Granen står så grön och grann

— men inte i stugan.

 Jag har sneglat på den här granen i flera år, och gjort den reflektionen att granar är snabbväxande. Den står nämligen på fel plats, och ska jag kunna fälla den, på egen hand, så är det hög tid att göra det nu. Sin Charlie Brown status till trots, är den ovanligt välväxt, och har allt jag kräver av en gran. Kraftiga grenar, som sitter tillräckligt glest för att kunna härbärgera, och bära upp levande ljus och äpplen. Kruxet är att jag inte har tänkt mig att plocka in en gran. Så här har jag gått och velat: ska jag, ska jag inte...

 Nu har jag ju ytterligare ett par dagar på mig, att vela — men kanske behöver jag inte ta ställning, livet sköter den saken åt mig, för jag har upptäckt att julgransfoten är trasig, och på konsum saluför man inte dylika nödvändighetsartiklar.
I stället för gran har jag beslutat mig för att det går precis lika bra med ett julris (ersätter även risgrynsgröt). Nu har jag plockat in björkris, som förhoppningsvis hinner bli grönt före tjugondag Knut, och utan några som helst estetiska ambitioner, hängt på det så många julgranspryttlar det orkar bära.

  Både Åskar och jag är nöjda — den senare så nöjd, att jag har flyttat riset till en mer svåråtkomlig plats

Min mormor hade förmodligen inte uppskattat mitt julpynt lika mycket. Så här smyckade hon sina granar. Det lär ha tagit timmar att hänga upp glittret.

I juletid


Det var annandag jul och snön yrde kring knutarna. Tvillingarna var ute och byggde en snöborg i trädgården, men Lisbeth hade sökt upp ett fint gömställe för att få läsa i fred. Hon hade tagit med sig en liten pall och krupit in mellan fönstret och julgranen. Där kunde hon se att läsa i den grå dagern, och det luktade så gott från granen. Genom de täta grenarna såg hon, hur brasan flammade i kakelugnen. Det knastrade så hemtrevligt, och ibland föll ett gnistregn ut på golvet. Men det gjorde ingenting, för framför kakelugnen låg en matta av plåt, på vilken var målat en pojke och en flicka i daladräkter. De stod på var sida om en klargrön björk och såg så glada ut, fast de under årens lopp fått svarta och bruna fläckar i ansiktet av nedfallna kol.
Lisbeth hade fått andra delen av “Anne på Grönkulla” till julklapp, och hon läste den med glödande kinder, Det var underbart att få träffa Anne igen och vara med om alla hennes nya spännande upplevelser. Måntro, om inte detta ändå var hennes käraste julklapp! Hon kände, att boken ännu luktade trycksvärta på det där särskilt julaktiga sättet, som också alla jultidningar gjorde.
Lisbeth kikade förstulet bort mot sin julklappshög på det långa salsbordet och tänkte med en smula vemod på att julaftonen, som hon längtat efter och förberett med sådan fröjd och spänning, redan var över. Hon önskade, att man kunde rulla tiden tillbaka ett tag, så att hon återigen fick vara med om allt underbart, som föregår julen — allt smussel och all brådska med julklapparna, som man så länge och ivrigt funderat på. Nu åt man av den korven som hon hjälpt till att stoppa och smakade på kakorna, som knådats och bakats ut med sådan omsorg. Och den roliga julfesten i gymnastiksalen — hon kände ännu rysningen efter ryggen, då julbocken bultade på dörren! Och sedan de gamla julpsalmerna. — Visst sjöng man dem också nu, men de hade ett särskilt skimmer över sig när man sjöng dem på julafton. 
_ _ _
— Är det en liten mus som knastrar bakom granen! skämtade mamma, när hon en stund senare kom in i salen.
— Nej, det är en liten ekorre, som sitter i granen och skalar kottar, skojar Lisbeth tillbaka och kröp fram ur sitt gömställe. Mamma, jag känner mig inte alls främmande för Anne i den nya delen. Jag var rädd för att hon skulle ha förändrats. Om jag bara kunde få träffa henne i verkligheten någon gång!
— Ja, det förtår jag så väl, att du önskar, sade mamma. Det har jag också så ofta velat, när jag läst om människor, som jag tyckt mycket om.
Ur “Barnen som aldrig hade tråkigt” av Birgitta de Vylder-Bellaner


Lisbeth i boken, är tolv år när hon läser fortsättningen på “Anne på Grönkulla” ("Vår vän Anne" ), och tycker lika mycket om Anne, när hon möter henne igen. Det gjorde inte jag, kanske för att jag var något yngre än Lisbeth när jag läste böckerna. Redan i “Anne på Grönkulla” tappade jag nog intresset för Anne i slutet av boken, därför att hon växte ifrån mig. Några år senare hade jag hunnit ikapp och läste hela serien oräkneliga gånger.
Och precis som Lisbeth, fantiserade jag om att få träffa litterära favoriter — fast jag visste att de bara fanns i böckernas värld.


