Försenat knäckebröd

 

 Bakdag på Elfsala

Målning av C.A. Wetterling, 1853

Af forsar finns del öfverflöd 

Och fjell, som hugga sönder skyn,

Men solsken är som knäckebröd 

En ytterst sällsam syn.

Diktade Elias Sehlstedt nån gång på 1800-talet, och visst känns det så ibland — men inte i dag, för här har vi haft en solig och kall dag.

Skulptur av Hertha Hillfon

Jag läser att vi svenskar äter mellan fyra och fem kilo knäckebröd om året — och 85 procent av oss har alltid knäckebröd hemma. För tillfället ingår inte jag i den senare gruppen, eftersom jag tycker att det är så erbarmligt trist att kavla deg. Det spelar ingen roll om det är pepparkaksdeg eller knäckebrödsdeg, jag undviker det till varje pris.

Inte ens vetskapen att det är knäckebrödets dag i dag*, får mig att sätta en deg. Istället läser jag på om knäckebröd, och hittar en hel del intressant. Men inte alltid så upplysande — jag har försökt förstå vad skillnaden mellan knäckebröd och spisbröd är, det finns några olika definitioner, men det lutar  åt att spisbrödet bakas av sämre mjöl, och är avsett för tjänstefolket.

*Det vill säga, det var knäckebrödets dag i går, men jag hittade så mycket intressant att läsa om brödet ifråga, om framställningen, matvanor och diverse helt orelaterade frågor att jag inte hann lägga ut det innan jag somnade.

 Inside a bakery 

Gustaf Olaf Cederström

16 juli 1795 skrev Märta Helena Reenstierna:

6 Thorsdag.

Bakade vi uti stora Salen 27 tjog och 16 kakor spisbröd, 3 1/2 tjog kneckebröd, 1 tjog fina rågbullar och 12 hvetebullar till ängscalaset. Söta Far och Hans Abraham uppsatte hyllor och rangerade alla Böcker därpå uti Garderoben. 

Ett gammalt minne dyker upp när jag läser en passage i Ernst Lundqvists bok ”Det gamla lusthuset och andra berättelser”. 

Vi var en scoutpatrull på hajk i Värmlandsskogarna, fem tjejer från hela Sverige, som aldrig setts innan vi påbörjade vår vandring. En av tjejerna kom från Norrland, minns inte vad hon hette, bara att hon var en baddare på att orientera — innan vi andra hade fiskat upp våra kompasser hade hon tagit ut kompassriktningen och börjat gå — jag misstänker starkt att det var hennes förtjänst att vi inte hamnade borti tok. 

Framåt första dagens eftermiddag säger hon plötsligt: ”ska vi inte stanna här och äta en bulle”. Det blev omedelbart bifall och en av tjejerna sa jublande: ”har vi fått bullar med oss, så gott!!!”

Stor var hennes besvikelse när hon upptäckte att när den här norrländskan sa bulle, så avsåg hon en rejäl macka, helst på knäckebröd.

Om Ernst Lundqvist hade någon koppling till Norrland framgår inte, men så här skriver han:

»För resten, när jag säger bullar, så menar jag knäckebröd och spisbröd», fortfor den objudne gästen i en ton, som om det gällt ett viktigt förtroende.»

Model of a baker kneading dough and forming loaves, Ancient Egyptian

Jag har, lite tanklöst kan man tycka, tagit för givet att det heter knäckebröd därför att det är lätt att bryta, knäcka, brödet i bitar.

Men nu har jag lärt mig att en knäck är ett redskap, en bröd-knäck, som man använder för att göra gropar i det ogräddade brödet.

Det bröd vi bröt

var torrt hårt bröd

i ensamhet om natten.

Det bröd vi bröt

var livets bröd,

ditt liv, mitt liv,

för vem utgivet?

     Ebba Lindqvist

en talande tystnad

 

 The Sound of the Sea, 1879 Karl Gussow

I dag vill Klimakterihäxan att vi ska tala om ljud — ett i det närmaste outtömligt ämne — i synnerhet när ska uppmärksamma de positiva ljuden i vår omgivning. För det ska gudarna veta att det finns oönskade ljud, som kan driva oss till vansinne (i alla fall nästan). Och så finns det den vetenskapliga synen på ljud:

LJUDET

det härrör af Elasticiteten i materien. 

