En onoslig pickelhäring



 Jester in a Fool's Cap, 1596

Cornelis Cornelisz. van Haarlem

 

Även (i mitt tycke) trista historiska biografier bjuder understundom på ordglädje — inte längre så värst gångbara, får jag erkänna — som piggar upp en grå januarieftermiddag. Följande citat är hämtat från Carl August Adelsparres ”Ludvig XV, eller Favoritväldet”:

”Märkte du i går hur den lilla onosliga pickelhäringen, hertigen af Tresmes, blef förlägen, då jag liknade honom vid en bordstudsare?”

ONOSLIG tycks vara ett användbart ord som kan användas både om person och ting

SAOB säger:

1) (numera föga br.) som har ett fult l. o-täckt utseende, vanskapt, som är otrevlig att se på; vars utseende l. gestalt icke har ngt tilldragande l. imponerande, oansenlig. 

men ger även som exempel:

Godaste käraste min vän tag ej illa upp att jag skickar lite frukost — ett par bitar Tjäder just af bröstet, lite pepparkakor som se onosliga ut men ej smaka illa och lite äppelcompote som ser sölig ut nu dagen efter men visst är mycket helsosam! —  

från ”I solnedgången, minnen och bilder från Erik Gustaf Geijers senaste levnadsår, samlade och meddelande af Anna Hamilton Geete”

Om PICKELHÄRING vet SAOB att berätta:

att förutom sill inlagd i saltlake, vilket inte är så vanligt, så är det en ”komiskgrotesk figur i folklustspel; gyckelmakare, narr, upptågsmakare; förr stundom med karaktär av egennamn”, eller i utvidgad betydelse: ”om narraktig l. löjlig l. hållningslös person; äv. ss. okvädinsord; särsk.: lymmel, odåga.

 Hos SAOB kan du läsa mer om båda orden.

Senaste nytt

 

I stället för att fästa en tjock hårfäta på hjessan, bruka flera Damer at låta håret vara helt slätt, deladt uti två til tre rundlar. Modkrämerskorna förfärdiga för aftonsällskaperne många tyll-mössor, garnerade med blonder, hvarpå de vanligen fästa blommor. Man nyttjar ånyo ringagtigt randade tyll-remsor til turbaner. Flere rosenfärgade eller hvita hattar (chapaux parés) äro ganska låga, ofvanpå helt platta, med skärmen helt litet uppviken i pannan, och i nacken. När dessa hattar prydas med fjädrar, är det vanligtvis en Marabous (et slags dun-fjäder. Länge har skärmen av promenadhattarne (chapeaux à passe) lemnats bar; men nu sättes en temligen bred blond derpå, med ganska få veck. På flera tyllmössor (cornettes) får man nu se fjädrar. Några hattar äro redan nu prydda med hvita eller blå syrener. Man nyttjar icke mera blomster av sammet. Kölden har åter satt de såkallade Witzchouras (et slags öfverplagg) i bruk; de flesta hafva inga pelerin-kragar af pels-verk, men blott en högtstående pelskrage. Man har även sett bal-klädningar af flor, med 5, 7 til och med 9 rader randiga skottska sammetsband nedantil. Till dessa klädningar bäres et atlas-lif kantat med samma slags band som klädningen. Konst-sammet (velours simulé) kallas et slags tyg som nyttjas til Witzchouras, Spencer och Hof-kappor (manteaux de Cour).

a. Håret prydt med rosor av tvenne slag. Krusflorsklädning med lif av sidensvans. Hvita handskar och skor.

b. Hårprydnad sedd bakifrån. Tyll-klädning.

Det är inte så värst länge sedan som jag skrev om Fredrik Boije (ibland stavat Boye), och hans ”Konst och Nyhets-Magasin för Medborgare af alla Klasser”.

Ett magasin som anses vara Sveriges första modetidskrift. Den gavs ut mellan 1818 och 1844 — med tanke på att han själv gjorde nästan alla graveringar och etsningar som förekom i magasinet tycker jag det är beundransvärt. 

Men han skrev och illustrerade mycket annat aktuellt, som byggnadskonst, vackra broderier och hur man ska knyta sin kravatt.

Och senaste nytt:

Bland nittonde århundrandets nyare uppfinningar är äfven en gång- eller spring-machine hvilken efter sin uppfinnare, Kammarherren Baron von Drais, blifvit kallad Draisine eller Draisienne. Denna machine är af ganska enkel sammansättning och består av et två alnars långt bräde med tvenne hjul under, det ena framför det andra. Ungefär midtpå brädet är et slags sadel, hvari man sitter liksom på en sadlad häst, och förmedelst fötternes rörelse bakåt sätter machinen i gång, under det man med båda händerna håller i tverbrädet af den främre stolpen som är rörlig och hvarigenom framhjulet kan vridas åt hvilken sida man vill, för att gifva Draisinen den direction man behagar. På jemn väg rullar machinen af sig sjelf 20 til 30 alnar, utan at den åkande behöfver sätta någon fot i marken. De små korgarne fram och bak om sadeln tjena at föra bagaget. Med ringa öfning lär man sig snart att färdas med den samma både på jemn väg, samt utföre och uppföre backar, hvilket sednare likväl är tröttsammare i den mån backen är brandt, och fordrar således mera styrka at genom fötternas sparkning motarbeta sluttningen, då man deremot utföre endast behöfver hålla jemnvigten och lindrigt styra machinen med tåspetsarne, och hon rullar af sig sjelf. At detta åkdon endast är andvändbart på hårda, banade vägar, och blott gagneligt för den arbetande klassen men icke för Sybariten, finner man lätt af constructionen och af sättet hvarpå det nyttjas.