Riktigt exklusiva böcker har fortfarande en speciell bokdoft — men trycksvärtedoft var det nog många år sedan jag kände. Eller har jag fel?


Om Birgitta de Vylder-Bellander, har jag helt kort skrivit tidigare.

Dags att klä granen

En stor, vacker hemlockgran hade ställts i biblioteket mittför det utbyggda fönstret. Fastän den var både stor och vacker, hade den inte skilt sig på något särskilt sätt från andra tusentals andra träd, medan den stod därute i skogen.

Men så hade trolleriet begynt, och granen, som förut varit lik alla andra, hade förvandlats till en sagolik syn. Inom en kort stund skimrade den i skrud av silver och guld och små blänkande klockor och stjärnor och glimmande ispiggar och regnbågsskiftande kulor och kedjor av uppträdda majskorn och guldpapper. Men det fanns inga vaxljus i den, fast Sylvia gärna skulle ha velat ha det, därför att man i forna tider brukade pryda julgranar med sådana. Julgransljusen försvinna ju mer och mer på grund av sin eldfarlighet, och julhelgsmamman, som hade en verklig skräck för att elden skulle komma lös, hade bett att man inte skulle sätta några ljus i granen.

Filip hade emellertid försett den med anordningar, som utgjorde en ersättning ehuru de icke vore så poetiskt stämningsfulla som vaxljus. Han hade nämligen här och där emellan de mörka grenarna hängt upp små lätta, näpna elektriska kulor.

Ur “Sylvias julferier” (“Sylvia's Experiment“) av Margaret R. Piper, i översättning av Elisabeth Liljebjörn. 

Boken kom ut 1914 i U.S.A., men i svensk översättning först 1926. Det är lite lustigt att läsa hur man talar om elektriskt ljus som elektriska lågor.

Jag har inte lyckats hitta någon information om författaren, men det skulle vara intressant att veta mer om henne. Det finns två böcker till om “Sylvia på Arden Hall” (“Sylvia of the Hill Top“) och “Sylvia Arden Decides”, som jag inte vet om den är översatt till svenska. Böckerna har den vanliga blandningen av föräldralös rik flicka, hemtrevnad och romans. Men dessutom anar jag ett kvinnosaksengagemang — inte mer än det kan sväljas av familjeflickor i början av förra seklet — men dock ett antydningar i den vägen.

Juleljus

Så här i juletider finns det många ord och företeelser att begrunda — frukostdiskussionen kom att handla om ljus. Ett ord som hängt med se’ n runspråkligtid — då hette det lius, hur man nu uttalade det. (Skulle det inte vara spännande att veta hur det lät när vikingarna talade med varandra — men vi skulle väl inte förstå dem.) Som vanligt ledde det ena ordet till det andra — har man väl börjat med ljusfunderingar så kommer man snabbt till veken:

ve`ke subst. ~n vekar 

ORDLED: vek-en

• anordning av garn som suger upp (flytande) bränsle till låga i stearinljus, fotogenlampa m.m.: vek(e)garn; lampveke; ljusvekegarn; hon förde tändstickan till ~n; skruva ner ~n i lampan

HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. veke; av lågty. weke med samma bet.; besl. med veckla

Och varför i all världen heter det plån? (och plånbok och outplånlig?)

plån subst. ~et, plur. ~, best. plur. ~en 

ORDLED: plån-et

1 sträv (sido)yta på tändsticksask, mot vilken man stryker eld: ~et är belagt med röd fosfor

HIST.: sedan 1844; samma ord som fornsv. plan 'yta; plan'; jfr plan

2 typ av skiva eller blad för anteckningar, som är sådan att det skrivna lätt kan raderas ut: skrivplån

HIST.: sedan 1762; se plån 1

plå`nbok subst. ~en plånböcker 

ORDLED: plån--bok-en

• mjukt, tunt, på mitten hopvikbart (läder)fodral med flera fack för förvaring av sedlar (och mynt) och äv. identitetskort, kvitton, biljetter m.m. {→portmonnä}: plånboksficka; han hade ~en i innerfickan; han fiskade upp ~en och betalade

BET.NYANS: ofta mer el. mindre bildligt, med tanke på pengar: plånboksfrågor; det blev inte mycket kvar i ~en när skattmasen tagit sitt

HIST.: sedan 1807 i sin nuv. bet.; före ca 1850 (oftast) 'liten bok med inhäftade plån för anteckningar (möjliga att utplåna)'; jfr plån

u`tplåna verb ~de ~t 

ORDLED: ut--plån-ar 

SUBST.: utplånande, utplåning

• (äv. lös förb.) helt förstöra så att ingenting återstår {→förinta, ödelägga}: vid jordbävningen ~des 14 byar; kärnvapen som kan ~ allt liv på jorden