När man hör genom en vägg Ljudet till ex . en klocka är det intet klockan man hör utan particklarne i väggen slagne af particklarne i Luften slagne af particlarne i klockan om någon materie äger ingen elasticitet emot sin storlek repeterar den intet samma dallring man hör ingenting igenom madrasser. 

Ljudet går altid i proportion af materiens Elasticiteter den skall genomgå, i fast luft längre och bättre än i gles luft, i vattnet intet. 

 skriver Carl August Ehrensvärd

ingenting som gör mig så värst mycket klokare 

Contrasting Sounds

Wassily Kandinsky

Kanske är tystnaden ett av de ljud — eller är det ett oljud? — som jag uppskattar mest. Nu talar jag förstås inte om en riktig tystnad, en sån som sägs vara förfärlig, nej, jag tänker på hur det är att sitta ute en sommardag, med vänner, när ljuden bildar en perfekt blandning av lågmält samtal och allt vad naturen har att erbjuda.

Dörren mellan köket & köksfarstun kvider varje gång jag öppnar den. Ingen konst att åtgärda, men på något vis känna det hemtrevligt, och jag småpratar med dörren, ber om ursäkt för att jag inte bjudit på lite olja, och hoppas att lidandet inte är alltför stort. 

The Music 

Gustav Klimt

När det kommer till musik är Joseph Haydn, en stor favorit — i synnerhet kammarmusiken.

Och nyligen har en väninna gjort mig uppmärksam på den fantastiska trumpetaren Ludwig Güttler.

Att sitta framför brasan med en god bok och en kopp te, och då sluta att läsa och bara lyssna till brasans sprakande.

Just nu hör jag att en hackspett trummar, den måste vara nära huset för det hörs så tydligt, fast att skilja på de olika spettarnas trumningar, det kan jag inte.

Bro, bro breja

  stavningskontrollen envisas med att skriva breda, istället för breja, vilket inte är så dumt eftersom breja en gång i tiden var detsamma som bred.

Gamla stenbron i Karlstad, Sveriges längsta stenbro som egentligen heter Östra bron.

Alltid har människan älskat broar.

Av alla byggen är bron det främsta —

längtans väldiga andetag

häver ett revben ur jordens bröstkorg!

Så börjar börjar Anna Greta Wide sin dikt ”Alltid har människan älskat broar”

 The Old Footbridge Over The River Cole At Yardley, 1890 

 Frederick Henry Henshaw

När jag läste klimakteriehäxans broinlägg insåg jag hur rätt Anna Greta Wide hade. Många har skrivit om broar, den första titeln som kommer för mig är Josef Kjellgrens ”Människor kring en bro”.

En bok som handlar om arbetarna som byggde Västerbron.

Staverton Bridge, Devon 

Hugh L. Norris

Den mycket produktive, och ibland sentimentale William John Locke

har skrivet ”Den gamla bron” (”The Old Bridge”), som nu när jag bläddrar i den, förefaller mycket bättre än jag hade för mig. Flera välkända författare (Anders Österling, Ivan Pauli och Martin Koch) har skrivit (lånat sina namn) till lysande omdömen till bokens baksidestext, som:

”Hans berättelser äro en synnerligen fängslande förströelselösning, på samma gång som de vittna om etiskt allvar och intellektuell förfining.”

Vill du läsa den på engelska hittar du den hos FadedPage, och det rekommenderar jag, den svenska översättningen lämnar en hel del att önska.

Hitintills är nog min favoritbrobok ”The family under the bridge” (”Familjen under bron”), en charmig barnbok av Natalie Savage Carlson. Den finns att läsa, på engelska hos InternetArchive, där det även finns fler böcker av henne.

För några år sedan bloggade jag om boken.

Bryr man sig inte om att skilja på kortspelet bridge och broar i största allmänhet, blir både läsgods och bilder i det närmaste oöverblickbart. Kanske kommer jag så småningom att läsa Anne Austin bok ”Murder at Bridge”, som skrevs under, vad som kallas, den gyllene eran för deckare.

