinerande mig. Bortsett från gammalstavningen, kändes de enkla och lättbegripliga. Som den 10 verser långa dikten ”Om hundra år”, där han prickat in en hel del som stämmer, en del stämmer nästan, och annat inte alls:
”Om hundra år har man varmt och godt,
Med solglas eldar man gratis;”
”Då bråkar ingen med poesi,
Maskiner rim producera. ”
”Om hundra år ser man ingen rack ,
Ej åkarkampar i rader;”
(visst slags vanl. tämligen stor (ofta fyrsitsig) släde (med kuskbock); särsk. om sådan släde bestående av en slädkorg l. skrinda vilande på två efter varandra placerade kälkar.)
Du kan läsa hela dikten hos Litteraturbanken, så får du veta vad han trodde om krig och kungafamiljen, bland mycket annat. Men här en av verserna där förutsägelserna slagit in:
Om hundra år är det frun, som stör
Det lugna ståndet, det äkta.
Hon tär sin toddy och sin likör
Och röker mörk Predilecta.
Kastruller mannen ser om och fat,
Får vagga barnen och laga mat
Och undergifvet sig finna i
Att fruns affärer klarera.
Nu med hela nätet i knäet: finns det mer att läsa om Hugos korta liv.
Ett liv som fascinerat mig — vad hade blivit av Hugo, om han inte råkar trilla utför ett stup blott 25 år gammal. Och hur väl kände han egentligen min morfarsfar, som han låg samtidigt med, i Uppsala, att boken har en dedikation från författaren betyder ju inte att de kände varandra väl.
rödare bok än mitt vällästa exemplar av”Berömda och glömda stockholmskvinnor”, av Lisbet Scheutz, går inte att skaka fram. (att det är Paulin Brunius som anas bakom texten, är svårt att se, det fick jag läsa mig till).
Här kan jag få reda på mer om en del kvinnor jag inte känner till så mycket om, som ”Vackra dalkullan” som finns på Erik Wahlbergsons målning
”Vackra Dalkullan (Daniel Ols Carin Ersdotter) säljer mjölk på Stortorget”, men också om Selma Lagerlöf och Ellen Key. 155 kvinnor finns med, så här finns naturligtvis en mängd kvinnor jag aldrig tidigare hört talas om. En bok som får mig att glömma tid och rum.
Sist en av Knut Warmlands många böcker om Gustaf Fröding.
”Gustaf Fröding — Mannen från månen”, en bok som ger en utmärkt och överskådlig bild av Gustaf.
Knut Wermland var en mångkunnig man som har skrivit både om Gustaf, andra värmländska författare och inte minst om devärmländska dialekterna. Föreningen Värmlandslitteratur har en utmärkt artikel om honom.
måndag 8 september 2025
Högläsning
Vi skall ha några riktigt trevliga aftnar i prästgården med högläsning, så att farbror också får litet trevligt.
ur ”Guldgågeln”
Vi uppmanas att i kväll ägna oss åt läsning — i synnerhet högläsning — vem som uppmanar oss, har gått mig förbi, men jag hörde det på radio. Då måste det väl vara sant.
Har man ingen annan än katten, att läsa högt för kan man annonsera efter läskompisar:
Ett utmärkt initiativ tycker jag, även om det inte är någon idé att svara på just den här annonsen som var införd i DN 1927. Jag hittade den i en av Erik Lindorms ”Bokfilmer”
Gillar man inte Hamsun finns det ju en hel del andra författare att välja bland.
När jag i dag läser om högläsning på nätet, handlar det så gott som uteslutande om högläsning för barn — men inget sägs om att även vuxna kan ha glädje av kollektiv läsning — i synnerhet om man väljer texter som inbjuder till diskussion.
Glöm inte bort att dikter är perfekta för högläsning — moderna dikter blir ibland begripligare av att läsas högt.
Jag upptäckte en för mig okänd poet i går, som jag inte kan spåra på nätet: Bengt Ingemar Svensson. Hans dikter skulle förmodligen kämpa sig för kollektiva tolkningar.
lördag 6 september 2025
en tankvärd mening
Johan Althoff har skrivit många läsvärda böcker om språket, och hur vi använder det — alla lika läsvärda.
Dagens mening har jag plockat ur ”Språkets värld”, där Robert Nyberg står för illustrationerna.
Förmågan att skapa nya tankar av gamla minnen ger vårt tänkande en enastående frihet.
Skriv-Robert uppmanar oss att dela med oss av en mening, som drabbat oss under veckan.
fredag 5 september 2025
Surkål eller sötgröt?