BET.NYANS: mer abstrakt: minnet av händelsen ~s aldrig

KONSTR.: ~ ngn el. ngt

HIST.: sedan yngre fornsvensk tid; fornsv. ut plana

o`utplånlig adj. ~t 

ORDLED: o--ut-plån-lig

• omöjlig att utplåna särsk. om ngt abstrakt {?oförglömlig}: en upplevelse som satt ~a spår; han hade gjort ett ~t intryck på henne

HIST.: sedan 1761

FARBROR EDWARDS TRÄFFAR JULTOMTEN

  

FARBROR EDWARDS TRÄFFAR JULTOMTEN


Dagarna var korta och och kyliga och vinden visslade gällt, men det fanns ingen snö. Kallt regn föll. Dag efter dag föll regnet, det smattrade på taket och forsade från takfoten.
Mary och Laura höll sig i närheten av brasan, de sydde på sina lapptäcksrutor eller klippte pappersdockor av omslagspppersbitar och lyssnade till regnets blöta ljud. Varje kväll var det så kallt att de väntade sig att få se snö nästa morgon, men på morgonen såg det bara dystert, vått gräs.
De tryckte näsan mot rutorna i fönstren som pappa hade gjort, och de tyckte det var roligt att de kunde titta ut. Men de önskade att de hade fått se snö.
Laura var orolig för att det var så nära jul och jultomten och hans renar inte kunde komma fram utan snö. Mary var rädd att jultomten inte skulle kunna hitta dem även om det var snö — de bodde ju så långt borta i indianterritoriet. När de frågade mamma om detta sade hon att hon inte visste.
— Vad är det för dag i dag ? frågade de henne ängsligt. — Hur många dar är det kvar till jul? Och de räknade dagarna på fingrarna tills det bara var en dag kvar.
Den morgonen regnade det fortfarande. Inte en rämna syntes på den grå himlen. Det var nästan säkra på att det inte skulle bli någon jul. Och ‘ndå fortsatte de att hoppas.
Strax före middag förändrades dagen. Molnen rämnade och drev undan och blev skinande vita på en blå himmel. Solen sken, fåglarna sjöng och tusen vattendroppar glimmade i gräset. Men när mamma öppnade för att släppa in den friska, kalla luften hörde de floden dåna.
De hade inte tänkt på floden. Nu visste de att de inte skulle få någon jul, eftersom jultomten inte kunde komma över den dånande floden.
Pappa kom in med en stor tjock kalkon. Om den vägde mindre än tjugo pund skulle han äta upp den hel och hållen med fjädrar och allt, sa han. Han frågade Laura: — Hur tror du att den blir till julmiddag? Tror du att du kan klara ett vingben?
Hon sa att det trodde hon. Men hon var allvarlig. Så frågade Mary honom om floden höll på att sjunka undan, men han sade att den fortfarande steg.
Mamma sade att det var illa. Hon tyckte att det var hemskt tråkigt att herr Edwards skulle behöva sitta ensam och äta ungkarlsmat på juldagen. Han var bjuden på julmiddag hos dem, men pappa skakade på huvudet och sade att den som försökte ta sig över floden nu riskerade livet.
— Nej, sade han. Strömmen är för strid. Vi får helt enkelt finna oss i att Edwards inte kommer i morgon.
Det innebar naturligtvis att inte heller jultomten kunde komma.
Laura och Mary försökte att inte bry sig om det alltför mycket. De såg på när mamma plockade kalkonen. Det var en mycket fet kalkon. De var lyckliga små flickor som hade ett bra hus att bo i och fick en sån kalkon till julmiddag. Mamma sade så,och det var sant. Mamma sade att det var väldigt synd att jultomten inte kunde komma i år, men de var såna snälla flickor att han inte kunde ha glömt dem; säkert skulle han komma nästa år.
Ändå var de inte glada.
Efter maten den kvällen tvättade de händerna och ansikte, knäppte sina röda flanellnattlinnen, knöt banden på nattmössan och läste allvarligt sin aftonbön. De lade sig ner i sängen och drog upp täcket. Det verkade inte alls som det vore jul.
Pappa och mamma satt tysta vid brasan. Efter en stund frågade mamma varför pappa inte spelade fiol, och han svarade: — Jag känner mig inte upplagd, Caroline.
Efter en lång stund reste sig mamma plötsligt.
— Jag ska hänga upp era strumpor, flickor, sade hon. Kanske det händer något.
Lauras hjärta hoppade till. Men sen tänkte hon på floden igen och förstod att ingenting kunde hända.
Mamma tog en av Marys rena strumpor och en av Lauras, och hon hängde upp dem på spiselhyllan, på varsin sida om eldstaden. Laura och Mary kikade på henne över kanten av täcket.
— Sov nu, sade mamma och kysste dem god natt. Det blir fortare morgon om ni sover.
