torsdag 20 oktober 2011

Ättestupan nästa?


Läste nyligen om en man med psoriasis, som inte längre får den medicin han behöver — den är för dyr. Får han sina injektioner, jag tror att det var två i månaden, då är han i det närmaste symtomfri och kan sköta sitt arbete, och leva ett normalt liv. Utan medicinen blir livet ett helvete och han måste vara sjukskriven.
En långt ifrån ovanlig situation — som dessutom tycks bli allt vanligare. Även om man ger blanka katten i att den här mannen, liksom många andra patienter, får en normal tillvaro och en relativt god livskvalitet, så länge han får sin medicin — så måste det rent krasst vara mer ekonomiskt för samhället om han kan arbeta.

Om den här utvecklingen, eller snarare avvecklingen, fortsätter — och jag tvivlar inte ett ögonblick på att tiderna kommer att bli ännu kärvare för de som behöver vård och medicin — så är frågan på vilka grunder man kommer att välja ut de lyckliga, som kommer att få behandling. Är det unga män med god utbildning och välavlönade arbeten som i första hand kommer att få ta’ del av statens allmosor. Vi äldre tanter som är dyra i drift, och aldrig någonsin kan tänkas bli lönsamma, vad händer med oss?

Det är dyrt att ta’ fram nya läkemedel, men bolagens hela vinst går inte till mer forskning. För ungefär 20 år se’n räknade en person ut att om läkemedelsbolagen slutade att dela ut presenter till höger och vänster, och i stället sparade de pengarna, så skulle det räcka till att ge varje läkare i Sverige en ny bil vart sjunde år.
Jag kan på rak arm komma med en mängd förslag på hur läkemedelsbolagen skulle kunna investera delar av sina vinster så att det kommer behövande patienter till goda. Inte minst patienter i utvecklingsländer. Det skulle dessutom säkerligen medföra att bolagen fick ett bättre rykte.

Och när jag ändå är inne på kapitlet medicin, kan jag inte låta bli att undra varför vi apotekskunder nu måste betala extra för att man ta’r hem den medicin vi behöver — en avgift som alltså inte täcks av högkostnadsskyddet. Min tuggumituggande receptarie försökte förklara det för mig — men hans svenska räckte inte till, efter tredje försöket gav jag upp.

8 kommentarer:

  1. För några veckor sedan talade min läkare om att jag måste byta min medicin för den jag har är alldeles för dyr. När jag frågade för vem, så sa hon: både för dig och oss.
    Nu har jag en medicin som gör att jag hostar (känd och vanligaste biverkan) mest hela tiden.
    Heja Sverige!
    PS. Dock kommer jag inte att finna mig, var så säker. DS

    SvaraRadera
  2. Renée,
    Än så länge har jag inte blivit av med medicin eller vård - men det är väl bara en tidsfråga.
    Det är ruskigt att det är just de sjuka som man sätter åt - de som inte alltid orkar kämpa emot. Fast det är väl det man vet.
    Talade nyligen med en tjej som jobbat länge på vårdcentralen, hon sa' "det är inte roligt här längre, vi vet ju hur bra det har varit - och så har det blivit så här".
    Hoppas du får din medicin tillbaka!
    Margaretha

    SvaraRadera
  3. Allt räknas i pengar nu för tiden, vad som är lönsamt och inte lönsamt och de som är sjuka orkar inte strida för sina rättigheter. Paradoxalt nog så behöver man vara väldigt frisk och stark för att orka strida för sina rättigheter som sjuk. Det är uppåt väggarna galet

    Karin

    SvaraRadera
  4. Jag är livrädd varje gång jag är hos doktorn att få höra att nu får jag inte min medicin längre. Precis som du säger är det så tufft att orka kämpa.
    kram

    SvaraRadera
  5. Jag håller helt med dig. När det t.ex. gäller ortopedi har unga män med idrottsskador helt klart företräde framför äldre personer!

    Ingrid som än så länge klarar sig med relativt billiga läkemedel.

    SvaraRadera
  6. Karin,
    Ja, nog bör man vara ung och frisk för att orka med sjukvården.
    För att inte tala om att de som jobbar i vården ska ha en järnhälsa för att inte stupa på sin post. Jag är full av beundran för alla som sliter inom vården, och som oftast orkar vara trevliga.

    Kicki,
    Vi, och alla andra med exklusiva medicinvanor kan bara hålla tummarna för att vi ska få vår medicin i fortsättningen också.

    Ingrid,
    Idrottskillarna har ju blivit heliga - de kan fortsätta att skada sig i det oändliga och ändå få samma förstklassiga vård. Ger man sig in i farligheter med öppna ögon får man väl för 17 skylla sig själv - i det fallet jämställer jag idrott med rökning och alkohol.

    Margaretha

    SvaraRadera
  7. Det är en mycket olustig utveckling som pågår både här som där. Ställer mig samma frågor som du gör och undrar också över läkemedelsbolagen som styr alldeles för mycket både över många läkare och även forskning. Lita på att pengarna styr!

    SvaraRadera
  8. Aila,
    Mycket vill ha mer!
    Det är sorgligt att pengar, som kan göra så mycket gott, ställer till med så mycket elände.
    Margaretha

    SvaraRadera