Musmums

Möter ni en mus som stinker vitlök och pepparmint, så har de nyligen dinerat på Ems drajvinrestaurang.

När jag lyfte på motorhuven i morse, så fanns en vitlöksskiva kvar, och pepparmintstussarna var indragna bland kablarna. För sex dagar se'n låg där fem vitlöksskivor.

Har läst att de inte gillar citrusfrukter, kanske ska jag pröva med grapefruktskal.

Bilens kvällsmat

Det som ligger till höger, på batteriet, är en skivad vitlöksklyfta — och tussarna till vänster är indränkta med pepparmyntsolja. Nu tror jag väl inte att bilen är sugen varken på pepparmyntsolja eller vitlök — men vad jag hoppas är att mössen ska ogilla den sortens fika.

Minnesgoda läsare minns kanske att mössen festade på bilens kablar för några år se’n, och dessutom tog sig in i bilen och försökte gnaga av ett bilbälte och smakade på dynan till rullstolen. Så i dag lyfte jag på motorhuven för att se om de små raringarna tagit för sig av något bilgodis. Jo då, de har börjat smaka på några kablar — därav denna moteld.

Musminne

Tror väl inte att någon är trakterad av att få in möss i huset. I alla fall inte om man är husägare — jag kom att tänka på att Beatrix Potter lär ha matat huset möss och på så vis fått dem tama. Ingenstans har jag läst något om vad husets vuxna tyckte om saken. Och fångar lär ha delat sina fattiga smulor med mössen för att få lite sällskap — men det är kanske skrönor.

Men jag har förstått av kommentarerna att vi har olika toleransnivå när de kommer till att dela bostad med familj Mus. Det har fått mig att minnas några musmöten i mitt liv.

Det ena minnet härrör sig från min utbildning när jag bodde i, ett visserligen nybyggt men fasligt dåligt byggt elevhem.

Det var vävtapet på väggarna, och mössen hade hur livat som helst när de kunde springa uppför väggarna — och i väggarna var de också, på nätterna hörde vi hur det krallade av tusen musfötter där.

Tror jag i ett tidigare inlägg talat om hur vårt hus blev lite av en samlingsplats när resten av skolan upptäckte att vi drack te tillsammans varje kväll. Det var många som gjorde sig ett ärende till oss vid åttatiden. En av dessa kvällar med fler människor än sittplatser i dagrummet, skulle min namne och kompis ta’ ut soporna. Just som hon knyter ihop påsen kommer en mus upp ur den och springer över hennes tumme. Oj, en mus säger hon och fortsätter att knyta. Detta imponerade våldsamt på alla gossarna, som uppenbarligen inte hade några högre tankar om kvinnors förhållningssätt till möss.

Da’n efter hade kompisen och jag några timmar ledigt mitt på da’n. Jag passade på att sova middag, medan kompisen städade. Städskrubben låg mittemot min dörr, så jag hörde hur hon gick fram och tillbaka, visslade och dammsög. Så hör jag hur hon med raska steg kommer från sitt rum och öppnar dörren till städskrubben, se’n låter det som hon utför en krigsdans ackompanjerat av ett vrål, och så slår dörren igen. Jag förstår ju vad som hänt, och skrattar så jag nästan inte kan ta’ mig ur sängen. Min tuffa kompis, blev överrumplad av en liten gullig mus — och utan åskådare behövde hon inte behärska sig.

Tillsammans gläntar vi försiktigt på dörren och ser den lilla gulliga musen i botten på vasken. En så’n där rostfri, rätt djup vask som finns i städutrymmen i offentliga miljöer. Där kunde vi ju inte lämna den stackaren, utan en chans att ta’ sig upp — men ingen av oss hade någon större lust att handgripligt hjälpa den upp. Lösningen blev en rulle toapapper som vi la’ ut som en hängbro från vasken till golvet. Så stängde vi dörren för att husmuskompisen skulle kunna rädda sig ur vasken utan att förlora ansiktet.

Dag med egen vilja

Våra möss har inte förstått att de är skogsmöss och ska bo under en svamp i skogen. Fast var hittar man en svamp så här års — annat än på Stureplan?

Vi förvarar vattenhinkarna i köksfartun — i morse när jag skulle sätta på teet, gick jag glad i hågen ut dit med min lilla tillbringare, och får syn på en liten söt mus som försöker gömma sig bakom hinken. Den lille stackaren blev så skraj att den inte kom sig för med att springa in under byrån, eller en tidningshög, så utan större besvär lyckades jag skopa upp den i tillbringaren på tredje försöket — och förpassa den ut genom yttrdörren. Hoppas den inte fick hjärnskakning eller några frakturer. Men jag är rädd för att den resterande familjen, som säkert bor under byrån, kommer att sakna familjens yngsta, och hämnas.