Hon satte sig vid spisen igen, och Laura somnade nästan. Hon vaknade lite när pappa sade: — Du har bara gjort det värre, Caroline. Och hon tyckte att hon hörde mamma säga: — Nej, Charles. Vi har ju det vita sockret. Men kanske Laura drömde.
Så hörde hon att Jack morrade vilt. Dörrklinkan skramlade och någon sade: — Ingalls! Pappa höll på att röra om i brasan, och när han öppnade dörren såg Laura att det var morgon. Ute var det grått.
— För hundra gubbar, är det inte Edwards! Kom in karl! Vad har hänt? utbrast pappa.
Laura såg strumporna hänga tomma och dingla, och hon pressade sina slutna ögon mot kudden. Hon hörde pappa  stapla ved i spisen och hörde farbror Edwards säga att han burit sina kläder på huvudet när han simmade över floden. Tänderna skallrade på honom, och rösten darrade. Men så fort han blev varm skulle han piggna till, sade han.
— Det var en alltför stor risk, Edwards, sa pappa. Vi är glada att du är här, men det var att våga för mycket för en julmiddag.
— Dina små måste få sin jul, svarade Edwards. Ingen flod kunde hejda mig när jag väl hämtat julklapparna åt dem från Independence.
Laura satte sig rakt upp i sängen. — Träffade farbror jultomten? skrek hon.
— Ja visst, sade farbror Edwards.
— Var då? När? Hur såg han ut? Vad sade han? Skickade han verkligen med något åt oss? skrek Mary och Laura.
— Vänta. Vänta ett ögonblick, skrattade farbror Edwards. Och mamma sade att hon skulle lägga julklapparna i strumporna, som jultomten ville. Hon sade att de inte fick titta.
Farbror Edwards kom och satte sig på golvet bredvid deras säng, och svarade på alla deras frågor. De försökte allvarligt att låta bli att titta på mamma, och de såg inte riktigt vad
hon gjorde.
Farbror Edwards berättade att när han såg floden stiga hade han förstått att jultomten inte kunde komma över den. (— Men du kunde det, sade Laura. — Ja, svarade farbror Edwards, men jultomten är för gammal och tjock. Inte han, men en lång mager stake som jag rådde med det.) Och farbror Edwards tänkte att om jultomten inte kunde ta sig över floden så kom han troligen inte längre än till Independence. Varför skulle han komma sex mil över prärien bara för att få vända om igen? Det var klart att han inte skulle göra det!
Alltså hade farbror Edwards gått till Independence. (— I det regnet? frågade Mary? Farbror Edwards sade att han haft sin regnrock på sig.) Och där hade han mött jultomten som kom gatan fram. (På dagen? frågade Laura. Hon hade inte trott att någon kunde se jultomten på dagen. Nej, sade farbror Edwards, det var på kvällen, men från värdshuset lyste det ut på gatan.)
Nå, det första jultomten sade var: — God dag, Edwards! (— Känner han farbror? frågade Mary, och Laura frågade: — Hur visste du att det var jultomten? Farbror Edwards sade att jultomten känner alla. Och han hade genast känt igen jultomten på hans polisonger. Jultomten hade de längsta, tjockaste, vitaste polisongerna väster om Mississippi.)
Så sade jultomten: — Hör du Edwards! Sista gången jag såg dig låg du och sov på en bädd av majshylsor i Tennessee. Och farbror Edwards kom väl ihåg de små röda yllevantarna jultomten hade gett honom då.
Sedan sade jultomten: — Jag förstår att du bor vid Verdigris nu för tiden. Har du någonsin träffat två små flickor där nere som heter Mary och Laura?
— Ja, dem känner jag väl, hade farbror Edwards svarat.
— Jag har bekymmer för deras skull, sade jultomten. De är bägge två såna söta, snälla, rara små ungar, och jag vet att de går och väntar på mig. Jag tycker det är väldigt tråkigt att göra två såna rara flickor besvikna. Men så mycket vatten som det är kan jag omöjligt ta mig till deras stuga i år. Edwards, skulle du vilja göra mig den tjänsten och ta med julklappar åt dem för den här gångens skull?
— Det ska jag göra, med nöje, hade farbror Edwards svarat.
Så klev jultomten och farbror Edwards över gatan till pålen där packåsnan stod bunden. (Hade han inte renarna undrade Laura. — Det förstår du väl att han inte kunde, sade Mary. Det finns ju ingen snö. — Ja, just det, sade farbror Edwards. Jultomten färdades med packåsna nere i sydväst.)
Och jultomten spände av packen och såg igenom den och tog fram julklapparna till Mary och Laura.
— O, vad är det för något?  skrek Laura, men Mary frågade: — Vad gjorde han sen?
