Sakernas tillstånd

Drink for a Penny

Nina Leen

Så har vi vatten igen — men inte överallt, och det kommer att kosta oss betydligt mycket mer än en penny!

De här två veckorna som vi inte har haft vatten har det lyckats frysa någonstans, så vi har inte kallvatten på två av toaletterna. Oturligt nog kan vi inte duscha, så jag håller på att undersöka var det finns offentliga handikappanpassade duschar. Dit vi ändå inte kan ta’ oss förrän en del av snön försvunnit.

Så här får vi leva fram till i juni när det går att gräva i backen. Det betyder av vi har öppet mus-hus, för under diskhon har vi fortfarande ett hål. där gubbarna bara pulat ned isolering. Ingen ska inbilla mig att det hindrar mössen från att ta’ sig in. Dessutom finns det en elektrisk sladd, som kommer där nerifrån, vilket betyder att dörren inte sluter tätt. Nu har jag pressat vitlök och lagt i underskåpet — tillsammans med doften av pepparmyntsolja får det nästan mig att fly från köket. Hoppas bara att mössen reagarer som jag på doftblandningen.

Inte bara doften fick mig att fly — även efter en grovsanering ser det för bedrövligt ut i köket nu, så jag stängde dörren och gick därifrån. Väl medveten om att det ser lika förfärligt ut när jag kommer tillbaka — men jag tänkte att jag kanske samlat tillräckligt med kraft då för att orka göra något åt det.

Oset av svordomar

låg tjockt under kökstaket när snickarna var här, och inte hittade det läckande röret — och inte kunde räkna ut hur rören var dragna.

Nu tror de att de vet ungefär var de ska hitta läckan, och hur de ska kunna åtgärda den provisoriskt. När tjälen gått ur marken måste de kanske återkomma för en permanent lösning. Jag tror inte att de riktigt vet själva var det här kommer att sluta.

Dag med egen vilja

Våra möss har inte förstått att de är skogsmöss och ska bo under en svamp i skogen. Fast var hittar man en svamp så här års — annat än på Stureplan?

Vi förvarar vattenhinkarna i köksfartun — i morse när jag skulle sätta på teet, gick jag glad i hågen ut dit med min lilla tillbringare, och får syn på en liten söt mus som försöker gömma sig bakom hinken. Den lille stackaren blev så skraj att den inte kom sig för med att springa in under byrån, eller en tidningshög, så utan större besvär lyckades jag skopa upp den i tillbringaren på tredje försöket — och förpassa den ut genom yttrdörren. Hoppas den inte fick hjärnskakning eller några frakturer. Men jag är rädd för att den resterande familjen, som säkert bor under byrån, kommer att sakna familjens yngsta, och hämnas.

Undrar om musen med pipkrage är församlingens präst.

Inte kom snickaren inte! Jag som stannade hemma, istället för att åka och handla, för att få tala med honom. Kan ge mig på att han kommer när jag handlar i morgon — för då måste jag handla. Katastrofen är ett faktum redan i dag, eftersom mitt te är slut.

Återigen har dagen taget sin egen vändning, och jag har bara varit tvungen att hänga med. Telefonsamtal med försäkringsbolag, snickare och rörmokare är enkla med tidskrävande liksom snöhämtning. Så dagens planerade inlägg som kräver lite surfning har jag inte ens börjat med.

Tänk så enkelt det var

när man hade en pump på gårdsplanen.

Nu väntar vi på en snickare som ska komma och bryta upp golvet.

Den elektriska pumpen är på plats, men det finns en, eller flera, läckor under huset. Så vi fortsätter vårt vattenlösa leverne.

Inget vatten synes än

The Copper Drinking Fountain, c.1733-34

Jean-Baptiste Simeon Chardin

Vi nöjer oss med plasthinkar till vårt dricksvatten — kanske lika bra det, då slipper vi putsa koppar. Vilket får mig att minnas att jag på julavslutningen i första klass, läste jag, iklädd förkläde och putstrasa, en vers om att hjälpa mor att skura koppar. Men versen minns jag inte.

Vår snögubbe har inte varit här ännu vilket betyder att rörmokarna inte kommer uppför backen, så ingenting händer förrän på måndagmorgon på vattenfronten.

Visst är jag glad över snön just nu, men fullt så mycket snö behöver vi verkligen inte för att diska och spola. Det är inte ett tungt jobb att ta in snö — men tidsödande, eftersom en full hink med snö inte blir mer än en tredjedels hink med vatten.

Däremot var det en pärs att göra ett par grisstigar från ytterdörrarna — har en jättebra snöslunga men den storknade nästan när den skulle ta’ sig igenom trettio centimeter snö.

Idéerna för maträtter som inte genererar allt för mycket disk är på upphällningen, men jag kom just på att armenisk soppa är en enkel enkärlsrätt — det får det bli i morgon.

Så kom äntligen vattnet

och gick nästan på en gång.

Elektriker och rörmokare har avlöst varandra i brunnen i dag, och sent på eftermiddagen var allt färdigt. Stor glädje! Som emellertid inte blev långvarig — exakt vari problemet består, vet jag inte, och skulle antagligen inte förstå det även om någon förklarade det för mig.

