Det är inte bara mina lönnar jag kommer att fortsätta att tjata om — ni kan vara övertygade om att jag låter min språkliga käpphäst galoppera fram här med jämna mellanrum — och så kommer jag att med förundran tala om det mirakel som alltid sker när jag och livet är på kollisionskurs. För då, då när jag börjar tycka synd om mig själv, och inte har en tanke på mirakler — då händer alltid något roligt. Som nu senast när jag bara på några da'r fick precis den dos uppmuntran jag behövde.
Ett brev med frön.
Ett annat brev med småprat, nyheter från avsändarens familj och massor med snälla ord.
Jaa och så har jag bestämt att haren klarar sig helskinnad....:)
SvaraRaderaMan måste ta sådana beslut emellanåt.
Karin
Karin,
SvaraRaderaDet var då för väl - jag var riktigt orolig.
M
Nu först såg jag att jag skrev min kommentar på fel ställe. Det är ju första gången jag kommenterar, så jag var så nervös att göra fel att det blev fel.
SvaraRaderaDet jag sa var att orden var inte snälla bara sanna!
MoniKa min vän,
SvaraRaderaJag skulle just svara på kommentaren, när denna ramlade in. Jag förstod vad som hänt - det händer understundom även mig (och då måste det ju vara ursäktligt).
Det är inte svårt att vara hygglig mot dem man tycker om, och som är hyggliga först!
M
Det ligger säkert något i det gamla talesättet att saker kommer i omgångar om tre. Alltid trevligt när man får uppmuntran när det som bäst behövs. Har din kamera förresten kvicknat till eller är det en ny? Dina bilder i ett tidigare inlägg såg hur proffsiga ut som helst.
SvaraRaderaAnne-Marie,
SvaraRaderaDet är märkligt, det där med hur händelser klumpar ihop sig - både bra och dåliga saker.
Nej, jag har min lilla uschliga kamera - det gäller att rätta sig efter dess begränsningar. Och jag får slänga mer än hälften av bilderna. Nu har jag förstås alltid slängt mycket av mina bilder - men nu slänger jag mer än någonsin.
Margaretha