När augusti kommer skön
Till dal, som än är litet grön,
Och qvällen skymmer småningom,
Till gamla mormors fönster kom,
Och låt oss se, hur månen snart
På viken glimmar underbart!
Här bodde hon i forna dar,
Och hennes möbler än stå qvar,
En blandning ganska minnesrik
Utaf Empire och republik,
Men sängen äldre är ändå:
En Gustavian från topp till tå.
Här tyckes tid än stå still,
Lef om ett sekel, om du vill!
Ej minsta rubbning än blev spord
Af sybehör och arbetsbord,
Och på det bordet ligger glömd
En bok, af mången nu förglömd.
När Gustaf än var Sveriges kung
Och gamla mormor än var ung
Och i corsage hon gick så nätt
Med pudrat hår och bröstrosett,
Hon fick den boken, som jag tror,
Till namnsdagsgåfva av sin mor.
Den varit modern kär också
Och den blev dotterns älskling då,
Slå upp den nu, när månen ser
Igenom fönstret in och ler,
och tälj Camillas öden än,
Och gråt om Atis omigen!
Den boken har elysisk tröst
För alla känslofulla bröst,
Den boken kom med sol och vår,
Och sommar växte i dess spår;
Den är så luftig som en dröm,
Den är som månens skimmer öm.
Den gungar lätt för lindrig bris
Vår själ till ljuva paradis,
Den för på sakta vaggad sjö
Till Diktens underbara ö.
Hvad mer behöfs att orda än:
Det är ju Creutz, som skrivit den.
Den mormor hade smak som få -
Fast kanske var det vanligt då - ;
Så kom och sätt dig ned, o kom,
Och låt oss läsa boken om
Och se hur lifvet blommar sällt
Som förr på "de Arkad'ska fält!
C. D. af Wirsén
Trots alla mina mindre smickrande omdömen av C. D. af Wirsén, så fascinerar han mig, och jag bläddrar gärna i hans Dikter" från 1876. Medger att jag drar på munnen ibland — där det inte var meningen att man skulle göra det — men ibland leder en rad till något helt annat, så sitter jag där med ny kunskap. Som i dikten ovan, jag blev nyfiken på vilken bok mormor hade tyckt så mycket om, så jag läste alla verserna och började fundera på om jag hade hört talas om Gustaf Philip Creutz tidigare. Jag vet inte, men jag hittar en del av hans verk hos Litteraturbanken, och har nu tillbringat några dagar med honom. Det första som slår mig är att även om Wiréns diktning inte är så värst mycket att blogga om, så hade han förmågan att uppskatta Creutz, som kunde dikta.
Siskan och Svalan
Uti en lund en Siska bodde,
Uti en lund en Siska bodde,
Som var utaf en heders slägt.
Och hölt sig snygg och grann i drägt.
På henne tusend foglar glodde.
Men tänck at flickan var så st or,
At alla nödgas hemligt sucka,
Den minsta sparf som dierfdes mucka
Blef dödad straxt af hennes kl or.
En artig Bofink ville frästa,
Han hade rest och verlden sedt ,
Och trodde med sin drägt och v ett,
Den skönas sinne kunna fästa.
Alt fåfängt; Siskan var så dry g,
Den lilla kropp så häftigt pös te,
Des näbb så mycket ovett öste
At Finken stod hel flat och bl yg.
Hvar det I på Er resa lärde
Skrek hon; för hvilcken tar ma n mig?
Ack se hvad han inbillar sig!
Just som en Siska af mitt värd e
Ej nånsin sett en sådan snärt:
Trå den som förr så löjligt hö rde!
Hon sen föragtligt halsen rörd e
Och slog en knut uppå sin stje rt.
En lika oflärd flera händer:
Vid hårdhet ledsnar något hvar .
Man afsked från den sköna tar
Och sig till syster Svala vänd er.
Som Siskan detta högt förtröt,
Och ville skaran återdraga,
Beslöt hon mera mildhet taga,
Och mången suck för vädren göt .
Hvar Bofink bjudes in, än värr e,
Hon krumar sig för hvem som ko m:
När minsta Mygga flyger om,
Så ropar hon, min lilla herre!
Sitt vackert ned på denna stör :
Tvi den som något osant säger
Jag alla dessa björkar äger,
Med hvarje bo, som der till hö r
De ge mig sen en vacker ränta
Och denna Ek har jag at vänta
När morbror Stare en gång dör.
Alt fåfängt ingen ville höra;
Til Svalan altid resan bar:
Men der ska tro ett squitter v ar
De gäck och spe af Siskan göra .
Se flickor hur med foglar sker :
J kunnen saken bättre färga
Men hvem af Eder törs väl svär ja
At aldrig sådant händer Er.
Gustaf Philip Creutz
Gustaf Philip Creutz
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar