Annunciation
Paolo de Matteis, 1712.
Ett par av mina katolska vänner tycker att det är snudd på blasfemi att kalla "the Feast of the Annunciation" för våffeldagen. Fast i motsats till mig har de inget emot våfflorna. Jo, jag kan äta våfflor för att vara artig, värre är det inte — och det händer att jag bjuder på våfflor om jag vet att det uppskattas. Ofta har vi bjudit våra utländska gäster på våfflor med hjortronsylt, särskilt på sommaren när man kan grädda våfflorna ute.
Jag har också roat mig med att grädda annat än våffelsmet, vilket går utmärkt. Senast använde jag smeten till en “applesauce cake”, vilket uppskat-tades. En brownie smet går också bra, liksom degen till diverse småkakor. Gillar man inte våfflan, när man gräddat ett provexemplar så är det ju bara att grädda smeten eller degen, som vanligt.
För ett år se’n skrev jag om olika sorters våfflor och hade då med ett recept på jästvåfflor. Jag ser till min stora förvåning att jag skrev att jag tyckte våfflorna blev bra. Men jag minns att till jul hittade jag de nio ouppätna våfflorna i frysen, och gav dem till en gästande hund som gjorde dem bättre rättvisa än vi!
Om jag bara kunde förstå varför det inte går att snygga till texten i det inlägget nu. Försöker jag ändra typsnitt och storleken på texten blir det enormt stora tomrum mellan styckena! Kära blogger!
Har du ledsnat på de traditionella våffelhjärtanen, så hittar du det här järnet här.