Productions around the world: sauerkraut in Alsace.
Chromolithography of 1933 in Joseph-Milliat Album
Af lifvets surkål har jag fått
Min rikt beskärda del.
Men strunt i det; ty-kort och
godt-Det är mitt eget fel.
Och fast ibland jag modet mist,
När stormen röt som mest,
Så har jag funnit dock till sist,
Att hvad som sker, är bäst.
När jag har dummat mig och gått
Uppå förbjuden mark,
Har ödet strax-af vänskap
blott-Gett mig en vänlig spark
Samt ropat barskt: “Skomakare,
Håll du dig till din läst!”
Och jag har lydt och har fått se,
Att hvad som sker, är bäst.
Bjuder livet dig mer surkål än sötgröt? Då kan den här dikten kanske övertyga dig om att livet trots allt är en trevlig inrättning — om du inte hör till dem som förargad dig över förnöjsamma medmänniskor.
Hur jag ramlade över den här dikten har jag ingen aning om. Den är skriven av en herre vid namn W. Eloheimo, född i Finland, men utvandrad till USA.
Hela dikten “HVAD HELST, SOM SKER, ÄR BÄST.”,(8 verser),hittar du hos projekt Runeberg.
onsdag 3 september 2025
Bref
Du kunn fôll
hör å däj nôn gång
Du skull fôll
kunn skrive
nôra raer
Å du behövver int
tänk på
att dä ska vare
så fint skreva
å så väldit
Du kan bare skrive
att du tänker
på mej
Dä räcker
Stig Berg
tisdag 2 september 2025
A, är dagens bokstav
When friends grow cold, and the converse of intimates languishes into vapid civility and commonplace, books only continue the unaltered countenance of happier days, and cheer us with that true friendship which never deceived hope nor deserted sorrow.
Washington Irving.
”Vägen genom A” är väl en passande boktitel att inleda veckans tisdagstrio med — i synnerhet som författarens förnamn börjar på A.
Jag är full av beundran inför denne begåvade man som är så mycket mer än lättviktig dagsvers.
En baddare på engelska var han också — skrev ofta en vers både på svenska och engelska, som den här som han skrev efter ett möte med en dam han känt i sin ungdom:
Jag mötte en omfångsrik gammal bekant,
en flicka som aldrig blev min.
Hon påminde mig om min ungdom
men inte om sin.
I den engelska samlingen Rhymes två blev det två verser:
Alas! I happened to behold
the sweet love of my youth.
I found her silly, plump and oks
byt did not speak the truth.
Most melancholic have I been
forever after that.
She must have seen, she must have seen
that I am old and fat.
Litteraturbanken har tyvärr bara en bok av Henrikson, ”Verskonstens ABC: en poetisk uppslagsbok”, men är du inte road av vers finns mycket annat att läsa av honom — läs allt du kommer över!
Till exempel ”Vägen genom A”, om vilken Wikipedia säger:
Två bokmalar, Justus och Filibert, bestämmer sig för att tugga sig igenom det första bandet i ett konversationslexikon. Bandet innehåller nästan hela bokstaven A, Aachen till och med Astronomi. När de väl tuggat sig igenom pärmen får de uppleva alla möjliga äventyr, bland annat hamnar de i Assyrien träffar på Arkimedes och hamnar i aritmetikens värld.
Jag tror jag var tio år när jag fick den, och läste den flera gånger eftersom jag tyckte så mycket om den.
Erik Asklund (ja, han som var gift med Lis Asklund) hör man inte talas om så ofta nu för tiden, vilket är synd.
Många av hans romaner utspelar sig i Stockholm, och han har ofta jämförts med Strindberg och Söderberg.
”Med böcker och vänner” är ”Brokigt sällskaps” undertiteln — vilket säger precis vad den handlar om.
Allaa nitton essäer har litterära temata — här finns Strindbergs Stockholm, en hel dags bokvandring på Charing Cross Road och porträtt av hans författarvänner.
Jag hade lite besvär med att bestämma mig för min tredje bok — valde slutligen en bok, enbart på den meriten att jag aldrig hört talas om författaren, vilket inte heller någon annan verkar att ha gjort.
Men när jag läst halva boken och inte mycket hänt, då tröttnade jag. Detta trots att jag gillar långsamma och näst intill händelselösa böcker. Men med en ädel, mjäkig och en smula korkad huvudperson hade jag fått nog och valde en bok som inte ens fanns med på min ursprungliga lista: ”Lille prinsen” av Antoine de Saint-Exupéry.
En barnbok, ja, en filosofisk barnbok — men en bok som älskas av många vuxna.