måndag 14 mars 2011

Vi är många


som undrar, varför i all världen man envisas med att bygga kärnkraftverk — och i all synnerhet varför man bygger dem i områden där man vet att det inträffar stora jordbävningar med jämna mellanrum. Vi människor — eller åtminstone en del av oss, och tyvärr de i beslutsfattande ställning — har uppenbarligen drabbats av hybris när vi tror att vi kan bemästra naturkrafterna.
Mina tankar går till augusti -45, för jag ser ingen skillnad mellan så kallad fredlig kärnkaraft och atombomber, så länge en endaste människa kommer till skada på grund av helt onödiga strålskador.
Den österikiske författaren Karl Bruckner, skrev 1961 boken “Sadako will leben”, på svenska “Sadako vill leva” (“The Day of the Bomb”). Jag har en känsla av att den kommit ut med en annan titel i en senare översättning, men minns inte vilken. Det är en barnbok, och som alla goda barnböcker, lika lämpad för vuxna som för barn. Den handlar om Sadakos kamp för att överleva sina svåra skador, efter bomben — hon viker tranor men hinner aldrig vika tusen tranor. (Fast jag har en känsla av att de i boken bara rör sig om 100 tranor). För i Japan, där tranan är nationalfågeln, säger legenden att om man viker tusen tranor slår ens innersta önskningar in.
Bilden hittade jag hos Wikipedia, eftersom jag inte orkade trava iväg till verkstaden där jag har en korg full med tranor — i mitt försök att komma till tusen.

Jag är rädd för att det behövs många tusen tranor om det här ska gå vägen.

8 kommentarer:

  1. Ja men, det är ju osannolikt att det händer - för att nu citera Tage Danielsson.
    Det behövs inga atombomber - det räcker så bra ändå...
    (Hoppas du hör ironin)

    SvaraRadera
  2. Nu får du nog lära oss alla att vika tranor.....

    Karin som också föredrar naturliga energimetoder

    SvaraRadera
  3. Ninna,
    Jo, jag hör ironin. Och ser att flera bloggare har tänkt i de banorna i dag.

    Karin,
    Det finns jättebra, instruktiva sidor på nätet om hur man viker tranor - och andra figurer. Googla på origami! Det kan du och Timothy ha mycket roligt med - även om jag fruktar att det inte hindrar den radioaktiva strålningen.

    Margaretha

    SvaraRadera
  4. Kärnkraft är det mest korkade och kortsiktiga människor kommit på. Jag håller fullständigt med dig om hybris. Jag ryser bara jag hör Maud Olofssons röst. Hur kan man göra en sån kappvändning?

    Och så finns dessa antivindkraftsfigurer som menar att landskapsbilden blir ful av möllorna och hellre vill ha kärnkraft, den "rena"...
    Ja, du milde!

    SvaraRadera
  5. Olgakatt,
    Vi tycks få rysningar av samma saker! Är det prestige eller dumhet - eller en kombination - som gör att man inte kan ta' sitt förnuft till fånga förrän det är för sent?
    Menar de på fullaste allvar att kärnkraftverk är vackrare än vindmöllor?
    Vågkraft borde väl vara ett alternativ för en önation.
    Margaretha

    SvaraRadera
  6. När jag var i tioårsåldern hörde jag Sadako vill leva som radioföljetong. Minns att Sadakos pappa spelades av Håkan Serner, perfekt med sin lite sorgsna stämma. Berättelsen grep tag i mig och har aldrig riktigt släppt mig. Fast jag trodde ju att det var en skönlitterär bok (om än ett fint inlägg i kärnvapendebatten) - ända tills jag förra året (2019) besökte Hiroshima. Gick runt på Fredsmuseet. I ett hörn stod en monter med ... en del av Sadakos papperstranor. Sadako var alltså en riktig person. Då svajade det till lite. I parken utanför har Sadako ett eget monument, ett barnens monument, med en gyllene trana och en klocka man kan ringa i för fred. När jag kom hem lånade jag Bruckners bok om Sadako och minsann om inte två saker som jag särskilt minns från följetongen var med (och som jag inte hittat tidigare). Ibland vinner verkligheten över dikten!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kesu,
      Tror jag var några år äldre än du när jag lånade boken på bibban, som stannade för evigt kvar i mitt minne.
      Undrar om de hör till de böcker som rensas ut från biblioteken, de går tyvärr hårt fram i magasinen. Men boken är ju i alla högsta grad aktuell.
      Kan tänka mig att det var en stark upplevelse att komma till Hiroshima!
      Margaretha

      Radera
    2. Ja, Hiroshima är nog det starkaste minnet från en resa med många fina upplevelser. Stan var/är vacker med kanaler och mycket grönska. Omöjligt att föreställa sig hur det såg ut för 75 år sedan - lika omöjligt som det måste ha varit då att tänka sig att staden skulle kunna resa sig igen.

      Om det är boken av Karl Bruckner (finns tyvärr några olika författare, men jag TROR att Bruckner var först) du tänker på, kan jag berätta att den fanns kvar i magasinet på Stockholms stadsbibliotek. Puh! Jag lånade den såklart och två saker som etsat sig särskilt fast hittade jag i texten! Kan dessutom berätta att boken var reserverad av annan låntagare, så det var fler som ville läsa den. Känns bra!

      Radera