Bas Relief of a Hairdresser, Roman, circa 2nd Century
En av frågorna som följde med utmärkelsen från
Pia — den jag fick för lääääänge se'n, och har lyckats tappa bort — hade med hårfärgen att göra. Ja, egentligen tror jag att det bara var en del av frågan, men jag minns att man skulle berätta hur många olika hårfärger man provat på. Enkelt tänkte jag: bara en, den naturen skänkt mig.
Att jag inte experimenterat med olika färger beror nog på flera saker, den främsta är kanske den att en av mina kamrater bytte hårfärg ofta i tonåren. En gång skulle jag hjälpa henne, så jag läste bruksanvisningen, blandade pulver med vätskor och applicerade. Det var så krångligt att jag var helt koncentrerad på vad jag gjorde utan att tänka på något annat. Men rätt som det är säger kompisen, vad är det med dig, har du astma. Då märkte jag att jag andades tungt och väste — när vi se'n läste det finstilta på bruksanvisningen stod det att om man var allergisk mot gullvivor skulle man inte använda preparatet. Nu har jag förstås aldrig märkt att jag varit allergisk mot gullvivor, men tyckte att det var säkrast att hålla mig ifrån onödiga kemikalier.
En annan tjej, som också bytte hårfärg nästan varje vecka, tappade plötsligt allt hår. Jag har ingen aning om, huruvida det berodde på alla kemikalier hon utsatte sig för, eller om det var någon sjukdom, men det viskades om att det hade med hårfärgningen att göra.
Så när jag nyligen talade med en väninna, och hon skrattande frågade om jag mindes när jag färgade håret blev jag ställd. Hade jag färgat håret?
Men så mindes jag, att när jag gick i åttan ordnade skolan en maskerad med temat "Vid Nilens stränder". Vad gör en blond och blåögd tjej då. Ja, inte var jag så smart som en av lärarna som helt enkelt lyfte ut skolans ena dammsugare ur en städskrubb och gick runt med sin Nilfisk. Jag beslöt mig för att bli en svarthårig skönhet. Jag hittade ett preparat som skulle borsts in i håret — och som garanterat skulle gå att tvätta ur. Grejen var att jag borstade och borstade, men inte blev håret svart — jag blev bara gråhårig! Och inte gick det att tvätta bort färgen heller. I flera veckor gick jag omkring med grått hår. När jag gick på sta'n tittade folk lite undrande på mig, gråhåriga trettonåringar är väl inte så vanligt.
Och när vi var i tagen med "minns du", steg ytterligare ett färgarminne fram. Det var några år senare, och en kompis som hälsat på mig en helg hade tänkt bli rödhårig, men glömde, medlet hos mig när hon åkte hem. När jag frågade om jag skulle skicka det, tyckte hon att jag skulle använda det i stället. Jag läste noga på paketet, om det fanns några förbehåll, och kom fram till att det fanns det inte — dessutom stod det att det skulle gå ur i nästa tvätt. Varför jag nu trodde på det.
Ända se'n jag var liten har jag tyckt att rött hår varit vackert, och det bidrog nog till att jag tog steget. Jag var i alla fall smart nog att vänta till påsklovet. Och tur var det, för jag fick brandgult hår! Som inte gick bort i tvätten.
Hos Karin har vi några gånger på sistone talat om harsyra, och ett harsyreminne gör sig påmint (och det är här mitt beprövade råd kommer in i bilden). I tidernas begynnelse, eller kanske något tidigare, var vår avgångsklass på skolresa till Polen. Det var i maj, och våren hade hunnit mycket längre på kontinenten än här hemma. Vår abonnerade buss, gjorde som brukligt är, halt på lämpliga ställen, ofta i skogsdungar — skogsdungar med ljus skir grönska, där harsyran bredde ut sig i skuggan under träden. Jag brukade samla ihop en bukett, som jag slog mig ned och förtärde innan det blev dags att köra vidare. Mina klasskamrater som av någon anledning inte ville plocka syran själv, hade ingenting emot att äta av min insamlade bukett. De kom fram bad så rart om några blad. Jag delade gärna med mig, men när 25 kamrater ville dela på min lilla bukett, så fick jag ett himla sjå att plocka tillräckligt mycket, och tröttnade så småningom på att förse hela klassen med skogsgodis. Det var då jag kom på att om jag räckte fram några blad och sa’: “du får plocka bort ohyran själv”, så kom de inte tillbaka för påfyllning. 
Pariservåfflor, även kallade franska våfflor, gör jag i bland, fast jag brukar ha (bitter) chokladkräm emellan för att det inte ska bli för mesigt. Bilden från nätet, där det också finns gott om recept på dylika våfflor.
Våffelväv lämpar sig utmärkt till handdukar, därför att de blir en porös väv som suger bra. De här handdukarna är vävda i bomullsgarn 8/2, men cottolin och rent lingarn fungerar också bra.
Tittar ut genom köksfönstret och ser att de kyliga vårvindarna lyft bort den vadderade plasten som ligger över vår brunn, för att skydda ledningarna. Jag har ju varit lite ledsen över att plasten förmodligen skulle kväva årets snödroppar och chionodoxor. Men nej då, lite tilltufsade ligger de där, alla snödropparna, som ett plockepinnspel. 
Tyvärr blåser det så in i norden att det inte är lönt att fotografera annat än stenstoder i dag. Jag kikar in under platsen och hittar maskrosor — maskrosor med stora knoppar, och bladen är späda och ljusgröna, så där har jag sallad till i morgon!
Nu inser jag att det är dags för mig att inte göra mer i dag — även om intentionerna är goda, blir det inte alltid som jag tänkt mig. Som när jag vattnade fönsterbänken (med dyna) istället för växten i fönstret — eller när jag i min husliga nit tänkte ställa undan en liten hink med lingonsylt, och den landade på golvet. Naturligtvis åkte locket av.
I går såg jag fullt med lövavtryck i isen — idag är de alla borta. Inte lätt att registrera allt som händer, tycker huvet svänger runt i 360° hela tiden, ändå har det alltid tillkommit något nytt när varvet är fullbordat.
Min väninna i New England skriver att man börjat tappa lönnsaven nu och att snart får hon sluta mata småfåglarna, för när björnarna vaknar ur vintersömnen kan man inte ha något ätbart ute.
Kakan är enkel, och går snabbt att göra, men namnet har alltid fascinerat mig, utan att jag forskat vidare i det. För att något ska kunna kallas butterscotch, krävs att det är gjort på smör och farinsocker. Det finns alltså både kola, sås och diverse godis med det namnet. Och det är faktiskt så enkelt att härleda som man kan tro, “butter” har med smöret att göra medan “scotch-delen” är lite svårare — möjligtvis kommer företeelse från Skottland. 
