En liten kvinna med en stor bil och ett ännu större hjärta

I morse, när jag hämtade tidningen, kom det en långtradare farande på vår lilla väg. En av de allra störst och längsta, som fick mig att undra om vägen skulle hålla för den. Desutom fick den mig att minnas en annan långtradare.

En grannfamilj i La Jolla, som ligger i södra Kalifornien, ett par mil norr om San Diego, skulle flytta till Tucson i grannstaten Arizona. Förutom flyttlasset hade familjen ett antal bilar och ett par flymaskiner, som de inte riktigt visste hur de skulle få med sig, utan att resa fram och tilbaka flera gånger. Så de frågade om jag ville köra deras ena bil dit, så skulle de flyga mig tillbaka.

En tidig morgon klev jag alltså in i grannens Baracuda för att köra de circa 70 milen till Tucson. Med mig på resan hade jag Vicki, fem år. Vädret var ljummet och skönt som en perfekt svensk sommardag, men ju längre dagen led, och ju närmare vi kom gränsen till Arizona, ju hetare blev det. I Yuma var det över 40° varmt, och jag var tacksam för luftkonditioneringen i bilen. Yuma med sitt ökenklimat lär vara världens soligaste plats. Efter en stund på den nu ensliga och glest trafikerade vägen fanns en dunge med träd och vi stannade för en kisspaus. Hettan var fasansfull och vi var glada över att kliva in i bilen igen. Mindre glad blev jag när bilen inte startade. Att öppna motorhuven var inte stor idé eftersom jag inte hade en aning om hur det borde se ut där. Det här var långt före mobiltelefonernas tid, och jag hade ju lärt mig att stanna i den låsta bilen, om något gick på tok, och knyta en näsduk på dörrhandtaget. Tror nå’n att jag hade en näsduk med mig, efter rotande i vår matsäckskorg fick jag fram några gula pappersservetter som jag klev ur bilen för att försöka få fast på handtaget.

Just då kommer en jättestor långtradare körande i vår riktning, den saktar in, och jag hinner tänka att måtte det vara en vänligt sinnad person, innan den kör in framför mig och stannar. Ur den hoppar en liten kvinna som jag uppskattade till att vara minst 60 år. “Honey, det här är inte en plats för unga mammor med små barn” var det första hon sa’. Det slutade med att Vicki och jag klättrade upp i Ethels “18 wheeler”. Hon skulle också till Tucson, så vi kunde få skjuts ända fram — problemet var bara att bilen fick vi inte med oss, och det var ju den som var orsak till utflykten. Jag vet än i dag inte hur Ethel fixade allt, hon talade i kommunikationsradion en lång stund, och när vi efter några mil kom till en korsväg med något som mest liknade en kiosk stod en bil och väntade på oss. Hon hade beordrat en av sina systersöner att möta oss, han tog bilnyckeln och lovade på heder och samvete att allt skulle ordna sig. Det kändes lite otrevligt att lämna över nycklarna till en bil som inte var min —men jag visste ju att jag inte kunde göra något för att få bilen farbar — så vi fortsatte mot Tucson. Trevligare ressällskap än Ethel får man leta efter, hon kände trakten utan och innan, berättade om platserna vi for förbi. Och så sjöng hon — denna lilla kvinna hade en stor röst, och sjöng allt från slagdängor från sin ungdom, gospel, barnvisor och opera. Tiden gick fort och snart svängde hon in på en rastplats, där långtradarchaufförer brukade träffas. Jag kunde bara förundras när jag såg hur Ethel, 150 centimeter och knappt 45 kilo styrde och ställde med sina manliga kollegor, de flesta mer än dubbelt så stora som hon. Hon var lite av mormor till killarna, förhörde sig om deras flickvänner, fruar och barn. Till och med personalen i baren kom till henne med sina problem och glädjeämnen. Innan vi åkte vidare samlades ett tiotal av männen, och så vi, för en en kort andakt, i ett hörn av baren. Det hela avslutades med sång, inte bara Ethel var en naturbegåvning — två av männen sjöng duett så jag fick gåshud över hela kroppen.

Visst är luftkonditionering i bilarna skönt när man bor i den här delen av världen, men jag är inte så förtjust i det eftersom det ofta är svårt att reglera — åtminstone var det svårt på den tiden — och kall luft som blåser in pollenbemängd luft rakt i ansiktet på en, är inte något vidare. Om det bara var en allergi eller om det var en infektion vet jag inte, men jag mådde inte säskilt bra — men även för detta visste Ethel råd. Hon talade i sin kommunikationsradio, och efter en stund svängde hon in hos sin brorsdotter som var allmänpraktiker i en förort till Tucson. Jag hade inget att säga till om, fick inte ens betala för besöket och den svindyra medicinen.

Ethel var tvungen att köra vidare men hennes man hade kommit körande för att vidarebordra oss till vår slutdestination.

Nästa morgon kom systersonen körande med Baracudan, nu i prima skick.

Jag träffade aldrig Ethel mer, men vi höll kontakten ända tills hon dog sju år senare.