Sokrates inställning till solfjädrar

 vet jag inget om, jag vet inte ens om han hade någon (solfjäder eller åsikt) — möjligtvis hade Xantippa synpunkter på åldrandet, hon lär ju ha varit bortåt 40 år yngre än maken — men det vet vi inte heller något om. Personligen tror jag att hon var en handlingskraftig, väl begåvad kvinna, som stod sig väl i diskussionerna med Sokrates. Naturligtvis fanns det karlar som talade illa om sådana kvinnor!

Det här fotot av den antika marmorbysten av Sokrates hittade jag i Bonniers konversationslexikon från 1946

Förutom solfjädersvalv, och solfjädersmönster i olika material och tekniker, så finns det både solfjädersgranar och solfjäderspalmer — så varför inte likna kråksparken i yttre ögonvinkeln vid solfjädersspröt.

Vad Sokrates tyckte om sina ”spröt” lär vi väl aldrig få veta, för oss nutida åldringar finns flera metoder att handskas med våra rynkor. Är man villig att offra X antal tusenlappar på fåfängans altare, kan man förmodligen få dem avlägsnade.

Alternativ två är kanske att ägna sig åt den konstnärliga verksamheten som här beskrivs. Jag finner det fascinerande att man lägger ned så mycket arbete, som kräver så många pryttlar som jag aldrig hört talas om. Och det för effekter, som jag inte heller hört talas om — skulle jag färga mina öronsnibbar rosenröda, och fingerändarna fuchsiaröda, skulle det förmodligen få mig att se stressad och överhettad ut. 

Hennes ögonlock voro svullna, hvitögat inflammeradt, otaliga små fina rynkor stodo tecknade i hullet i yttre ögonvinkeln, som spröten i en solfjäder; ack, hur hade hon icke åldrats! »Lenotschka,» ropade hon till kammarjungfrun, »säg åt öfversten, att jag ingen middag vill ha, bär in till mig litet dessert, té och papyrosser.» När Lenotschka gått, gick hon till sin byrå och tog därur ett stort etui, bar det till sitt toalettbord och satte sig vid spegeln. Hon öppnade etuiet, det var koketteriets och skönhetens arsenal.  Det innehöll instrument af alla möjliga slag och former, små tänger med skaft af ebenholz och nysilfver, små filar och knifvar,  penslar af mårdöronshår, mjuka som sammet, vippor af svandun, pasteller i alla Bouchers och Watteaus finaste förtoningar, flaskor med skönhetstinkturer, rosenolja, pulver af afrikansk henna att färga fingerändarna, fuksin för att göra öronsnibbarna rosenröda, poudre de riz och eau de lys . Anna Paulovna handterade fordom med skicklighet och smak dessa remedier mot årens härjningar, nu hade de, sedan hon kommit hit till landsorten, legat undangömda i flere år; hon hade icke behöft dem, men i dag, i dag måste hon åter taga sin tillflykt till dem. Med vana händer skötte hon om dessa instrument och färger, och när hon omsider slutat sin seance med sig själf, lade hon etuiet undan, djupast in i sin låda. Såg sig åter i spegeln helt nöjd. Och det måste medgifvas, att en prima donna icke gjort sin sak bättre än hon.

  ur ”Vår Landsman”

  av Jac Ahrenberg

Solfjädrarna i mitt liv

  

 

jag kan hitta någon bild där ”the White Rabbit” är avbildad med en solfjäder, här har John Tenniel bara utrustat honom med sitt fickur och ett paraply — kanske skymtar man handskarna i fickan.

Klimakteriehäxans solfjädersprat har fått mig att fundera kring solfjädrarna i mitt liv. Jag inser snart att jag inte har samma ordning på mina prylar som Klimakteriehäxan, några få vet jag var jag har, men för övrigt vet jag inte ens var jag ska börja titta efter dem. 

Däremot finns många i mitt medvetande — till exempel ”the White Rabbits” solfjäder:

After a time she heard a little pattering of feet in the distance, and she hastily dried her eyes to see what was coming. It was the White Rabbit returning, splendidly dressed, with a pair of white kid gloves in one hand and a large fan in the other: he came trotting along in a great hurry, muttering to himself as he came, 'Oh! the Duchess, the Duchess! Oh! won't she be savage if I've kept her waiting!' Alice felt so desperate that she was ready to ask help of any one; so, when the Rabbit came near her, she began, in a low, timid voice, 'If you please, sir--' The Rabbit started violently, dropped the white kid gloves and the fan, and skurried away into the darkness as hard as he could go.

Alice took up the fan and gloves, and, as the hall was very hot, she kept fanning herself all the time she went on talking: 'Dear, dear! How queer everything is to-day! And yesterday things went on just as usual. I wonder if I've been changed in the night? Let me think: was I the same when I got up this morning? I almost think I can remember feeling a little different. But if I'm not the same, the next question is, Who in the world am I? Ah, that's the great puzzle!' And she began thinking over all the children she knew that were of the same age as herself, to see if she could have been changed for any of them.

