I juletid


Det var annandag jul och snön yrde kring knutarna. Tvillingarna var ute och byggde en snöborg i trädgården, men Lisbeth hade sökt upp ett fint gömställe för att få läsa i fred. Hon hade tagit med sig en liten pall och krupit in mellan fönstret och julgranen. Där kunde hon se att läsa i den grå dagern, och det luktade så gott från granen. Genom de täta grenarna såg hon, hur brasan flammade i kakelugnen. Det knastrade så hemtrevligt, och ibland föll ett gnistregn ut på golvet. Men det gjorde ingenting, för framför kakelugnen låg en matta av plåt, på vilken var målat en pojke och en flicka i daladräkter. De stod på var sida om en klargrön björk och såg så glada ut, fast de under årens lopp fått svarta och bruna fläckar i ansiktet av nedfallna kol.
Lisbeth hade fått andra delen av “Anne på Grönkulla” till julklapp, och hon läste den med glödande kinder, Det var underbart att få träffa Anne igen och vara med om alla hennes nya spännande upplevelser. Måntro, om inte detta ändå var hennes käraste julklapp! Hon kände, att boken ännu luktade trycksvärta på det där särskilt julaktiga sättet, som också alla jultidningar gjorde.
Lisbeth kikade förstulet bort mot sin julklappshög på det långa salsbordet och tänkte med en smula vemod på att julaftonen, som hon längtat efter och förberett med sådan fröjd och spänning, redan var över. Hon önskade, att man kunde rulla tiden tillbaka ett tag, så att hon återigen fick vara med om allt underbart, som föregår julen — allt smussel och all brådska med julklapparna, som man så länge och ivrigt funderat på. Nu åt man av den korven som hon hjälpt till att stoppa och smakade på kakorna, som knådats och bakats ut med sådan omsorg. Och den roliga julfesten i gymnastiksalen — hon kände ännu rysningen efter ryggen, då julbocken bultade på dörren! Och sedan de gamla julpsalmerna. — Visst sjöng man dem också nu, men de hade ett särskilt skimmer över sig när man sjöng dem på julafton. 
_ _ _
— Är det en liten mus som knastrar bakom granen! skämtade mamma, när hon en stund senare kom in i salen.
— Nej, det är en liten ekorre, som sitter i granen och skalar kottar, skojar Lisbeth tillbaka och kröp fram ur sitt gömställe. Mamma, jag känner mig inte alls främmande för Anne i den nya delen. Jag var rädd för att hon skulle ha förändrats. Om jag bara kunde få träffa henne i verkligheten någon gång!
— Ja, det förtår jag så väl, att du önskar, sade mamma. Det har jag också så ofta velat, när jag läst om människor, som jag tyckt mycket om.
Ur “Barnen som aldrig hade tråkigt” av Birgitta de Vylder-Bellaner


Lisbeth i boken, är tolv år när hon läser fortsättningen på “Anne på Grönkulla” ("Vår vän Anne" ), och tycker lika mycket om Anne, när hon möter henne igen. Det gjorde inte jag, kanske för att jag var något yngre än Lisbeth när jag läste böckerna. Redan i “Anne på Grönkulla” tappade jag nog intresset för Anne i slutet av boken, därför att hon växte ifrån mig. Några år senare hade jag hunnit ikapp och läste hela serien oräkneliga gånger.
Och precis som Lisbeth, fantiserade jag om att få träffa litterära favoriter — fast jag visste att de bara fanns i böckernas värld.


Riktigt exklusiva böcker har fortfarande en speciell bokdoft — men trycksvärtedoft var det nog många år sedan jag kände. Eller har jag fel?


Om Birgitta de Vylder-Bellander, har jag helt kort skrivit tidigare.