Elena Guros bok ”Barfota” är ett tunt litet häfte med prosadikter.
Hon var bara 35 år när hon dog, så det finns inte mycket, varken att läsa om, eller av henne. Jag kan tänka mig att det finns mer att läsa för dem som kan ryska.
Jag som inte ens gillar skärt, väljer Elsa Schiaparellis självbiografi ”Shocking Lifre” — hon anses ju vara den som kom på att använda ”shocking pink”, förutom att hon var först med axelvaddar och djuptryck.
Nej, jag gillar långt ifrån allt hon gjort — men sydde en gång en klänning efter ett av hennes mönster, till ett bröllop.
Och hennes biografi är intressant, fast jag får erkänna att jag inte känner till ens hälften av alla kändisar hon talar om.
Laura Marholm Hansson som föddes i Riga hade en lettisk mor och dansk far. Hon kom att gifta sig med Ola Hansson.
I sin bok ”Six modern women Psychological sketches”, presenterar hon sex välkända kvinnor: Sonia Kovalevsky, George Everton, Eleonora Duse, Amelie Skram, Marie Bashkirtseff och Anne Charlotte Leffler.
I Ebba Witt-Brattströms ”Dekadensens kön: Ola Hansson och Laura Marholm”, kan den intresserade läsa mer om Laura och Ola.
hos Robert kan du läsa mer dagens tisdagstrio.
J
Någon allé är det inte — men grannen har fem lindar som markerar tomtgränsen mot den lilla vägen — och i synnerhet så här års kommer några rader ur ”Beatrice Aurore” ofta för mig, när jag går där:
”Vi gingo i en lindallé
på våta gula blad”
Melodin, liksom alla minnen som hänger ihop med dikten stannar kvar hos mig.
Jag saknar verkligen inte inomhussysselsättningar — jag saknar bara lust att tackla dem.
Förmodligen är Baltsar bortom all räddning, ändå står jag länge och tittar på honom och funderar på om jag kan göra något för honom. Han har ju trots allt funnits med mig i större delen av mitt liv. Men de sista 25 åren i en källare har varit till men för hans hälsa — men inte för hans röst, jag fnissar varje gång jag vänder på honom, och han klagar högljutt.
Baltsar får vänta till en annan dag, liksom den förflugna tanken att jag borde röja bland böcker, pryttlar & papper, av alla de slag.
Nej, här ska inte städas, istället ägnar jag mig åt Ruth Milles diktsamling ”Dagarnas grå och blommornas blå”
Det är Åke som som sköter söndagsbloggandet, där alla som känner sig manade ska presentera sin gångna vecka med fem fotografier — eller färre.
Med tanke på att vi alla har, eller har haft, en far — frånvarande eller närvarande — så behövs det ingen avancerad matematik för att inse att det finns, eller har funnits ett oräkneligt antal fäder. Och även om bara en bråkdel av dem blivit omskrivna, så är risken att fastna mellan ”Fadren”, ”Father Brown” och en mängd biografier om underbara eller djävulska fäder, så har jag gjort det enkelt för mig genom att begränsa mina val till böcker för unga läsare — och ändå blev det svårt att välja bort.
Maria Gripe har ett par böcker som passar in här, och jag väljer Pappa Pellerins dotter (som även gått som TV serie). Modernista har under de senaste tio åren åter gett ut många av Maria Gripes böcker. Annars kan ma ju leta efter hennes böcker på bibliotek eller antikvariat.
”My Father’s Dragon”, av Ruth Stiles Gannett Kahn, är en annan läsvärd klassiker.
Jag trodde att jag läst den på svenska för förskolebarn, för länge sedan — men jag hittar inget om en svensk översättning, så kanske var det en annan bok om en drake.
Det finns ju några att välja på.
Jean Websters ”Pappa Långben” (Daddy-Long-Legs) är ingen barnbok, men passar utmärkt för alla åldrar, inklusive vuxna. En rolig bok som jag inte skriver mer om här eftersom jag skrivit om Jean Webster flera gånger tidigare.
Det finns åtminstone två olika översättningar av den här boken — jag föredrar den av Helge Åkerhielm, liksom jag väljer boken med författarens illustrationer.
hos Robert kan du läsa mer om tisdagstrion, som i dag handlar om fäder
Reverie
James Jacques Tissot
Ännu en vecka som inte lämnat något utrymme för egna tankar och aktiviteter.
Men i början av veckan lyckas jag klämma in en kort promenad, och upptäcker då att någon sprejat en grön pil på stenskravlet. Den pekar mot ett, i det närmaste, torrlagt dike. Resten av promenaden grunnar jag på vad den betyder.
Den påminner mig om vad vi kallade skattjakt i min barndom — ett par äldre kusiner höll oss småkusiner sysselsatta genom att gömma lappar med meddelanden om var nästa brev var gömt. Jag minns aldrig att det fanns någon skatt — det var ”vägen som var mödan värd”.
”For after all, the best thing one can do when it is raining is let it rain.”
Henry Wadsworth Longfellow
Men visst har jag noterat att det varit regnigt — i synnerhet då jag var tvungen att gå ut. Men inte ens regnet har rått på alla fröställningar.
”Akeleije watn är gott för hiertebäfwande och Förgifft.” läser jag i en text från 1642 — men hur jag ska gå till väga för att göra mitt aklejvatten, sägs inget.
Det är Åke som som sköter söndagsbloggandet, där alla som känner sig manade ska presentera sin gångna vecka med fem fotografier — eller färre.
Seamstress
Samuel Jessurun de Mesquita
I böckernas värld beskrivs ofta hur tankfulla män sätter ihop sina händer framför sig — just nu kan jag för mitt liv inte minnas exakt hur det brukar beskrivas, men jag har inte stött på den här varianten tidigare:
Mr. Snow sat in his arm-chair, his elbows resting on either support, the thumb and every finger of each hand touching its twin at the point, and forming a kind of gateway in front of his heart, which seemed to shut out or let in conviction at his will.
Josiah Gilbert Holland var en på sin tid mycket läst och uppskattad författare — det sägs att hans böcker sålde bättre än Mark Twains böcker. Jag har nyligen upptäckt honom, vilket jag är glad för. I boken ”Sevenoaks: A Story of Today” som jag läser just nu, låter han en medelålders sömmerska sätta sig upp mot den rike Mr. Belcher. En man som blivit rik på andras bekostnad och som håller hela sin by i ett järngrepp.
Hos Robert kan du läsa om tanken bakom de meningsfulla lördagsmeningarna