 The Devil's Bridge 

Joseph Mallord William Turner

 

Lördagsmeningen

Scholar in his study 

Thomas Wijck 

Johan Henric Kellgrens ”Prosaiska skrifter” är nöjsam läsning. I kapitlet ”Strödde Reflexioner, i Litteratur, Filosofi och Moral, tjänande till svit av Filosofen på Landsvägen” fastnar jag för ett par rader:

En rätt professorisk, rätt grundlärd Man medger mycket lättare att han gjort en falsk sedel, än att han nyttjat en orätt glosa.

The Counterfeiters

Jonathan Eastman Johnson

Det är Robert som uppmanar oss att varje lördag presentera
en mening som fångat oss.

Dofter

 

Variation: Scent and Freshness Alexej von Jawlensky

 Dofter ha en hemlighetsfull förmåga att fastna i minnet. De slumra där, men kunna väckas efter år av ett ord, en melodi, en tanke, en situation, och möta vi dem åter i naturen eller från några torra blad, som vi lagt i en ask eller i en bok, stå händelser, som länge varit glömda, livslevande för oss och känslor, som vi trodde döda, vakna som oroande gengångare. Detta växelspel mellan doft och minne är en av vår naturs rikedomar en yttring, av vårt själsliv i det fördolda.

      E. A. Karlfeldt 

Klimakteriehäxan inleder en ny omgång med utmaningar — i dag ska det handla om dofter. Det är frestande att kopiera hennes svar rakt av eftersom hon valt dofter som många av oss gillar.

När det kommer till dofter är jag innerligt tacksam över att ha ett fungerande doftsinne — och det medföljande smaksinnet. Tänk att inte kunna känna doften av en handfull smultron innan man långsamt stoppar in bären i mun och mosar dem mot gommen! 

Det slår mig att även mindre angenäma dofter (lukter) kan framkalla angenäma minnen. Jag som haft motor- och fotointresserade män i min närhet, känner fortfarande samma trygghet när jag går in i ett garage, med avgaser och allehanda motorrelaterade lukter, som när jag mötte min far i Berggaraget efter en arbetsdag. Samma glada förväntansfulla känslor som jag fortfarande känner om jag kliver in i ett mörkrum där de olika kemikaliernas beståndsdelar förenas till en säkerligen ohälsosam lukt.

Nu när jag sitter här och tänker på dofterna i mitt liv, slår det mig hur doftfattigt livet har blivit. Lukter har blivit fult och vi människor gör vårt bästa för att dölja dem med diverse kemiska produkter. Inte minst med pigvatten — visst kan en aning lukta-gott vara trevligt, men så många tycks ha blivit immuna mot dofter, och vräker på, vad som känns som halva flaskan.

Taktfasta steg dunkade på back-logen. Damm och svettångor blandades i den kvava kvällsluften med odören av ”pigvatten” och blaskiga mullbänkar.

    från följetong i Västerbottenskuriren 1914

av L-se Luci

Dofter kommer högt upp på listan av sådant som framkallar minnen — men för mig gäller också det omvända, det finns många minnen som framkallar en slags ”fantomdofter”. Tänk på de gamla spritstencilerna, eller björnklister — nog förflyttas du till ett klassrum när du gick i småklasserna. Eller barndomens färghandlar, om du är tillräckligt gammal, känner du förmodligen en vag doft av vaxduk, rengöringsmedel och massor av odefinierbara lukter.

Och hus, gamla hus har sina egna mycket speciella dofter, på samma vis en en trappuppgång i middagstid bjuder på en symfoni av pannkaka, pyttipanna, stekt sill och lite till — lukter som man kanske inte älskar men som ändå är en del av det välbekanta vardagslivet. Och vardagslivet hör nog till bästa här i livet.

Och glöm inte doften av böcker — gamla, dammiga böcker och biblioteksböcker — men nya böcker tycks ha förlorat sin doft nu för tiden.

Karlfeldts ”Lukt och Doft. ”En sommarpredikan”! är en läsvärd essä. Du hittar den hos Litteraturbanken.

 Old Books 

Frederick Spencer