veckans foton #33

Lost

Frederick McCubbin

Det är svårt att förstå att jag, med bara sju dagar i veckan, så ofta, lyckas blanda bort dagarna. När söndagen plötsligen står utanför dörren, kommer det som en överraskning. Men jag tröstar mig med att jag inte är ensam om det — jag läser gamla brev och dagböcker (Axel von Fersens & Georg Gripenberg, just nu), och det är trösterikt att se att även de lyckas villa bort sig bland datum och veckodagar.

Att veta vad jag gjort när, är därför inte helt enkelt — i synnerhet när livet lunkar på utan att göra så mycket väsen av sig. Och tack och lov för det.

Temperaturen ligger farligt nära nollpunkten, men håller sig fortfarande på rätt sida om den.

Luftfuktigheten är hög och svamparna frodas. Om svampar har jag skrivit tidigare, så nu nöjer jag mig med att konstatera att jag gillar svamp — att titta på dem — men att låta mig bjuda på svampstuvning är livsfarligt.  

Så här passar det gamla uttrycket ”svampen på” (Schwamm drüber)  — eftersom mina svampkunskaper är i det närmaste obefintliga. 

Kanske är det här en fnöskticka — men det kan lika gärna vara något annat, och vad spelar namnet för roll? Randningen är vacker, och skulle kunna används i många tekniker.

Och skulle det nu råka vara en fnöskticka så är den användbar. För så här läser jag på nätet:

”Du kan hålla myggen borta med hjälp av fnöskticka! Lägg tickan i elden, tills den börjar glöda. Tag sedan bort den ur elden och sätt den på en pinne — röken kommer då hålla myggen borta i flera timmar.”

Somliga svampar tycks ha tröttnat på livet, lägger sig ned och vänder ut och in på sig — inte utan att även jag känner för att göra så ibland.

I litteraturen förekommer det en del svampar, som i Dorothy Sayers ”The Documents in the Case”. Den enda av Dorothy Sayers kriminalromaner (så tror jag den kallas på engelska), men där Lord Peter inte är med.

Men vill du inte ta dig tid att läsa en normallång roman — så kan jag rekommendera en stunds nöjsam läsning med Gustaf Frödings korta novell ”Svampinjoner”.

Nu när jag inte längre sitter ute på kvällarna ser jag sällan räven, men han kommer fortfarande ofta på besök, och lämnar en hälsning. För 

har jag glömt att plocka in allt löst från trappen, flyttar han ned det, och lämnar det ett par meter från trappen.

Det är Åke som som sköter söndagsbloggandet, där alla som känner sig manade ska presentera sin gångna vecka med fem fotografier.

 

lördagstankar

 

Girl reading a book 

Emma Eilers

Blaise Pascals ”Tankar” är perfekt läsning när de egna tankarna flyger runt som löv i en höststorm. Det är korta texter som förmår mig att stilla mig och begrunda vad jag läst.

Eftersom människorna inte förmått råda bot på döden, eländet, okunnigheten, har de för att bli lyckliga, hittat på utvägen att inte tänka på saken. 

Det är Robert som uppmanar oss att berätta vilken mening som fått oss att tänka till på sistone.

en vanlig inställning?

 

barn, bara barn

  “It is easier to build strong children than to repair broken men.” 

                         Frederick Douglass

Child Reading

Edgar Farasyn

 Having children makes you no more a parent than having a piano makes you a pianist.” 

                               Michael Levine



 ur ”Poetry for children”

av Charles Lamb

med illustrationer av Winifred Green British

Oj, så inspirerande det här var — om än överväldigande — nu är det är dags att sortera alla anteckningar, digitala såväl som handskrivna, ställa tillbaka alla böcker jag dragit fram och rensa bort de digitala länkar — de som förmodligen gör att datorn nu tänker ännu långsammare än jag. Och sluta vela och välja mina tre böcker.
Inte lätt, det finns ju böcker för barn, av barn, och om barn, funderade på att ta en ur varje grupp — men så blev det inte. Blir det någonsin som man tänkt sig.

Svensk idyll i kubik får man sig till livs om man läser Astrid Lindgrens böcker om Bullerbybarnen.

Let children read whatever they want and then talk about it with them. If parents and kids can talk together, we won't have as much censorship because we won't have as much fear.” 

                           Judy Blume

Dickens var en produktiv, & mångordig herre, som kräver en del tålamod — både för alla ordens skull, men också för att han kunde vara lite väl sentimental — men att sno ihop intressanta historier var han bra på. Barn fanns det i de flesta av hans böcker. 

Vill du få några lästips så kan ”Dickens Children: Ten Drawings” vara ett bra ställe att se efter om du tror att någon av hans böcker skulle passa dig.

Det fanns många skickliga kvinnliga  illustratörer kring det förra sekelskiftet. Det var ett yrke som ansågs passande för kvinnor — dessutom ett yrke som det gick att försörja sig på. Jessie Willcox Smith, var en av dessa kvinnor som blev mycket populär vid den tiden.

TINY TIM AND BOB CRATCHIT
ON CHRISTMAS DAY

"A Christmas Carol," Stave Three

 In came little Bob, the father, with at least three feet of comforter exclusive of the fringe, hanging down before him; and his threadbare clothes darned up and brushed, to look seasonable; and Tiny Tim upon his shoulder.

En av Dickens mest kända berättelser är ”En julsaga” (”A Christmas Carol”), får vi får stifta bekantskap med Tiny Tim.

LITTLE NELL AND HER GRANDFATHER
AT MRS. JARLEY'S

"The Old Curiosity Shop," Chapter XXVI

"Set 'em out near the hind wheels, child, that's the best place"—said their friend, superintending the arrangements from above. "Now hand up the teapot for a little more hot water, and a pinch of fresh tea, and then both of you eat and drink as much as you can, and don't spare anything; that's all I ask of you."

