en uppmaning

 There was an Old Person of Chili,

White conduct was painful and silly,

He sate om the staircase,

eating apples and pears,

That imprudent Old Person of Chili

   from 'A Book of Nonsense', 

   by Edward Lear

För fan, var lite larvig,
bete dig som en människa,
plocka fram din lilla 
knasighet ur malsäkra påsen!
Fan, vad det är skönt
att vara lite knäpp
när hela världen stönar
och hjärtat går på skruvar…
  ur ”För fan, var lite larvig…” 

  av Sandro Key-Åberg

Det finns förvånansvärt lite skrivet om Sandro Key-Åberg på nätet — och inget av honom. Men råkar du på någon av hans böcker, ta chansen och bekanta dig med honom!

veckans foto

 

En kall vecka

som inte inbjudit till utomhusvistelse men visst har det blivit några promenader — men inte till så värst mycket fotograferande. Det har helt enkelt varit för kallt för att stanna, ta av sig vantarna och fyra av. Dessutom tär kylan på batterierna, och det har hänt att jag kommit hem med ett nästan helt urladdat batteri, trots att jag haft telefonen i innerficka på en väl vadderad jacka.

Så jag har inga planer på att slå mig ner på älvstranden och se hur isen lägger sig.

Full moon within walls

Paul Klee

Nej, jag väljer min bekväma inomhusstol som är placerad bredvid ett söderfönster, och med utsikt österut, och därmed över månen. Så där sitter jag och försöker hålla mig vaken när det slår mig att jag nog har en handfull böcker med måntema.

Jo, det stämmer, jag har fler ”månböcker” än vad jag trodde. Men vad som förvånar mig, vid en sväng på nätet, är att det finns så otroligt många böcker med måne i titeln. För att inte tala om dikter — jag har inte räknat hur många, har inte ens hunnit kika på mer än några få av dem.

Nu lyser månen klar och kall
som min stolta älskades öga,
och vinden går fram med dån och skall,
och löven från kronorna snöga.

Nu skymtar emellan ekarna fram
det vita tvåvåningshuset.
Där sover bland buskar rudornas damm,
så still i det gnyende bruset --
likt ett kvinnohjärta, kyligt och lugnt,
fast lidelsen andas däröver tungt.
Bak en mörk gardin som en brandgul punkt
skiner det ensamma ljuset.

Hon vakar där inne, den svala mön,
madonnan, den dagliga, blonda,
som log åt min dyrkan, min brinnande bön
och njöt av min själavånda.

Och jag drömmer hon sitter med håret fritt
och händer mot ögonen tryckta
och lyss till nattens vinande ritt,
medan tankarna komma och flykta.
"Det skall irra en man i den svarta skog.
Tyst, var det en hand som mot rutan slog?
Nej, stormen virvlar med grus och sten;
och gården är tom, och timmen är sen,
och dörrarna troget lyckta."

    Erik Axel Karlfeldt 

Det är Åke som vill se vad vi sett genom kameraögat under veckan.

lördagens mening

 

Dorothy L. Sayers ”The Nine Tailors” är en bok att läsa långsamt, och att åtminstone försöka förstå ”change-ringing”

(växelringning)— något man ägnat sig åt i England sedan 1600-talet. Dorothy Sayers  lär ha sagt att man måste vara engelsman för att förstå fenomenet.

Alldeles i början av boken kör Lord Peter och Bunter fast i en snödriva i en förfärlig snöstorm. När de lämnar bilen för att hitta någon som kan hjälpa dem, säger Peter:

 I bet that when Kingsley welcomed the wild northeaster he was sitting indoors by a good fire, eating muffins. I could do with a muffin myself.

Även om man inte vet vem Kingsley var, så tror jag de flesta delar Peters tanke.

Charles Kingsley (1819-1875) var förutom präst, författare med, för sin tid, radikala åsikter. 

Jag har inte lyckats luska ut vilken bok som åsyftads — den enda av hans böcker jag läst är ”The Water-Babies, A Fairy Tale for a Land Baby (1863)”, och det är definitivt inte den boken Peter syftar på.

Nog ser det mer ut som ett knypplingsmmönstet än ett schema för klockringning.

Det är Robert som uppmanar oss att varje lördag presentera
en mening som fångat oss.

Korvprat

 Alltid bättre korf i en annans gryta.

Sausage-Making,1651

David Teniers the Younger

Det var Åkes korvprat i söndags som fick mig att fundera över korvar — både formmässigt, innehållsmässigt och lingvistiskt. Det finns mycket att säga om korv — och många författare gör det.

