Vad allt är inte solen skyldig till?

 k

Men då middagen kom och vinet, uti en paviljong i trädgården, der vårljumma fläktar hoppade fram och åter genom fönstren förbi kaprifoliihäckarne, och flugorna surrade öfver solskensrutorna på golfvet, då kände han en oemotståndlig håg att underrätta sig sjelf, att han var i Arkadien,  

   ur "Fyra Giftermål. Taflor i Terburgs manér", 1842 av Johan Vilhelm Snellman

Knitting for the Soldiers   

William Wallace Gilchrist

Min promenadkompis och jag konstaterar att "man blir så glad när solen skiner"! Och jag undrar i mitt stilla sinne hur många som försökt uttrycka sin solglädje i mer eller mindre dålig text (mest dålig, tycks det mig).

I skydd av solens tecken hittar man allt från J. A. Hultmans solskenssånger och Spel-Olles gånglåt till rena pekoralen.

Dagen randas. O hvad solskensglitter  

I den unga flickans ystra skratt,  

O hvad frågor, o hvad fogelqvitter,  

O hvad joller, hvilka blyga spratt!  

Söderns brud i lifvets blomstermånad  

Ej som nordens hemligt vemod bär,  

Hennes lycka ej så rik på trånad,  

Hennes sällhet ej så sorgsen är,  

Hennes känsloverld i moll ej klingar,  

Hennes Psyke eger purpurvingar. 

     ur  Nya dikter av Carl David af Wirsén 

Men när solen skiner har jag överseende med det mesta — i synnerhet med yviga versrader — kanske för att jag själv inte kan åstadkomma annat än haltande julklappsrim.  Men jag vet så väl hur det känns när skira blomster, vårskyar, flygfän och lekfulla vindar fyller hela kroppen med en hänförelse som jag inte kan få utlopp för.

Och ordet solskensrutor, är det inte ett härligt ord, undrar om det var ett ord som rann till i herr Snellmans hjärna, när han såg sådana rutor på golv och vägg.  Johan Vilhelm Snellman är en tämligen ny bekantskap för mig, och jag tror han är mer intressant än jag först fick för mig.

Själv lider jag inte så mycket av mörkret så här års, men dagar som i dag inser jag ändå att kanske saknat solen, och minns en dag i mina tonår. Jag längtade hem och tyckte det mesta var pest, familjen jag bodde hos lyckades gräla med varandra om det mesta, från vem som var skyldig vem 1 cent, till hur nära tekoppen kunde stå bordskanten, utan att falla ned. 

Och då en gräslig dag, kommer jag in på mitt lilla rum och ser hur solrutorna klättrar på väggarna — och jag fylls av en enorm glädje och ro.

 Se, nu tittar lilla solen in igen! 

Av mitt fulla hjärta vill jag hälsa den, 

 med min solskenssång, gång på gång, 

 ingen blir så god och glad som jag när solen skiner. 

 Se, nu tittar lilla solen in igen! 

 Se, så vackert! Vi skall ta den om igen! 

 Se, nu tittar lilla solen in igen! 

 släpp in den uti hjärtekammaren. 

 då blir det solsken ute, solsken inne, 

 solsken uti vart sinn.

                    Åke Wassing

Tack för tipset Carl David!

The Pleasure of Memory 

Claude Raguet Hirs

Mormors älsklingsbok

När augusti kommer skön

Till dal, som än är litet grön,

Och qvällen skymmer småningom,

Till gamla mormors fönster kom,

Och låt oss se, hur månen snart

På viken glimmar underbart!

Här bodde hon i forna dar,

Och hennes möbler än stå qvar,

En blandning ganska minnesrik

Utaf Empire och republik,

Men sängen äldre är ändå:

En Gustavian från topp till tå.

Här tyckes tid än stå still, 

Lef om ett sekel, om du vill!

Ej minsta rubbning än blev spord

Af sybehör och arbetsbord,

Och på det bordet ligger glömd

En bok, af mången nu förglömd.

När Gustaf än var Sveriges kung

Och gamla mormor än var ung

Och i corsage hon gick så nätt

Med pudrat hår och bröstrosett,

Hon fick den boken, som jag tror,

Till namnsdagsgåfva av sin mor.

Den varit modern kär också

Och den blev dotterns älskling då,

Slå upp den nu, när månen ser

Igenom fönstret in och ler,

och tälj Camillas öden än,

Och gråt om Atis omigen!

Den boken har elysisk tröst

För alla känslofulla bröst,

Den boken kom med sol och vår,

Och sommar växte i dess spår;

Den är så luftig som en dröm,

Den är som månens skimmer öm.

Den gungar lätt för lindrig bris

Vår själ till ljuva paradis,

Den för på sakta vaggad sjö

Till Diktens underbara ö.

Hvad mer behöfs att orda än:

Det är ju Creutz, som skrivit den.

