Julkort av Adéle Söderberg
Jag har många gånger funderat över hur produktiva kvinnliga författare hann skriva så mycket som de gjorde — och inte bara böcker, de var ena baddare på att skriva långa och intressanta brev också.
Hur Selma Lagerlöf gjorde vet jag inte, men kan tänka mig att hon gjorde som Fransiska Burén, huvudpersonen i ”Grannarne”, som tog vara på varje stund — om det så bara var några minuter i kyrkan, innan predikan började.
Juldagen.
Den trefliga Julaftonen hos Dahls; barnens fröjd vid deras Jul-träd, fulla af ljus och gåfvor och konfekt, Serenas moderliga fasoner med dem, mitt nöje deraf, Julgröten, Julnatten, allt hoppar jag öfver i hast, för att komma dit hvart Serena och jag gjorde upp att gå med björn, och dit du nu, söta Maria, måste följa mig, neml. till
Jul-ottan.
Vi äro i kyrkan. Dess stora, sköna hvalf strålar af tusen ljus. Altare, pelare, läktare, allt tindrar, allt lyser så herrligt och gladt. Orgeln ljuder ej ännu. Det råder ett högtidligt lugn i templet, som det sakta suset af den böljande mängden snarare ökar än stör. Vi sätta oss i choret. En lamprad midt emot kastar på oss ett starkt sken. »Du ser helt förklarad ut!» sade björn, i det jag satte mig. Jag tyckte detsamma om Serena. Min själ var full af glad andakt.
ur ”Grannarne”
Jag
