Vase of Tulips, 1885
Claude Monet
Hela hösten är jag besatt av lökar.
Lökar jag måste sätta.
Lökar jag inte vill sätta.
Jag ser dem som vajande fält
av gula solar, då solen inte orkar —
som röda hjärtan,
då hjärtat inte orkar —
som blå himmel gömd i gräset,
då himlen inte orkar.
Lökarna orkar.
De bor i mina händer.
De slår rot i mina ögon.
Om natten drömmer jag
om en röd tulpan
med jordens svarta hjärta
inbränt i sin krona.
Men inte i september —
undergångens månad av överflöd,
skönhet som strös för vinden —
nej, inte i september
sätter jag lökarna.
Jag vadar i purpur och guld,
och jag vet,
hur liv går till spillo.
Åt allt detta överflöd
kan jag inte ge mina lökar.
Så små, så enkla, så fattiga
i all denna prakt!
Skräcken tar griptag om mig:
jag vet, vad lökarna vill.
Jag vet, vad jag inte kan.
Jag lever deras undergång,
mina lökars död och förintelse
i mina förlamade händer.
Och jag går förbi trädgårdar
med kvinnor som sätter lökar
lika enkelt och vanligt,
som de hänger upp tvätt på klädstreck —
med vardagslivets jämmer och jubel
i sina fingrar —
pratande, skrattande, krattande,
utan att veta,
utan att ana ...
Och inte i oktober —
nej, inte i oktober —
sorgslöjornas svartgrå månad,
begravningståget
med mörka moln och trädens
svarta prestaver —
och jorden som sörjande utan hjälp ...
Å, den sparsamma oktober månad!
Som i krigsåren,
som i fånglägren
tar vi tacksamt emot vad som finns.
Ett grönt blad någonstans,
som har överlevat.
En strandaster,
som håller stånd intill det sista —
en höfibbla som ringer in
sin trogna församling,
de få som uthärdar hungerkampanjen:
en skalbagge, en fjäril ...
Nej, åt en sörjande jord
kan jag ingenting ge.
Sorgen tar inget emot.
Sorgen vill vara ifred.
Så tyst, så tyst i trädgårdarna.
Ingen som krattar.
Allting är färdigt och övertäckt.
Bara jag vet vad som väntar mig.
Lökarna väntar.
Jorden väntar.
Nej, inte i oktober ...
Men lökarna ligger där.
Färdiga.
Kamouflerade som soldater.
Fyllda av sprängladdning.
Kringgärdade med en hård mur
av beslutsamhet.
Redo att våga
all jordens mörker,
all vinterns kyla,
snö och is och frostnätter
och rötter och stenar —
för den gröna groddens skull,
som begär att få leva.
Lökarna ligger där.
Torra.
Tappra.
Å, denna väntan i lökarna!
Deras torrhet knastrar.
Effektiva.
De vet vad de vill.
De vet vad de vågar.
Jag måste ha avstånd till dem:
en källarmur mellan oss
och stängda dörrar!
Och mellan lökarna och mig
en ständig dialog,
ett fram och tillbaka
mellan stjärnor och gråsten,
mellan vardagslivet och evigheten,
mellan viljan till liv
och tvånget till död,
dag efter dag,
natt efter natt.
Å, lökar!
Å, torra, eländiga lökar!
Till sist skall ni avgå med segern.
Jag vet ni är starkare än jag.
Det är ni som är herrar över livet.
Det är ni som regerar våren
och ger sommaren dess doft.
Jag är ju en enkel tjänare,
en lat och oduglig tjänare,
som nekar att göra tjänst
och som flyr och flyr undan ...
till dess det är för sent.
Å, att det vore för sent!
Å, att jag kunde svika!
Men i november månad —
när nattfrosten redan kommit
och marken ligger vit,
men i november månad,
när allting är över
och vintern är obönhörlig,
när det enda som gäller
är att rädda vad som räddas kan —
snart, snart finns det ingen hjälp —
då sätter jag lökarna.
Då går jag från morgon till kväll.
Jag vet ingenting om vädret,
och alls ingenting om arbetet
och om jorden ingenting.
Jag gräver med spett och spade.
Jag gräver med olika livsåskådningar.
Livet är ingenting värt,
och dock var Salomo i all sin prakt
icke klädd såsom en av dessa.
Jag gräver.
Jag gräver som om denna dag vore den första,
den enda.
Livet måste slå rot.
Livet måste få blomma.
Jag gräver.
Jag gräver som om denna dag vore den sista.
Rädda vad som räddas kan!
Lökarna i min hand!
Lökarna som tvingar.
Lökarna förmer än jag.
Jorden som ropar.
Jorden förmer än jag.
Och jag den villige tjänaren.
Äntligen.
Och mellan oss ögonblick efter ögonblick
av den stora gemenskapen:
jordens gemenskap.
Och mellan oss frid:
jordens frid.
Så är det att sätta lökar:
lökar i november.
ur ”Lökar i november”
av Ebba Lindqvist