Sen skakade han hand med farbror Edwards och svingade sig upp på sin fina fux. Jultomten red bra, för att vara en man med hans vikt och gestalt. Och han stoppade in sina långa vita polisonger under silkeshalsduken. — Adjö då, Edwards, sade han, och så red han visslande bort på vägen mot Fort Dodge, ledande sin packåsna.
Laura och Mary teg ett ögonblick och funderade över detta.
Sen sade mamma: — Nu kan ni få titta flickor.
Någonting blänkte grant överst i Lauras strumpa. Hon skrek och hoppade upp ur sängen. Det gjorde Mary med, men Laura hann först till spisen. Och den blänkande saken var en skinande ny bleckmugg.
Mary fick en precis likadan.
Dessa nya bleckmuggar var deras egna. Nu hade de en mugg var att dricka ur. Laura hoppade upp och ner och skrek och skrattade, men Mary stod stilla och såg med strålande ögon på sin egen bleckmugg.
Så dök de ner med näven i strumpan igen. Och de halade upp varsin lång slickepinne. Det var röd- och vitrandiga polkagrispinnar. De stirrade på den goda polkagrisen, och Laura slickade på sin, en enda slick. Men Mary var inte så glupsk. Hon slickade inte en enda gång på sin.
Strumporna var inte tomma än. Mary och Laura drog fram varsitt litet paket. De öppnade det, och var och en fann de en liten hjärtformad kaka inuti! På den läckra bruna översidan var det strött vitt socker. De gnistrande sockerkornen låg som i små, små snödrivor.
Kakorna var för fina för att äta upp. Mary och Laura bara tittade på dem. Men till sist vände Laura på sin och gnagde av en liten bit på undersidan, där det inte syntes. Och inuti var den lilla kakan vit!
Den var gjord av fint vetemjöl och sötad med vitt socker.
Laura och Mary tänkte inte alls på att titta i strumporna igen. Muggarna och kakorna och slickepinnarna var nästan för mycket. De var alltför glada för att kunna säga något. Men mamma frågade om de var säkra på att strumporna var tömda.
Då stack de ned armen för att förvissa sig om det.
Och ytterst i tån på strumpan låg en blänkande ny pennyslant!
De hade aldrig tänkt sig att de skulle kunna få en penny. Tänk att ha en hel penny alldeles för sig själv! Tänk att ha en mugg och en kaka och en slickepinne och en penny!
De hade aldrig haft en sådan jul förut.
Nu skulle förstås Laura och Mary genast ha tackat farbror Edwards för att han kommit med de här fina julklapparna hela vägen från Independence. Men de hade alldeles glömt av farbror Edwards. De hade till och med glömt jultomten. Efter någon minut skulle de ha kommit ihåg, men innan de gjorde det sade mamma vänligt: — Ska ni inte tacka herr Edwards? 
— O, tack så hemskt mycket, farbror Edwards! Tack! sade de, och menade det av hela hjärtat. Pappa skakade hand med farbror Edwards om och om igen. Pappa och mamma och farbror Edwards såg nästan ut som de grät, varför visste inte Laura. Så stirrade hon igen på de fina julklapparna.
Hon såg upp igen när mamma gav till ett utrop. Farbror Edwards höll på att plocka fram sötpotatis ur sina fickor. Han sade att de hade hjälpt till att balansera knytet på hans huvud när han sam över floden. Han trodde att pappa och mamma skulle tycka om dem,till julkalkonen.
Där fanns nio sötpotatisar. Farbror Edwards hade haft med sig dem också hela vägen från staden. Det var verkligen alldeles för mycket. Pappa sade: — Det är för mycket , Edwards, sade han. De kunde aldrig tacka honom nog.
Mary och Laura var för uppskärrade för att kunna äta frukost. De drack mjölk ur sina blänkande nya muggar, men de kunde inte få ner kaninstuvningen och majsgröten.
— Låt dem slippa, Charles, sade mamma. Det blir ju snart middag.
Till julmiddagen fick de den möra, saftiga stekta kalkonen. De fick sötpotatis, stekt i askan och omsorgsfullt avtorkad så att man kunde äta det goda skalet också. De fick en limpa bakad av det sista vetemjölet.
Och efter allt detta serverads det kräm på torkad björnbär och små kakor. Men i dessa små kakor var det brunt socker, och det fanns inget vitt socker på översidan.
Sedan satt föräldrarna och farbror Edwards vid brasan och pratade om jular i Tennessee och uppe i norr i Stora Skogen. Men Mary och Laura tittade på sina fina kakor och lekte med sina slantar och drack vatten ur sina nya muggar. Och så småningom slickade de mer och mer på sina slickepinnar, tills de blev spetsiga i ena änden.
Det var en glad jul. 
Ur "Det lilla huset på prärien" av Laura Ingalls Wilder