Undrar om musen med pipkrage är församlingens präst.

Inte kom snickaren inte! Jag som stannade hemma, istället för att åka och handla, för att få tala med honom. Kan ge mig på att han kommer när jag handlar i morgon — för då måste jag handla. Katastrofen är ett faktum redan i dag, eftersom mitt te är slut.

Återigen har dagen taget sin egen vändning, och jag har bara varit tvungen att hänga med. Telefonsamtal med försäkringsbolag, snickare och rörmokare är enkla med tidskrävande liksom snöhämtning. Så dagens planerade inlägg som kräver lite surfning har jag inte ens börjat med.

Jakten går vidare

När jag hittar fullt med råttbajs bland handdukar och servetter i köksfarstun, inser jag att det är hög tid att vräka husmusockupanterna.
Det ser inte ut som om de har gnagt på damastdukar-na i alla fall — men jag har inte hunnit gå igenom allt ännu. Kissat har de små raringar gjort på minst en hemvävd duk. Det blir till att tvätta i dag. Och försöka att hitta deras ytterdörr.
Jag som hade tänkt få iväg alla utländska julkort.

Musmassmöte?

I köksfarstun har vi det kyligt för att kunna förvara grönsakerna där. I morse upptäckte jag att det inte bara är frukt och grönsaker vi hyser. Förutom att jag är delägare i en ko, en häst och en datanörd så tycks jag även vara musvärdinna.
Så istället för de husliga aktiviteter jag planerat, blev det till att flytta in allt ätbart i köket och sortera bort det som var gnagt på.
Mitt i röjningen hörde jag att älsklingen var på trappen, och tyckte att stunden var inne för honom att göra sin plikt. Så jag öppnade ytterdörren — och in rusar älsklingen och lägger en levande mus för mina fötter. Tack och lov la' han den på en tidningshög, och tack och lov var musen för chockad för att röra sig snabbt, så jag grabbade tag i sagda tidning med den chockade musen och lyckades få upp ytterdörren och hiva ut både mus och katt.

Jag vet fortfarande inte var de små liven kommer in, men har lagt ut små tussar med pepparmyntsolja lite varstans — och i synnerhet på tröskeln in till köket. Jag misstänker nämligen att nu när vi har handikappvänliga trösklar så är de även så musvänliga att en hungrig mus mycket väl kan krypa under den stängda dörren. Handkammare och skafferi är (hopps jag) fortfarande musfria.

Musbus

Transportrullstolen ligger alltid i bilen — det har den gjort i flera år. I fredags använde vi den senast, då var dynan intakt. I dag ser den ut så här. Kan inte påstå att jag var särskilt trakterad av tanken på att ha en mus som passagerare nu när vi skulle ut på vift. Så jag lät dörren stå öppen medan jag lastade i bilen. Om det betydde att jag fick fler fripassagerare, eller om den hungrige gynnaren gav sig av, vet jag inte. Ingen gav sig till känna under färden. Men jag såg att den hade gnagt på ena bilbältet.
Kanske kan jag erbjuda den min gamla cykel som jag aldrig använder.

Musmys

00

0

0

0

The small gray Mouse ran East

And the small gray Mouse ran West

And could not tell in the least

Which way was best.

0

The small gray Mouse ran North

And the small gray Mouse ran South

And scurried back and forth

To escape the Kitten’s dreadful teeth-lined mouth!

0
But Kitty thought it precious fun

To see the panting Mousie run,

And when it almost got away

Her furry paw upon its back would lay.

But Kitty grew too vain and sure;

She thought she had the Mouse secure;

She turned her head, she shut her eyes.

That was not wise,And ere she knew

The gray Mouse up the chimney flew,

Where dainty cats could not pursue.

So she had nothing else to do

But miew—oo—oo—!

Musmys

Med anledning av Christinas julgäster (Familjen Mus) så började jag leta igenom förådet av musbilder — och letade rätt på en del nya. Så jag tänkte komma med en miniserie med musbilder. Vad passar bättre än att börja med "The Mouse and the Christmas Cake" av anonym författare och illustratör. Den som vill läsa hela boken som är mycket kort, kan göra det här.

Från "The Tale of Dickie Deer Mouse" av Arthur Scott Bailey

med illustrationer av Diane Petersen.