gula böcker

Det är rätt roligt att läsa Köstlins

karakteristik af den mättade gula färgen: det är, säger han, öfver-flödets, härlighetens, glorians och majestätets färg. Den är prunkande, rik, splendid, men icke sentimentalt fin, icke blygsam, utan påträngande och stolt, utan djup och med all sin lyskraft utan värme; det är öfvermodets, högfärdens, den andelösa ståtens färg; den är väsentligen sultanisk, faraonisk, brahmansk, bonzisk. 

  ur ett föredrag om ”Det sköna och dess lagar”, som Viktor Rydberg höll våren 1889

Underground 3

Barbara Hoogeweegen

Det var roligt att få en anledning att ströva runt mellan hyllorna och leta efter gula ryggar. Det är ju omöjligt att leta i hyllorna, utan att också plocka ut sådant jag inte letar efter — så jag återupptäckte gamla vänner och försökte tyda dedikationer, medan jag konstaterade gult inte är den vanligaste färgen på bokomslag. Och de flesta gula böcker var fackböcker av olika slag. 

Även om jag inte hittade många med rätt färg, så hittade jag tillräckligt många för att den vanliga väljarvåndan skulle infinna sig.

Många av mina böcker av Dorothy L. Sayers har det gula skyddsomslaget som skvallrar om att de gavs ut i en billighetsupplaga. Det känns och syns när man hanterar böckerna, dåligt papper och snudd på mikroskopisk text.

Att jag av alla gula ”Dorothy” valde just ”Unnatural Death” beror på att det är en av två böcker där Miss Climpson förekommer — om henne har jag skrivit flera gånger. 

Astronomen Peter Nilsson, som också var en flitig skribent och författare, dog redan 1998. Kanske minns du honom från det utmärkta radioprogrammet ”Svar idag”, som gick i P1 mellan 1968 och 1991.

Hans bok ”Rymdljus, en bok om katastrofer och underverk”, är en essäsamling, den sortens essäer som är lagom att läsa när man har en stund för sig själv — essäer som ger tankestoff.

Peter Robinson har kanske kommit ur modet — böcker har ju blivit färskvaror — mest känd var han väl för sina deckare, med Alan Banks i huvudrollen.

”A Necessary End” tilldrar sig, som de flesta av hans böcker, Yorkshire.

The Yellow Books

              Vincent van Gogh

 

Hos Robert kan du läsa mer om tisdagstrion.

Vinterkväll

 

 Winter night.

 Otto Frölicher

O magical the winter night! Illusory this stretch
Of unimaginable grays; so shadowy a sketch
Only the fading inks of spirit artistry can etch.

Here is nor dawn nor eventide nor any light we know,
This ghostly incandescence and unearthly afterglow,
This far-spread conflagration of the fields of snow

That pales the clouds, snow-laden, and blanches all the night,
As though in place of moon and stars some spectral satellite
Cast glamor on the earth and floods of violet light.

The wraith-like landscape glimmers, valley, lake and hill,
Unutterably patient! Intolerably still!
No inclination of a leaf nor songster’s trill.

. . . So could one stand an hour, a day, a century,
Breathless . . . What frozen silence! What immobility!
As of some gray unfinished world in age-long reverie.

O whither have you vanished, treading the leaves of fall,
Bright spirit of the summer, leaving the scene in thrall
To silence? To what springtime, far, far beyond recall?

What far retreat of being, what ebbing of the flood
Of life to bless far landscapes anew with leaf and bud
Has left prospect passionless and charmed this stricken wood?

. . .  And yet from depths how distant, that tide of green shall rise,
And that bright spirit come again with April in her eyes,
And winter’s pale prostrations be but phantom memories.

                 Amos Wilder

Amos Wilder was born in 1895 in Madison, Wisconsin. In 1923 he published Battle Retrospect (Yale University Press), about his experiences in World War I, as part of the Yale Series of Younger Poets. Also a professor of divinity, he died in Cambridge, Massachusetts, in 1993. 

lördagsmeningen

 

The Library, 1921 

 Félix Vallotton

Dags att presentera en mening, som av någon anledning stannat kvar i minnet. Hos Robert kan du läsa mer om ”lördagsmeningen”

Ernest Carpenter Elmore var en deckarförfattare som skrev under pseudonymen John Bude. I ”Death on the Riviera” låter han sin deckare William Meridith konstatera ”My ignorance, when necessary, can be positively abysmal,”

Det finns ju gånger när man inte vill svara på frågor, då kan en tillfällig minnesförlust, eller ren okunnighet, komma väl till pass.