I Barbara M. Walkers bok “The Little House Cookbook, Frontier Foods from Laura Ingalls Wilder’s Classic Stories”, finns det ett avsnitt som handlar om just den ovan skildrade julaftonen.


With so many kinds of cookies and cakes available today we can’t help but be moved by the thrill Laura and Mary felt at receiving one white sugar cake apiece.
What Ma must have made, without eggs or baking powder, was something between sugar cookies and shortbread. Although there was milk on , we’ve assumed that lard, rater than butter, would have been used for baking. (You can substitute butter for lard in the ingrediens below if you prefer.) We have also increased the quantity to our customary six servnings and substituted a baking sheet and range oven for a bake-oven and fireplace.


For six heartshaped cakes you will need:
White flour, 1½ cups unbleached all-purpose, plus extra for dusting.
Granulated sugar, 1/3 cup plus extra for dusting
Baking soda, ½ teaspoon
Ground nutmeg, a pinch
Lard, ¼ cup chillad plus extra for pan
Cultured buttermilk, 1/3 cup


Bowl, 2-quart: pastry surface and rolling pin; baking sheet; blue tissue paper (optional. In the bowl mix flour, sugar, baking soda, and nutmeg. With cold fingers (dipped in cold water and dried) rub the cold lard into the dry ingrediens. Make a well in the center, add buttermilk, and work with one hand into a dough that can be rolled out.
Dust rolling surface with flour. Shape the dough into a ball and roll it out into an 8-inch circle. With a table knife dipped in flour cut the circle in half, then the halfes in thirds, to produce six equal wedges. Shape Esch wedge into a heart.
Grease baking sheet and place hearts on it so they do not touch. Bake for abort 15 minutes, until cakes are puffy and nicely browned. Remove from oven and sprinkler tops immediately with sugar (the crystals will melt slightly and stick). When cool, eat or wrap with blue tissue paper, the traditional wrapping of white sugar crystals, for gift giving.

Julfärger

De flesta av oss tycker nog att en röd och grön duk ser ut som en julduk — medan vi inte får de associationerna av en röd och blå duk. Varför? Ingenstans hittar jag uppgifter om varför just grönt och rött har blivit julfärger. Wikipedia säger visserligen att rött förknippas med julen — men inte varför. Om grönt har Wikipeda också en del att säga, men kopplar inte alls ihop färgen med julen.
Att vis mat kopplas till julhelgen är kanske mer naturligt, man sparade det dyra och fina till helgen, och en del varor fanns förr kanske bara tillgång till i juletid.
Sydfrukter till exempel, hör till sån’t som det förr var bättre tillgång till på vintern.




Clementiner är ett exempel på en frukt som ofta förekommer tillsammans med dadlar, fikon, nötter och andra gotter. Så jag tycker det passar bra att jag delar med mig av ett recept på en clementinkaka som jag fick häromdagen av väninnan Kathy. Hennes familj är stor, och där förekommer diverse matallergier — och jag har många vänner som av olika skäl undviker somliga födoämnen — så vi byter passande recept när vi stöter på dem. Det här är en kaka utan mjöl.

Cirka ½ kg clementiner (5-6 frukter) — helst ekologiska
6 ägg
½ kopp muscovadosocker
2 1/3 kopp mald mandel
1 tsk bakpulver


Skrubba clementinerna, lägg dem i en kastrull med rikligt med vatten, och låt sjuda i omkring 2 timmar.


Häll av vattnet och lägg de nu rätt mosiga clementinerna i en matberedare och kör maskinen tills du har ett clementinmos.
Blanda ned resterande ingredienser och häll smeten i en smord form. Smeten är mycket lös. Jag använde en långpanna som rymmer 2 liter, men en rund form är kanske festligare om man vill ha något mer tårtliknande.


