Höga måne det var ditt fel

Der Vollmond, 1919

 Paul Klee 

Det går sällan många dagar utan att jag skänker Robert Burns en tanke — och det bara för hans goda människokännedom (och kanske muskännedom), som han ger uttryck för i To a Mouse — som i dag, när jag tänkte komma i kapp mig själv, och bland annat skriva till några sedan länge försummade vänner, för att inte tala om att det är hög tid att betala räkningar om jag inte vill hamna i justitia.

Men så råkade jag kasta en blick i en kalender, och förstod att det är fullmåne just nu, och genast började jag grunna över alla poeter och konstnärer som framhållit månen i sin konst. Hos en av mina favoritförfattare, Wilhelm Ekelund, förekommer månen ofta.

En kall och klar och månhvit vårnatt

En kall och klar och månhvit vårnatt

på tysta gator tyst sig sänker.

 Jag drifver utan mål — —  jag tänker

på bokarne vid insjöns vatten —

och plötsligt känner jag mot mig isa

vårkylig doft från kärrens vatten,

 från alarnes klungor, från täta kratten;

och plötsligt hör jag tätt invid mig

det gamla källsprånget sakta tala

och nynna för sig själf sin svala

vemodigt stilla slummervisa —

jag drifver utan mål — — jag tänker

på bokarne vid insjöns vatten.

Oh, det finns så mycket mer att säga både om Ekelund och månen, men det får bli en annan dag — plikten kallar.

Jo, en sak till, min rubrik har jag snott från en bok av den franske författaren Roger Poidatz (1894–1976). Ärvd av en gammelfaster, som köpte boken 1931, har den stått i min hylla ända sedan hon dog på 70-talet. Jag har börjat läsa den flera gånger men aldrig kommit särskilt långt i den. Kanske ska jag ge den en chans till, för faster har uppenbarligen läst den (boken är prydligt uppsprättad, och den som sprättat upp böcker vet att det är en konst), och hon var nogräknad i sina bokval.

Originalets titel  L'honorable partie de campagne av Thomas Raucat, pseudonym för Roger Poidatz.