Den mormor hade smak som få -

Fast kanske var det vanligt då - ;

Så kom och sätt dig ned, o kom,

Och låt oss läsa boken om

Och se hur lifvet blommar sällt

Som förr på "de Arkad'ska fält!

                            C. D. af Wirsén

Trots alla mina mindre smickrande omdömen av C. D. af Wirsén, så fascinerar han mig, och jag bläddrar gärna i hans Dikter" från 1876. Medger att jag drar på munnen ibland — där det inte var meningen att man skulle göra det — men ibland leder en rad till något helt annat, så sitter jag där med ny kunskap. Som i dikten ovan, jag blev nyfiken på vilken bok mormor hade tyckt så mycket om, så jag läste alla verserna och började fundera på om jag hade hört talas om  Gustaf Philip Creutz  tidigare. Jag vet inte, men jag hittar en del av hans verk hos Litteraturbanken, och har nu tillbringat några dagar med honom. Det första som slår mig är att även om Wiréns diktning inte är så värst mycket att blogga om, så hade han förmågan att uppskatta Creutz, som kunde dikta. 

Siskan och Svalan 

Uti en lund en Siska bodde,

Som var utaf en heders slägt.

Och hölt sig snygg och grann i drägt.

På henne tusend foglar glodde.

Men tänck at flickan var så stor,

At alla nödgas hemligt sucka,

Den minsta sparf som dierfdes mucka

Blef dödad straxt af hennes klor.

En artig Bofink ville frästa,

Han hade rest och verlden sedt,

Och trodde med sin drägt och vett,

Den skönas sinne kunna fästa.

Alt fåfängt; Siskan var så dryg,

Den lilla kropp så häftigt pöste,

Des näbb så mycket ovett öste

At Finken stod hel flat och blyg.

Hvar det I på Er resa lärde

Skrek hon; för hvilcken tar man mig?

Ack se hvad han inbillar sig!

Just som en Siska af mitt värde

Ej nånsin sett en sådan snärt:

Trå den som förr så löjligt hörde!

Hon sen föragtligt halsen rörde

Och slog en knut uppå sin stjert.

En lika oflärd flera händer:

Vid hårdhet ledsnar något hvar.

Man afsked från den sköna tar

Och sig till syster Svala vänder.

Som Siskan detta högt förtröt,

Och ville skaran återdraga,

Beslöt hon mera mildhet taga,

Och mången suck för vädren göt.

Hvar Bofink bjudes in, än värre,

Hon krumar sig för hvem som kom:

När minsta Mygga flyger om,

Så ropar hon, min lilla herre!

Sitt vackert ned på denna stör:

Tvi den som något osant säger

Jag alla dessa björkar äger,

Med hvarje bo, som der till hör

De ge mig sen en vacker ränta

Och denna Ek har jag at vänta

När morbror Stare en gång dör.

Alt fåfängt ingen ville höra;

Til Svalan altid resan bar:

Men der ska tro ett squitter var

De gäck och spe af Siskan göra.

Se flickor hur med foglar sker:

J kunnen saken bättre färga

Men hvem af Eder törs väl svärja

At aldrig sådant händer Er.
                     Gustaf Philip Creutz 

Böcker och kärlek

Bearded Man Reading by Lamplight, 1880

 Johannes Weiland 

Böcker och kärlek

När stum du sitter vid ditt arbetsbord

Och glömmer för en bok den vida jord,

Och hon, som blef ditt allt, sig smyger då

Att sina armar om sin älskling slå,

Så säg ej buttert: lemna mig i fred!

Nej, lemna boken du, och gör så med!

Ty gråa luntorhar du alla dar,

Men ej du vet, hur länge hon är qvar.

Och mången man, som sitter ensam nu,

Så gerna ville störas just som du.

Låt kärlek måla permeboken full

Med miniatyrer, skinande i gull!

Då skall, du arme, om ditt hem blir tomt,

Den gamla boken stråla helgonfromt,

Och just på sidan, der du stördes då,

Ett englahufvud vinkande skall stå.

                                C. D. af Wirsén

Jag har aldrig haft så värst mycket till övers för Carl David, inte enbart därför att han försökte avvärja att Selma Lagerlöf blev invald i Svenska Akademien, utan mest för att jag tycker de flesta av hans dikter är träliga.

Enligt hans uppfattning hade "diktningen till uppgift att uppdaga det absoluta, osinnliga innehåll, som ligger till grund för sinnevärldens företeelser. Skaldens kall är ett ljusets prästämbete, han skall i dikten uppenbara en högre värld av renhet och frid ..."

                                       läser jag hos Wikipedia

Inte ens med bästa vilja i världen kan jag påstå att ovanstående dikt är ett litterärt mästerverk — men jag kan sträcka mig så långt som till att ge honom rätt i sak, för visst är våra medmänniskor viktigare än böcker.

Mer grötrim

  Juluppköp
Om någon gång, när julens stund är när,

Du går med henne, med din hjertanskär,

Din ögonlust och dina barns, som gifvit

Åt dem och dig sitt hjertas hela tro

Och härdens helgd och sorgens tröst har blifvit, —

Om du med henne går att välja ut

Bland bodens alla varor utan slut

Åt dina små der hemma någon gåfva,

En vacker docka, som gör flickan glad,

åt gossen tennsoldater — Gud vet hvad

Som bäst och vackrast hoppet kan sig lofva, — 

O säg mig då, är ej din vandring skön

Och är besväret ej sin egen lön?

Ett rosigt skimmer öfver himlen far

och luften käns så helsosam och klar;

Med ens det skymmer, hvita flingor sväfva,

Och lyktor tändas opp och dimmor bäfva,

Och snön, som dansar sakta ned ur sky,

Igenom floret når din skönas hy:

Han är så skälmsk, så lekande och yr,

Och nog han vet, hvart bäst han kosan styr.

O fagra qväll! En norrskensstrimma darrar

Med helsning från de svala himlafält,

Oändlighetens vidutslagna tält,

Och blodet isas, hårda marken knarrar,

Och mot din arm du känner lätt ibland

En sakta sprittning af den huldas hand, —

Ej att hon fryser, nej, men vinterns dag

Och snön som faller, vandringens behag

Och qvälln som skymmer, himlens bleka strimma,

Allt gör så mildt högtidligt denna timma,

Och sist hon måste viska tyst så här:

"Ack, om du visste hvad jag lycklig är!"

Och du, som spejar i de kära drag

Och hör den sälla suck, som höjer barmen,

Och känner denna hand, som rör vid armen,

Och ser gestaltens smidiga behag

och dessa ögon, strålande och ljufva,

Som blicka fram ur näpen vinterhufva,

Och dessa rosor, som på älskad kind

Så friska spira för decembervind,

Du måste svara hviskande så här:

"Ack, om du visste hvad vacker du är!"

 

Så går er färd. De granna fönster stråla,

Och nipper glittra der och tyger pråla,

Och öfverallt ett brokigt vimmel rörs,

Och vänner råkas och betalning görs,

Ett köpande, ett pratande, ett larm,

Och snö på fot, paketer under arm.

I väljen ut alltjemt med älskad möda

Förståndigt ett och annat åt de små,

Och re'n på förhand ömt I tänken på

Hur späda kinder skola högre glöda

Med helsans färg, den rosiga, den röda,

Hur späda ögon med en himmel i

Vid dessa skänkers yra trolleri

Förtjust och öfvergivet skola glittra,

och späda munnar oaflåtligt gå

Med detta sus, som ej man tröttnar på,

Ett mellanting af tala och af qvittra,

Ord för en fröjd, af lifvets qval ej störd,

Sorl av en källa, än av ingen rörd.

Hvad glada rop! Hur månget hjertligt tack!

Hvad stret att bryta upp det tröga lack

Och detta snåla segelgarn som vill

Än i det längsta sluta gåvan till!

 

Allt detta re'n I gladt er föreställen,

Och hoppets milda ljus förskönar qvällen,

Tills sist er långa vandring hemåt bär

Och fickan full af granna saker är.

I vandren hem till sist: o fröjd att gå

Till bo't igen, när natten faller på,

Och se de späda, himlens bästa gåfva,

Hvar på sin hvita kudde redan sofva

Och tacka Honom, som ert hjerta gaf

All helig fröjd, som lifvet lefver af,

Den magt, som vakar outsägligt öm

På stjernans bana och på barnets dröm!

Läser detta, fnissar och begrundar — det är inte allom givet att skalda, och som någon klok person sa, så är det lika mödosamt att plita ihop pekoral, som litterära storverk.  Varför skulle inte Carl David få uttrycka sina känslor, som för allt jag vet kan ha varit äkta, på detta vis, utan att jag gör mig lustig över det.

 

Jag undrar vad årets julklapp kan ha varit 1887, det framgår inte av versen. För barnens del hörde nog dockor och tennsoldater till de givna klapparna, långt in på 1900-talet — åtminstone i bättre bemedlade familjer — och då gällde de för ungarna att tindra, vare sig de uppskattade gåvorna eller ej. Men vad fick den ljuva qvinnan vars ögon så strålande blickade fram under "en näpen vinterhufva"? Smycken, poesiböcker en spetskrage?

Att julhandeln i år omsätter 68 milliarder kronor, är mer än jag kan ta till mig — så stora summor blir för abstrakta för att jag ska kunna förstå dem. Min begränsade hjärna kan med nöd och näppe hantera sexsiffriga tal, så i ett försök att förstå då och nu, och de ekonomiska förutsättningarna tog jag reda på hur mycket 100000 kronor var värda då:

100000 SEK år 1887 motsvarade betalning för lika lång arbetstid som 97622602 SEK år 2014 mätt med löneindex för manlig industriarbetare/hantlangare (löntagare fr o m 2005).

Men så värst mycket klokare blev jag nog inte.