Och nu hittar jag många ordspråk och talesätt som jag aldrig hört förr, som:

”Kommer främmande in där Korf kokas, spricker han sönder.” 

får mig att grunna över vem som spricker — korven eller gästen.

Har du ätit siskonkorv, eller ens hört talas om slika korvar?

Jag stötte nyligen på en drapa (ok, ingen äkta drapa), där poeten Wilhelm von Braun redogör för hur man tillverkar korv — och jag tror faktiskt att man skulle kunna använda versen som recept.

SISKONKORF I SURKÅL

Syltning af Surkål

Men huru surkål göres ej mången vet; 

Det ämnet likväl anstår en ung poet 

Ur unga Gardesskolan, så platt och fri, 

Som icke tål ett tecken af fantasi, 

Ejheller rimmet. Nyttan här utgör allt,

Och hvad publiken bjudes, »serveras kallt». 

Som gerna en gång nyttig jag vara vill,

Jag surkål att besjunga skall bjuda till.

Herr Robert Kraemer täcktes förlåta, om 

Jag rimmet dock behåller! — Kom, Sångmö, kom,

Kom icke hit! jag menar. Hvad vill väl du, 

Då Gardespoesi jag tillyxar nu? 

Mamsell Nylander lär oss uti sin bok,

En nyttig, en förträfflig och mäkta klok: 

Först väljas hvitkålshufv’en , så stora som 

En misslyckad poets — på den tanken kom Mamsell Nyländer ej; det min egen är, 

Och för min räkning qvarstår den äfven här — 

Från hvitkålshufv’et skrädas de gröna blad, (Peruken kan man kalla dem, eller hvad?)

Och se’n det kala hufvud — hvad gräslig syn!—

Man hackar obarmhertigt, så fint som gryn. Derefter stötes kålen, som ej får fred, 

I tunna eller fjerding, väl rengjord, ned. Emellan hvarfven häller man ättika,

Dock endast några droppar. Nu skall man ta 

Af berberisbär några samt dill också 

Och strö det helt försigtigt derofvanpå . 

När kärlet fullt har blifvit , så lägger man 

En botten ofvan kålen, och, om man kan, 

En tyngd på denna, tung som herr Kraemers vers.

På detta sätt skall kålen stå ut sin pers,

Tills den hört upp att jäsa. Då borrt »vi tar» Den tyngd vi nämnt, och surkål »vi» ändtligt »har»,

(Vi nyttjar Kraemer-språket; vi skrifver som Vår höga förebild, som vi tycker om.)

Siskonkorf

En annan sak är åter med siskonkorf, 

Här vill vi lemna rimmet, som obeqvämt 

Och äfven oaptitligt, i matväg helst. 

Men som i språk att forska jag blifvit van, 

Jag länge har funderat af sjelfva hin 

Uppå en slik benämning som siskonkorf. Hvad är väl »siskon», himmel! hvad är väl det? 

Och med hvad skäl förbinda det sen med korf? 

Vi vet ej; mycket finnes som vi ej vet. 

Dock derom något mera här nedanför,

Se’n korfvens art och väsen vi skildrat har. — Så bör den göras, efter de bästa rön: 

Man tager svinkött, äfvensom något fett, Skär detta uti tärningar, ganska små, 

Och hackar dem och bultar tills allt blir fint

Och smidigt. Sedan blandas söt mjölk dertill, 

Men litet blott, och peppar, fint stött och stark, 

Nejlikor, rifven muskott, salt efter smak. 

När detta sammanblandadt har blifvit väl, Man stoppar det försigtigt med tummen i 

Får- eller svinblåtarmar, rengjorda väl; —Förstås, att äfven tummen bör vara ren! —Derefter knytes korfven med trådar om, 

Två à 3 tum emellan hvar knytning, minns! Och nu för grytan korfven är färdig straxt, 

Att kokas der i surkål och — ätas se’n.

Men denna knytning gifvit mig en idé 

Uti »språkfrågan». Månne ej syskonkorf

Det rätta namnet vore? jo, troligtvis,

Fast slarfvigt uttal vållat förbistring här. 

De korfvar små för syskon man anse kan, 

Då barn de äro alla af samma korf, 

(Nu skref jag i pluralis, mitt kräk, ändå!) 

Kött af hans kött, och skinnet af samma skinn.

Om några äro syskon, så »är» väl de, 

Då de bevisligt föddes på samma gång 

Och är dertill så lika som tvänne bär, 

Och samma smak de hafver, och samma lott Dem väntar här i verlden: att ätas opp. 

