tisdag 29 mars 2011

Hårfin

Bas Relief of a Hairdresser, Roman, circa 2nd Century

En av frågorna som följde med utmärkelsen från Pia — den jag fick för lääääänge se'n, och har lyckats tappa bort — hade med hårfärgen att göra. Ja, egentligen tror jag att det bara var en del av frågan, men jag minns att man skulle berätta hur många olika hårfärger man provat på. Enkelt tänkte jag: bara en, den naturen skänkt mig.
Att jag inte experimenterat med olika färger beror nog på flera saker, den främsta är kanske den att en av mina kamrater bytte hårfärg ofta i tonåren. En gång skulle jag hjälpa henne, så jag läste bruksanvisningen, blandade pulver med vätskor och applicerade. Det var så krångligt att jag var helt koncentrerad på vad jag gjorde utan att tänka på något annat. Men rätt som det är säger kompisen, vad är det med dig, har du astma. Då märkte jag att jag andades tungt och väste — när vi se'n läste det finstilta på bruksanvisningen stod det att om man var allergisk mot gullvivor skulle man inte använda preparatet. Nu har jag förstås aldrig märkt att jag varit allergisk mot gullvivor, men tyckte att det var säkrast att hålla mig ifrån onödiga kemikalier.
En annan tjej, som också bytte hårfärg nästan varje vecka, tappade plötsligt allt hår. Jag har ingen aning om, huruvida det berodde på alla kemikalier hon utsatte sig för, eller om det var någon sjukdom, men det viskades om att det hade med hårfärgningen att göra.
Så när jag nyligen talade med en väninna, och hon skrattande frågade om jag mindes när jag färgade håret blev jag ställd. Hade jag färgat håret?
Men så mindes jag, att när jag gick i åttan ordnade skolan en maskerad med temat "Vid Nilens stränder". Vad gör en blond och blåögd tjej då. Ja, inte var jag så smart som en av lärarna som helt enkelt lyfte ut skolans ena dammsugare ur en städskrubb och gick runt med sin Nilfisk. Jag beslöt mig för att bli en svarthårig skönhet. Jag hittade ett preparat som skulle borsts in i håret — och som garanterat skulle gå att tvätta ur. Grejen var att jag borstade och borstade, men inte blev håret svart — jag blev bara gråhårig! Och inte gick det att tvätta bort färgen heller. I flera veckor gick jag omkring med grått hår. När jag gick på sta'n tittade folk lite undrande på mig, gråhåriga trettonåringar är väl inte så vanligt.
Och när vi var i tagen med "minns du", steg ytterligare ett färgarminne fram. Det var några år senare, och en kompis som hälsat på mig en helg hade tänkt bli rödhårig, men glömde, medlet hos mig när hon åkte hem. När jag frågade om jag skulle skicka det, tyckte hon att jag skulle använda det i stället. Jag läste noga på paketet, om det fanns några förbehåll, och kom fram till att det fanns det inte — dessutom stod det att det skulle gå ur i nästa tvätt. Varför jag nu trodde på det.
Ända se'n jag var liten har jag tyckt att rött hår varit vackert, och det bidrog nog till att jag tog steget. Jag var i alla fall smart nog att vänta till påsklovet. Och tur var det, för jag fick brandgult hår! Som inte gick bort i tvätten.

7 kommentarer:

  1. Här har jag idkat högläsning för Uffe och vi har skrattat åt din hårrysande roliga historier...
    Annars så har en vän till oss som forskar i medicin,inom konstaterat att dagens hårfärger är farliga för hjärnan...det fick vi veta då jag hade varit till frissan och tvättat håret och fått en ordentligt allergichock på grund av att det fanns rester av färgmedel kvar på tvättfatet där jag vilade min nacke...jag blev jättesjuk och innan vi förstod vad det hela handlade om befann jag mig ett tag i ett helvete...
    Även miljön lär må dåligt av allt som rinner ut från frissornas hårtvättsanordningar....

    Karin som inser att fåfängan har sitt pris

    SvaraRadera
  2. oj, man kan nästan tro att jag fick något fel på hjärnan...så dålllig svenska som jag skriver just nu:D

    SvaraRadera
  3. Karin,
    Hua, och det utsätter sig folk frivilligt för! Om så lite som rester av färgmedlet gav dig en chock, kan man ju undra vad som skulle ha hänt om du smort in hela huvudet med det.

    Att det inte är någon hälsokost har man ju vetat länge - många hårfrisörskor måste sluta sitt arbete på grund av allergier - ändå fortsätter man att producera alla dessa produkter.
    Margaretha
    som varken har råd, tålamod eller samvete att använda så kallade skönhetsmedel.

    SvaraRadera
  4. Med EU-regler har vi fått tillbaka många farliga substanser bl a i hårfärgningsmedel som var förbjudna hos oss tidigare.
    Själv har jag brukat henna under en period (ja, rött hår ÄR vackert!) men tröttnade på att städa duschen från rödfärg och de fläckiga handdukarna. Ett tag gjorde jag ljusa slingor, antar att det var vätesuperoxid, inte så farligt som färg. När jag kom hem sådan första gången undrade maken om jag råkat ut för en kemisk olycka...
    Numera tillåter jag frissan ca 3 ggr om året att sätta en smal mörk rand i min annars helgråa lugg. Jag är mer orolig för den unga frissan än mig själv men borde nog tänka mer på vad som rinner ut i avloppet!

    SvaraRadera
  5. Har aldrig experimenterat med hårfärgning. Däremot permanentade jag håret under många år. Det har jag slutat med nu eftersom de där kemikalierna som används verkar mycket starka. Tror inte alls att det är bra för kroppen eftersom de väl går in i huden genom huvudet. Nej, rakt hår med gråa strån är bättre än en sjuk kropp. :)

    SvaraRadera
  6. Hoho... Vilken dråplig berättelse. Jo, även jag har råkat ut för svart hår vid ett tillfälle. Vet inte vad jag tänkte försöka. Jag som alltid varit naturligt rödhårig...

    SvaraRadera
  7. Olgakatt,
    Ett märkligt kapitel, EU och tillåtandet av tidigare farliga ämnen.
    Det är läskigt med allt som hälls ut i avloppen. Vi vet nog för lite om följderna - eller blundar vi?

    Anne-Marie,
    Det hade jag glömt ända tills du sa' det - permanenterna. Jag permanentade ju håret några gånger i min mycket unga ungdom. Nej, det är inte heller någon hälsokost.

    Mira,
    Oj, om du har den ljusa hy som rödhåriga ofta har, måste de ha sett lite märkligt ut.
    Men jämför man med hur en del ungdomar ser ut med regnbågsfärat hår, måtte våra förändringar ha tett sig tämligen tama.

    Margaretha

    SvaraRadera