Istället för att sätta mig och ha det skönt så fick jag hämta mer snö att smälta till diskvatten.

Det trummar

Och jag försöker, utan att lyckas, få syn på hackspetten, eller är det kanske en spillkråka? Jag har läst mig till att gröngölingarna sällan trummar, så valet står nog mellan de två förstnämnda.

Jag vet helt säkert att det inte är den här krabaten, en red-shafted flicker, för den finns inte i Sverige. Jag hittade bilden hos Guten-berg i boken “The Woodpeckers” från 1901, av Fannie Hardy Eckstorm. Boken är intressant även om man, som jag, inte kan mycket om fåglar — kanske i synnerhet då, eftersom den är skriven på ett lättfattligt vis.

Solen skiner och småfåglarna sjunger, vilket får det att kännas en aning vårlikt, även om termometern sjunkit till -16°. Och kallare ska det bli — SMHI lovar ner till -20° till helgen. Den översta tippen på snödropparna som jag skymtade i går, har försvunnit. Jag misstänker att det kan skyllas både på kylan och alla gubbar som trampar runt kring brunnen.

För trampar runt gör de, elektrikern i morse, och nu har vi två rörmokare som, hoppas jag, lägger sista handen vid installationen.

Förstå sig på blogger den som kan (eller är det min dator den här gången) delar av texten förblir i den storlek och färg jag valt, men bara delar.

Vatten

You never miss the water till the well runs dry.

På svenska säger vi väl att man inte saknar kon förrän båset är tomt — men det passar inte lika bra till det här inlägget.

Jag läser att den 3 februari betraktas som vattenklosettens födelsedag — en man vid namn Thomas Crapper uppfann den 1837. Han förbättrade den, och 1861 tog han patent på den.
Tyvärr kan jag inte fira genom att spola i våra toaletter. Det visade sig nämligen att pumpen behöver en efterträdare — och innan den nu beställda pumpen kommer på plats ska hela systemet rengöras. (Jag vågar inte ens tänka på vad det kommer att kosta).

 Alla som har följt min blogg ett tag, har nog förstått att allt jag gör och allt jag är med om, renderar i ett antal minnen — så även den här gången.

Ett vattenminne från en av barndomens jular som vi, som bekant, firade på hotell i Härjedalen. Då var hotellet fortfarande relativt litet, jag tror inte vi var mer än ett fyrtiotal gäster. Men ett fyrtiotal gäster är förfärligt många när vattnet försvinner — och det gjorde det. Varför minns jag inte, om jag någonsin visste det, men borta var det och hotellvärden Erik, bar vatten dagarna i ända. Det måste ha varit ohyggligt slitigt, men situationen vändes till ett spex — Erik iklädd svarta skynken, kallades mannen i svart (fråga mig inte varför) — bar under gästerna jubel runt på hinkarna. Vid den tiden var värdparet nog inte ens fyllda fyrtio, och hade en god fysik — Erik ställde till och med upp i en slalomtävling, iförd sin svarta dräkt och hållandes två hinkar körda han i full fart utför backen.

Jag kan!

0
Jag kan..... kanske bara bära en hink i taget.
0
0
Men nu har vi fått vattnet tillbaka och jag behöver inte bära mer vatten än vad som ryms i vattenkokaren. Skönt!
0

Det är alltid något

0
Dagen började bra med brasa och Gutenberg. Men det blev kallare och kallare i rummet — bor man i ett stort gammalt hus så vänjer man sig vid att klä sig i lager, så först reagerade jag inte drog bara åt mig en filt — men efter en stund övervann jag tyngdlagen och reste mig för att se om jag av misstag satt elementen på för låg värme. De var iskalla — alla element i huset var iskalla. Upp på övre våningen för att kolla säk-ringarna (vi har direktverkande el), allt var som det skulle. På med ytterkläderna för att kolla säkringarna i skåpet på ytterväggen. Där var problemet — bytte säkring och kände mig nöjd och glad att det var så enkelt avhjälpt. Jag fick vara glad en halvtimme, då skulle jag laga mat — inget vatten.

När strömmen kommer tillbaka så går pumpen inte på automatiskt och det är enkelt avhjälpt — det vill säga, det är enkelt för den som orkar lyfta cement-locket av brunnen för att krypa ned där. Och det orkar inte jag. Jag har inte heller varit förut-seende nog att skaffa mig unga starka grannar som kan hjälpa mig. Det blev till att åka till verksta'n för att fylla ett par hinkar med vatten. Ett blött och tungt jobb som fick mig att kraschlanda i min blå stol efteråt. Nu har vi hinkar med smält snö på toa och vattenhinkar i köksfarstun.

Har inte ens hunnit gå igenom mina Gutenbergs-fynd — jag såg att det var gott om möss där i dag, men dem får jag ägna mig åt senare just nu är det vila till musik som gäller.
Min älskling är lätt uttråkad så vi ligger här i varsin stol och spinner — för även om han är uttråkad så har han, liksom jag, det i grunden så gott.