Grädda i 40 minuter i 175C. Täck kakan med folio och grädda i ytterligare 20 minuter.
God att äta med crème fraiche eller vispad grädde.

grön adj. ~t
• som har färg som friskt gräs traditionellt en av grundfärgerna, vanl. uppfattad som kall: gröngräset; grönsåpa; grönögd; buteljgrön; djupgrön; klargrön; klorofyllgrön; lindblomsgrön; olivgrön; smaragdgrön; vintergrön; ärggrön; ~ paprika; ~a ängar; ett glas ~ myntasaft; ständigt ~a växter; en rödhårig flicka med ~a ögon
BET.NYANSER: a) ibl. i substantivisk anv. om blad, växter e.d.: grönområde; pryda bordet med blommor och ~t b) mer el. mindre bildligt i uttr. för illamående, osundhet e.d.: giftgrön; slemgrön; äckelgrön; hon var ~ i ansiktet efter turen i berg-och-dalbanan; ~ av avund c) som symbol för fri framfart e.d.: ~t ljus; det är ~t för igångsättandet av firman d) i uttr. för ungdom, omognad o.d.: ung och ~; i min ~a ungdom; han är ännu för ~ för att få en chefsbefattning e) ofta i uttr. som framhäver miljöhänsyn o.d.: ~a räkenskaper; ~ bomull; ~ el
IDIOM: den ~a revolutionen införande av högavkastande spannmålssorter i u-länderna; en ~ vinter en mild vinter utan snö el. en kall sommar; ~ våg samordning av trafikljus så att fordon med konstant hastighet kan få grönt ljus hela vägen; ~a vågen en strömning som framhäver lantlivets fördelar framför stadslivets och under 1970-talet ledde till vissa försök att starta nya jordbruksenheter; ha ~a fingrar vara bra på trädgårds- och krukväxtsskötsel; i det ~a i naturen på våren el. sommaren; komma på ~ kvist bli rik; (miljöpartiet) de ~a proteströrelse eller politiskt parti som sätter miljöfrågorna i centrum förekommande (under denna el. likn. beteckning) i åtskilliga länder, t.ex. Sverige och Tyskland
HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. grön; gemens. germ. ord; bildn. till gro


gro verb ~dde ~tt, pres. ~r
SUBST.: groende
• börja växa och utvecklas ofta utan att det syns på ytan; om frö, pollen e.d.: fröet ~r i jorden; dillen har inte ens börjat ~ ännu
BET.NYANSER: a) allmännare (med partiklarna ihop, igen) växa (igen): ängarna ~r igen och blir vattensjuka; bilfönstren hade nästan ~tt igen av smuts och slask; såret ~dde inte ihop så fort som man väntat b) bildligt och överfört: i hennes hjärta ~dde hoppet om befrielse
IDIOM: inte låta gräset ~ under fötterna vara snabb och effektiv i sitt handlande
KONSTR.: ~ (ihop el. igen)
HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. gro(a); gemens. germ. ord, eg. 'sticka fram'; jfr grodd, gröda, grön

Granar, granar, granar

Eftersom jag aldrig köper julgran vet jag faktiskt inte hur köpegranar ser ut nu för tiden — men jag har en känsla av att det är omodernt med den gamla hederliga glesa skogsgranen. De jag har sett är alla odlade “Disneygranar”, och jag minns när jag träffade Hugh och Nancy, ett syskonpar från Vermont (tror jag). Jag trodde först att de skojade med mig när de berättade att de beskar julgranar på sommarloven. Men det visade sig att familjen hade en jättestor julgransfarm. Där gick Nancy och Hugh, rad upp och rad ned, hela sommarlovet, med specialtillverkade knivar, och skar av alla grenar som vågade sticka ut i en icke julgransliknande vinkel.

A Tumbleweed Christmas

Jack Sorenson

gran subst. ~en ~ar

ORDLED: gran-en

• typ av (högväxande) barrträd med rak stam, krona av kransställda grenar och spolformiga kottar mycket vanl. i Sverige; med ved av stor ekon. betydelse: granbarr; grandunge; grankotte; blågran; julgran; prydnadsgran; silvergran; ädelgran; mörka ~ar kantade den allt smalare och slingrigare vägen; lyssna till ~ens susning; snötyngda ~ar; en yvig ~ till jul

BET.NYANS: om trävirket: billiga hyllor i ~

HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. gran; gemens. germ. ord, urspr. 'ngt framstickande, spetsigt'

För minnet eller sterbhuset?

The Christmas Tree

Ditz

I vår familj är presenter och böcker snudd på synonymer, och så här i julklappstider kom jag och en väninna att diskutera lämpliga julklappsböcker. Därifrån var steget inte långt till att tala om lämpliga presentinslagningar — och huruvida man ska skriva några rader på titelbladet eller ej. Här gick våra åsikter isär, väninnan tyckte att det är upprörande att “kladda” i böcker. Jag uppskattar ett par rader, med ett datum och givarens namn — eller om jag själv köper boken, skriver jag ofta var jag köpte boken, och kanske några rader om omständigheterna kring köpet. Jag tycker inte att det är att kladda, och jag tycker att det är roligt att se vem som ägt böckerna före mig, vare sig det är släkt eller, om jag köpt boken antikvariskt, det är helt främmande människor.