4

View In My Room

A Long Rea

Angående Påbudet om Snöskottningen

 

   Can I Shovel Off the Snow?, 1871 
John George Brown

I femte delen av Johan Henric Kellgrens ”Samlade skrifter”, hittar jag mycket nöjsam läsning. Det mesta osignerat, men i förordet sägs det att forskning har visat att det verkligen är Kellgren som är författaren, så jag fortsätter att läsa och roas.

 Angående Påbudet om Snöskottningen.

    Nej, det är omöjeligit: denna pålysning behagar mig ej: den förmörkar både gifvaren och lydarn. Jag vördar Police Kammarns befallning: men jag kan ej göra mig en pligt deraf. 

   Jag tilstår, denna snö är besvärlig för alla gående och åkande. Men — är den det för mig? Jag svarar nej — Detta svar är husägarens, medborgarens,  människjans. Då jag beslöt at råda öfver et hus, så föresatte jag mig, at råda öfver hela gatan. Denna föresats var lika fri som des upfyllelse. När jag obetänksamt ej bortskåfflar snön från min dörr, så är det jag sjelf, som tillåter mig bli insnögad: men jag vil icke, at en annan skal befalla mig skoffla den.  En fots snö! ropa hundrade: up til himmelen! ropar jag.  Man har behagat anse mig för husägare: men är ej porten husets? trappan Portens? gatan trappans ? — Jag andas icke i detta nya huset: mina värdkrafter förqväfvas där. Då jag har frihet at välja en ägande rätt, väljer jag ingen, eller en fullkomligare. 

   Ej derföre at jag icke känner vördnad för hvad Police-Kammaren pålyst: men jag tror, at man ej bordt pålysa något. Kammaren har gjort väl at följa sin högsta regel af snyggt och beqvämligt: jag uphäfver den ej: men jag förkastar den. Hvar husägare är född Lagstiftare: sjelfrådare om sin trappa: han tar icke, utan ger lagar — Jag känner inga andra reglor,  än naturens,  än den högsta snöns och den högsta smutsens. 

   Skick, ordning, renlighet: hvad betyda dessa orden? Hvilken tid och ort har ej sit skick: sin ordning, sin renlighet! man borde icke fråga: är denna snö för djup? Utan, är den varm, torr och beqvämlig? Är den förmögen at bevara för snufva?  

    Den allmänt godkända Policen: ja i Stockholm och Petersburg! men Lappland och Siberien och Grönland och Norra Sembla trifvas Gudommeligen oskåttade — Man hinner ej det ovanliga utan genom upoffring af det vanliga, eller det skyhöga utan genom uppskutt öfver det låga. Månge vada i snön uppe til armarne, där andre ej finna fotfäste: Flugan drunknar på theefatet, och der kan hunden endast läppja. Jag ber för nu och altid, at man vil bry sig om, at förstå mig. Om jag gör det sjelf — det är en annan fråga. Husägare. 

 

Konungsliga böcker

är dagens tema, som utgår från Robert på ”Mina skrivna ord”.

 Robert the Bruce, King of Scotland, Reading Stories to His Followers, 14th Century

J. R. Skeleton

The time has come,' the Walrus said,

      To talk of many things:

Of shoes — and ships — and sealing-wax —

      Of cabbages — and kings —

And why the sea is boiling hot —

      And whether pigs have wings.'

Trots att jag har en känsla av att någon (klimakteriehäxan?) redan presenterat Maria Langs ”Kung Liljekonvalje av dungen” i en tisdagstrio, så får den bli mitt första val. En av Maria Langs böcker där hon förlagt handlingen, som så ofta, till Skoga.

I mitt andra förslag handlar det inte bara om en kung i Kristian Wedels kåseri ”Miss Domashenko och hjältekonungen”, här får vi följa vedermödorna som drabbade en utsänd reporter i New York, som vill försäkra sig om att transkriberingen av ett ryskt — eller var det ukrainskt — namn blir korrekt.

Ett kåseri som du hittar hos Litteraturbanken, i kåserisamlingen ”Den stora flygelskjutningen i Shropshire”

Dagens sista bok blir ännu en deckare — en deckare som liksom Langs deckare var en av de böcker som tidigt i mitt liv fick mig att plöja mig igenom allt jag kom över av just Maria Lang och Conan Doyle.

I ”Min Vän Privatdetektivens Äfventyr” finns ”En konungs bryderi”, vilket är en översättning av ”A Scandal in Bohemia” från ”The Adventures of Sherlock Holmes”. Den finns att läsa hos Gutenberg, medan Litteraturbanken har den svenska översättningen.