Det lider intet tvifvel att jag har rätt, 

Som alltid, och belöning jag väntar mig 

Till nästa jul af Svenska akademi’n,

Till hvilken jag min upptäckt vill sända in . .

Wilhelm von Braun (1813-1860) var i mitten av 1800-talet en av Sveriges populäraste poeter.

Han hade inte mycket till övers för samhällets toppar och etablissemang, vilket syns i en del av det han skrev.

Satir som skrevs för över hundra år sedan är inte alltid så lätt att förstå, men jag låter mig ändå roas av hans texter.

Det vimlar av korvar i litteraturen; korvar äts både på midnattsfester och äventyr i Enid Blytons böcker och nästan lika mycket äts det hos Dickens:

”the best tea-service is set forth, and there is excellent provision made of dainty new bread, crusty twists, cool fresh butter, thin slices of ham, tongue, and German sausage, and delicate little rows of anchovies nestling in parsley, not to mention new-laid eggs, to be brought up warm in a napkin, and hot buttered toast.

ur ”Bleak House”

 

Veckans bilder

 Långtidsparkering

Också jag beslutar mig för att långtidsparkera men inomhus nu när vädret och jag inte drar jämt — det (vädret alltså) låter sig bäst beskrivas med ett ord som Årstafrun brukade använda sig av: mulit.

Min parkeringsplats är, som vanlig, stökig, men inom räckhåll har jag vad jag kommer att behöva de närmaste timmarna.

Dessutom har jag vid min högra armbåge, något som gläder mig, en ordensstjärna (staphelia också kallad asblomma), som bestämt sig för att åter blomma.

BILVÄNNEN

 

 

Någon Volvo har jag inte till hands, men väl en Austin från 50-talet — kanske går det lika bra, om inte en traktor från Brio duger.

Bedrövad bet Svensson i tummen 
och sa till sin fru häromsist: 
Vi har ingen bil här i rummen. 
Det tycker jag är lite trist. 

Trött på besväret att löpa
från kök till sopnedkast 
beslöt sig familjen att köpa 
en inomhusvolvo av plast. 

När nu Svensson är hemma för natten, något som sker klockan fem, 
slår mannen sig ner framför ratten 
och bilar omkring i sitt hem. 

Middag , och steken blir skuren 
och utflyktsplanerna träng. 
Ska vi ta oss en tur till tamburen, 
eller åker vi kanske till sängs? 

Vi kunde väl fara till grannen 
och parkera vår bil i hans kök, 
säger frun, och den lydige mannen 
låter motorn utveckla rök.

I detsamma: ett slag över nacken. 
Hål i väggen, förvirring och damm.
Det var Svensson som lade in backen, 
fast han ämnade taga sig fram. 

en av Stig Dagermans dagsedlar från 30 oktober 1954

en lördagsmening

 

Hittade nyligen en författare jag aldrig tidigare hört talas om, Malin Ödmann.

Hon skrev några deckare, två av dem finns hos Litteraturbanken, den första av dem, ”Ulvnäsgåtan, privatdetektiven Barbro Bellingham äventyr”, (1918) har nyligen läst. Som så många böcker från den tiden (som till exempel Ester Blenda Nordström, Vivi Laurent-Täckholm, Gunnar Widegren& många fler) har den ett lätt anfått tempo och dessutom en tidstypisk jargong. 

 

Det sista jag hörde var en centnertung suck,

Vet du hur mycket ett centner är? det visste inte jag, men SAOB har berättat det för mig:

”benämning på en i flera länder brukad viktenhet af efter tid o. ort växlande storlek (vanl. = 100 skålpund); i Sv. (förr) ss. laggill viktenhet = 5 lispund l. 100 skålpund.”

Där finn även gott om exempel:

”Hatet är en centnertyngd, 
som ohjelpligt neddrager sitt offer i ett 
bottenlöst djup.”

Skrev Zacharias Topelius i ”Blad ur minn tänkebok”

Bokens dialoger är skrivna på ett okänt landsmål där man själv får klura ut vilka långa ord som förvanskats.

Och vissa uttryck har fått en ny knorr: ”Kors i göta pinal!... Nä, flå mej nu naken å lägg mej flat!.”

Snart ger jag mig på andra boken i serien ”Dörjevångagåtan” som utkom året efter första boken”

Det är Robert som uppmanar oss att presentera en mening som, på sistone, fått oss att stanna upp ett ögonblick.