Jag vet att jag funderat över vart solfjädern tog vägen, men minns inte om det står något om den saken, jag får nog läsa om ”Alice's Adventures In Wonderland ”.

Fråsseri

 

The Fat Kitchen. An Allegory, 1575 

Pieter Aertsen 

Genom ond diæt aff frås och dryck, råkar man offta Läkiaren i händer. 

                 gammalt ordspråk 

Om Pehr Gustaf Broman hittar jag inte många uppgifter. Han levde mellan 1811 och 1867, och tycks vara mest känd för att ha skrivit om jakt.

Nimrod var en biblisk karlakarl, barnbarnsbarn till Noha, (gubben med arken) och beskrivs som en "mäktig krigare" och en "mäktig jägare" vilket, förmodar jag, var anledningen till att Pehr  skrev Nimrod-harpan — en milslång dikt som handlar om jakt och mat.

Eftersom jakt inte intresserar mig — i synnerhet inte när den omtalas som vacker och skön, så skippar jag alla försköningar av jakten och intresserar mig för maten, ändå blir det alldeles för mycket mat kvar för att presenteras i ett inlägg.

Vad som först fångade mitt intresse i denna skådedikt var strofen:

Gömd bland skålar och fat en stor filbunke på bordet, 

Silad upp i snyggaste kärl, väl skuradt med tätgräs,

Gaf en kylande angenäm smak, och läskade gommen, 

Bättre än konstgjordt slisk af blancmangéer och glacer. 

Sjelf i högbänk vid bordet ock satt den språksamma värden, 

Talande om sitt lyckliga lif och Tomtebo lycka; 

Likväl glömde han ej den brukliga halfvan på fisken; 

Glömde ej heller bort förtälja legenden om ålen,

Passande nu; anledning den gaf till skratt och till löje.

Det är en sanslös mängd mat och dryck, som intages under diktens gång. 

En del skyttar stoltade och med virkade taskor, 

På hvars lock broderadt, man såg, af älskande handen,

Skiftande grönt och grått, förträfflige jägarestycken.

Kistor, fylda med mat, och smorda läderkantiner, 

Proppade väl med jägarekost och eldiga drycker. 

Brödet godt — en blandning det var af råg och af kornmjöl, 

Knådadt samman af husmodrens hand, väl nackadt och gräddadt;

Dertill askar med tjärnfärskt smör, båd’ sockradt och saltadt, 

Trängdes samman med lådor af bleck med läckra sardeller, Och med ostron deri, hermetiskt slutna för luften. 

Rökt och spicket ymnigt der fanns af skinkor och medwurst, 

Allt från Lübeck förstås, och feta gåsbröst från Skåne;

Laxen, oljig och fet, en skatt från Elfkarleby elfven, 

Låg med ålen från Hjelmare sjö inlindad i papper. 

Färsk caviar från ryssarnes land; rökt renkött från Lappland. 

Stekar af höns och kalkon, af orre, hjerpe och hare,

Saknades ej, och bihang dertill en flaska med pickles,

Inlagd kommen från britternas land, det rika och sköna.

Sist i flätad korg, man såg rödglödande hummern, 

Fångad ur Nordsjöns djup, ett fynd från göthiska skären; 

Och derunder ett större förråd af romfulla kräftor, 

Lagda på kronor af dill och tagna på närmare kuster.

Det är långt ifrån allt som Pehr och hans polare sätter i sig. Ett frosseri som gott och väl kan räknas in bland de sju dödssynderna, för Pehr låter bordet svikta av allt de medfört. 

Här det bullades upp, ur kistor, kantiner och korgar 

På ett bord, nyskuradt och hvitt, de kostbara gåfvor, 

Dem man medfört till kost för glada jägarefesten.

Bordet svigtade nu af valda delicatesser: Högar med bröd och ost af parmesan- och edamer, Kummin- och sweitzer från Alpernes land, som reta aptiten,

Staplades upp bland skinkor och lax, pastejer och vofflor, 

Med all läcker kost af öfriga stora förrådet. Slutlig värdinnan i huset steg in, med fryntliga minen, 

Och på stora fatet af tenn, väl blankt och poleradt,

Inbar varma stekar af vildt, af änder och hare, 

Samma, som fallit för jägarens hand, visst voro de färska! 

Helt visst smakade ock deserten riktigt förträffligt; 

Åndock gumman ej lärt af Warg, Nyländer och Björklund, 

Knappast »lilla Köksan» hon läst, dock kunde hon laga 

Såsen väl; och till skam för mången jungfru som legat 

Under kocken i trettio år; hon sparde ej smöret, 

Nyss ur tjärnan det kom, det märktes på lukten af steken.

Hvilans timme nu kom, man lemnade hornet och glasen 

Och på bäddar af nytröskad halm, kring väggen och spiseln 

Hvilade ut, och somnade godt i rökiga stugan. 