Jag visade väninnan några böcker som jag blir glad varje gång jag öppnar, som en anmoders bok med dikter av Ibsen, där det förutom hennes namn står, julafton 1879. Hennes man har i en bok han skrivit, tillägnat henne boken med en lång dikt. Första versen lyder:

Till Ellen

Min älskling, här är boken som Du bad,

Att jag Dig skulle skänka till ett minne.

Ditt milda öga blick må därinne..

Det skall ej finna brist, på varje rad.

eftersom jag är skannerlös

kommer bilden från nätet

Jo, väninnan höll motvilligt med om det var ju intressant eftersom det var historia, liksom hon godkände en annan bok med dedikation av en känd författare. Men jag fick nog en känsla av att det var mer ett pekuniärt intresse. Däremot kunde hon inte se det charmiga i den rätt medfarna boken “The Big Chocolate Cookbook” av Gertrude Parke. Den har spår av choklad på baksidan av det slitna skyddsomslaget, och på titelbladet står med prydlig handstil:

Christmas 1969

A sweet cookbook for a sweet cook(is)

Love,

Alan, Judith and Elisabeth

Och naturligtvis har jag lagt till:

margaretha

på strand

i

new york

26.IV.96

hur skulle jag annars minnas vilken dag det var? Strand är förresten min favoritbokhandel, där man hittar både begagnade och nya böcker — jag rekommenderar ett besök där, om du kommer till New York. Jag skulle nästan tro att de piffat upp affären sen jag var där, då var det en trång, dammig och härlig butik att gå på skattjakt i.

Så värst många av bokens recept har jag inte provat, men häromdagen behövde jag en present och provade

CHOCOLATE WALNUT DELIGHTS

¾ cup butter (c:a 175 g)

1 cup firmly packed brown sugar

1 egg

¼ cup corn syrup

3 ounces chocolate (squares, melted and cooled, or envelopes)

1¾ cups sifted flour

2 teaspoons baking soda

½ teaspoon grund cinnamon

½ teaspoon grund allspice

¼ teaspoon grated nutmeg

Walnut halves

1. Cream the butter and sugar together until creamy. Add the egg and beat well. Add the corn syrup and the cooled chocolate.

2. Sift the flour, baking soda and spices together, and beat into the first mixture. Cchill.

3. Roll into small balls, place on unbuttered cooky sheets, and press a walnut half on each cooky. Allow rom between the cookies as they will spread as they bake.

Bake in a 350°F. Oven for abort 15 minutes. Allow to cool slightly before removing to cake racks.

Makes 30 to 36 cookies.

Ingen bild eftersom jag som bekant inte bara är skannerlös, utan även kameralös.

Jag följde i stort sett receptet, men minskade som vanligt på sockermängden (muscovadosocker). Sirap har jag sällan hemma, men hittade en slurk mörk sirap. Skulle tro att jag nästan dubblade kryddorna, eftersom jag tyckte degen smakade mesigt — dessutom skvätte jag i mald nejlika.

Mina provkakor blev torra och trista, så jag gjorde dem något större och gräddade dem i mellan 12 och 13 minuter.

Julgransprydnader

The Christmas Tree, 1910

Alexei Mikhailovich Korin

Snart är det dags att klä granen — om du inte är så amerikaniserad att du redan gjort det.

Men skulle du ändå vilja ha en amerikanskinspirerad gran utan att därför förfalla till det pråliga, så kan du göra popcorngirlanger.

Preparation for Christmas, 1896

Sergey Vasilievich Dosekin

Poppa en stor skål med popcorn, men varken salta eller smöra dem. Helst ska du poppa dem några dagar i förväg, så är de lättare att hantera. Se’n är det bara att trä upp popcornen på långa trådar. Har du tillgång till tranbär — den odlade sorten med stora bär — så kan du trä på några bär mellan popcornen med jämna mellanrum. Jag använde röda träkulor ett år, fast då kunde jag inte hänga ut girlangerna till fåglarna efter jul.

Den här sortens girlanger är inte att rekommendera om du har katt eller hund, som kan tänkas vara intresserad av allt ätbart. Inte heller pepparkakor är särskilt lyckat att hänga upp om du har ett husdjur som kanske ser kakorna som sitt privata matförråd.

Då kan kanelhjärtan vara ett alternativ — de luktar gott, men är oätliga. Hur man går tillväga berättade jag för några år sedan.

En annan oätlig prydnad, är torkade skivor av citrusfrukter.

Knut

Ännu en gråluddig dag när det känns som om man är insvept i en jättestor grå fuktig disktrasa. Men min älskling är lycklig när han kan gå ut utan att frysa tassarna av sig. Tur att jag inte har några problem att somna om när jag blir väckt för han vill gärna gå ut och in flera gånger på natten.....
Vi bor så avsides att vi slipper Knutgubbar och kunde i lugn och ro tända granen för sista gången till vårt eftermiddagste.