I ”The Old Curiosity Shop”(”Den gamla antikvitetshandeln”) är det Little Nell som är huvudperson.

 

Fredrike är en trulig tonårstjej, mittemellan barn och vuxen. I den här boken som utspelar sig på ett sommarlov, börjar hon så smått få fotfäste och lär sig att navigera i livet.

I motsats till ”Pella” som Anna Lisa Wärnlöf (Claque) skrivit om tidigare har Fredrike med sina snabba humörsvängningar  en mörkare syn på livet än Pella.

ur ”A Gallery of Children” 

av A. A. Milne 

med illustrationer av H. Willebeek le Mair

Det är Robert som ger oss våra veckliga temata.

fotoveckan #32

I aftonlampans sken, 1925

Stefan Johansson

”Nu är den stolta vår utsprungen,

den vår de svaga kalla höst.”

Nu har den tiden kommit då det är dags att tända lampan, för att kunna läsa på kvällen.

Jag förundras över växter som vägrar att ge upp. Det knoppas i hallonsnåren, och smultronen tror uppenbarligen på en snar sommar.

Sån skulle man vara.

Ingen frost än så länge, men bra nära. Men vad bryr sig gullriset om hur snart vintern är över oss — den blommar på så länge den kan. 

Jag försöker att bete mig som gullriset, struntar för ögonblicket i byråkratin som obevekligt gör sitt bästa för att nöta ned allt i dess väg. Regler är regler säger säger tjänstemännen — jag tänker att det måste kännas bra för dem som kan krypa bakom reglerna. 

Regelsjukan får mig att tänka på L. R. Blomstedts dikt ”Paradiset”

”Inga skatter lade 
Folk på sträckbänk der. 
Man ej heller hade 
Grannlåtsmilitär. 
Intet hof att mätta,
Ej byråkrati,
Och, i följd af detta, 
Intet tiggeri.”

Jag är inte säker på att så värst många delar min förtjusning över långa skådedikter, utan ger bara ett smakprov här. Den som vill läsa alla versern får vända sig till Litteraturbanken. 

Höstasterns färg är omöjlig att fånga — jag vet inte hur många bilder jag offrar i jakten på den rätta färgen. På den tiden då jag använde ”riktiga kameror” provade jag med olika sorters film, men kom aldrig riktigt nära.

För 43 år sedan smugglade jag med mig fyra rödlönnsplantor hem, från New England, i handbagaget. Nu när jag ser de stora träden är det svårt att förstå att de alla rymdes i väskan under sätet.

Snart är de så gamla och stora att jag skulle kunna tappa dem på sav och koka min egen lönnsirap.

HÖSTSÄDET

Odlaren strör i mörka mullen
fröets sådd för kommande skörd.
Däröver vandra höstens skurar,
däröver bäddas vintrens snö.
Han gör som jag: begraver sitt hopp.
Han tror som jag på sol och vår.
0000Erik Gustaf Geijer

Det ser ut som Åkes kommentarsbås är redo att släppa in mig, så jag skyndar mig dit nu — för det är han som ligger bakom idén att presentera den gångna veckan i bild.

min lördagsmening

Always be a poet, even in prose.” 

                Charles Baudelaire

Lady reading poetry, 1906 

Ishibashi Kazunor

Hade det inte stått på Tuija Nieminen Kristofferssons bok ”Björnboken”, att det är en diktsamling, så skulle jag ha kallar det för en samling korta och tänkvärda prosatexter. 

Egentligen tycker jag att de är oväsentligt vad de kallas — för mig räcker det att boken är läsvärd.

 Så bra att jag hade svårt att bestämma mig för vilken av de dikter jag stannat upp inför, skulle komma med i dagens inlägg.

Trötthet är att spänna sina öron till det yttersta varje dag, mellan robotarnas monotoni uppfatta det sydsvenska ske-ljudet: ”skicka fortare, skynda dig, skärp dig!”

Det är Robert som uppmanar oss att berätta vilken mening som fått oss att tänka till på sistone.

på min anslagstavla

På min anslagstavla finns allt från viktiga namn & telefonnummer, som jag inte får glömma, till skämtteckningar och diverse obskyra klipp, som jag inte ens vet varifrån de kommer — eller ens varför de sparats.

Ett klipp, som förmodligen klippts innan jag kommit till världen, och som jag inte vet varifrån det kommer, låg som bokmärke i en ärvd bok — vilken minns jag inte längre. Det var långt före datorernas intåg som jag upptäckte det, och förmodligen läste texten. En text som förlorat sin början i det nedre vänstra hörnet.

Jag passerar tavlan många gånger varje dag, men först nyligen slog det mig att jag borde läsa texten igen för att se om jag kan utröna dess ursprung:

En aning av våren

.. är väl den här söta 

… ngen från De Pinna,

…. luftigaste rökgrått

……nstrat med små vita

……olen är rikt klockad

……. längd, c:a 30 cm

        Den åtsittande lilla

jackan med kort skört har halvlånga ärmar, skurna i ett med livet, som knäpps med ganska stora runda gråskimrande pärlor.

Mycket lämplig även för ute bruk när det inte är så kallt längre.

Så värst mycket klokare blev jag inte, men en utflykt på nätet lärde mig att det välrenommerade modehuset De Pinna var beläget i New York City.

Bilden får sitta kvar, jag tycker fortfarande att dräkten är snygg, även om den inte är något för mig.

En bild som får mig att tänka på Paul Gallico (ja, han som bland mycket annat skrev ”skrev ”The Snow Goose” och ”Jennie”), och hans charmiga bok om Mrs Harris, städerskan som så hett önskar sig en klänning från Dior: ”Flowers for Mrs Harris”