Morgonen kom, och solen rann upp från randen i, östan 

Med sin strålande glans, som purprade glaset på rutan, 

Den man öppnade nu, och njöt af herrliga luften, 

Svalkande skönt, samt lockade upp de sömniga hjeltar, 

Som, med styfnade leder, till slut dock lemnade bädden. 

En del smuttade kaffe ur kopp, en annan ur skålar,  

Drack en «glöggus» så varm, nyss brinnande slogs den ur pannan;

Någon, plågad af ref,  och pröfvade gröna Absinthen.

Tilläggas bör, att Pehr var läkare och borde ha vetat bättre än att hänge sig åt fråsseri och dryckenskap — fast bättre vetande brukar sällan leda till förändrat beteende. 

 

nytt ord

på urgammal företeelse:

 Coming out to play

John Hassall

”Putte var en orolig pojke, som aldrig kunde sitta stilla, utan alltid var nyfiken och flängsjuk, det var som hade han haft kvicksilfver i hela kroppen. Olle däremot var lugn som en filbunke;  hvad han ville, det ville han, och hvad han gjorde, det gjorde han och såg hvarken åt höger eller vänster, rakt fram blott.”

Visst har vi alla stött på flängsjuka ungar — men ordet har jag inte mött tidigare, och jag hittar det inte någon annan stans än i Sofie Almquists ”Läsebok för småskolan”.

Filbunke-ungar är det kanske inte lika gott om — men ordet har använts ända sedan mitten av 1600-talet. För att inte tala om maträtten — perfekt i sommarvärmen — som man förmodar har funnits så länge vi människor hållit oss med tamboskap, och haft behov av att kunna förvara mjölken.

 

en mening jag minns

 

Forgetful Angel

Paul Klee

I ”Glömskan” skriver Kjell Espmark:

”Jag bortser då från dessa drivor av minneslappar som fyller fickorna och som jag aldrig hinner läsa men ändå inte törs kasta, påminnelser som växer över huvudet på mig.”

Så väl jag känner igen mig!

På bal med Gustaf

Nu spökar det i trapporna

och i tamburn bland kapporna

den gamla goda tiden

hörs frasa genom siden,

fru Uggla seglar in.

Och gammaldags är stilen

i airen och profilen,

där sjutti år fått rita

sin skrift i hennes hvita

och högvälborna skinn.

Portrait of a Lady with a Fan 

 Franz Xaver Winterhalter





Halvskuggan bland vinbärsbuskarna gör det till ett perfekt tillhåll de här varma förmiddagarna — där fläktar det en aning, och det slår mig att en solfjäder ibland har kallats för en fläkta (ja, även på svenska).

Dikten som dök upp i mitt minne var Frödings ”Balen”:

Och utmed väggarne satt tant vid tant

i gult och gredelint och annat grannt

och tyllomfluten, brokigt skiftande,

satt flicknoblessen, makligt viftande

med fläktorna kring sina unga drag

i flickförnämt och nådigt själfbehag.

Gustaf kunde verkligen berätta medryckande, och trots att diktens jag led helvetets alla kval, var han mitt i eländet rolig. Tycker du dikten är för lång, så leta ändå upp den och läs bitar av den — och njut av den medryckande rytmen.

Sy en väska

 

Nere på stranden gick en flicka, svart-brun av solbränna och gyllene i håret, butter och ensam och mycket svensk i förmiddagen, vacker med sin badväska och trots sin arghet över att där ännu ingen fanns att se henne. Hon gick i några förargade slingor över stranden, stannade framför kioskens reklamlappar och veckotidningslöpsedlar och gick hem igen med badväskan över axeln. Fiskebåten långt borta dallrade bort i solskimret och försvann också.
 från ”Badrestaurangen”
 i novellsamlingen ”Lösnummer” av Jan Olof Olsson”

Strandväskan
är en praktisk och nästan oumbärlig sak, som flitigt kommer till användning vid sommarens små utflykter. Till och från badstranden är den utomordentlig att förvara badgrejorna i och — om man så vill — matsäcken!
För att vara riktigt praktisk bör den ju vara vattentät, så att en våt baddräkt ej blöter igenom, och för övrigt oöm.
I s.k. skurduksväv är vidstående väska utförd. Till själva väskan åtgår ett 50 cm. brett och 85 cm. långt stycke väv. Sidstyckena, vars bredd är 25 cm., rundas nedtill. Upptill på väskan en 5 cm:s fåll, i vilken man trär i pappskivor, som ge stadga. Innan väskan sys ihop, garneras den med centimeterbreda remsor av svart vaxduk och t. ex. grön duschduk. Dessa remsor träs in i väven och ge en effektfull garnering. Väskan fodras med duschduk.

Helt säker på att jag begriper den här beskrivningen är jag inte — vilket inte skulle hindra mig ifrån att ge mig i kast med skurduksväv & vaxduk, om jag inte redan hade mer väskor än vad som kan anses normalt. Duschduk förresten — vad är det? Sån’t man gör duschdraperier av?
Beskrivningen hittade jag i nummer 27 av Svenska Journalen 

1935