måndag 30 november 2009

Adventskalender


Det finns nog inte någon som inte vet vad en advents-kalender är — och känner till dess historia, i alla fall på ett ungefär — men en adventskalender i e-posten, hur funkar det?
Många har frågat, per telefon, mejl och i kommen-tarer.
Jag minns inte när, men för ungefär tio år se'n ville jag skicka något till mina vänner och kom på att jag kunde göra en adventskalender och skicka en lucka om da'n med e-post. (Ingen kan glutta i förväg på så sätt!) Ibland har det funnits ett tema, ibland inte — men det har varje dag kommit en bild och en kortare eller längre text. För lång ibland, finns det de som har tyckt. Mer än så är det inte — men det har naturligtvis varit förfärligt ohövligt av mig att tala om den här, när bara en del av er har vetat vad jag talade om.
Den finns alltså inte här på bloggen utan kommer med e-post varje dag — och för att ingen ska få oönskad post måste man anmäla sig för att få den. Ska också tillägga att de flesta texterna är på engelska. Den som vill vara med på listan och få ett mejl varje dag i 24 dagar kan mejla sin e-post adress till mig: stugkatt at yahoo dot com.

För den som vill läsa om adventskalenderns historia finns en god historik här. Bland annat kan man läsa:
Under Sveriges katolska medeltid förberedde vi oss inför firandet av Jesus födelsedag med adventsfasta. Det innebar att man skulle vara återhållsam med mat och dryck och festligheter. Under hela advent avstod man från köttmat och bröllop var förbjudna. Även efter den katolska tiden innebar advent en tid av stillhet då allt bullrande arbete borde undvikas.
Jag har inga planer på att varken gifta mig eller börja äta kött och mitt begrepp om festlighet är som bekant en kanna te, en god bok, en brasa och en spinnande älskling. Julen kan komma!

Pausmusik

Concert in an Interior, 1764
Jan Jozef Hornemans II
1714-1790

söndag 29 november 2009

Associationer




Så länge jag läser andras bloggar kommer jag aldrig att vara utan bloggstoff. För lite se'n berättade Olgakatt om sin Londonresa och jag förflyttades genast till Lon-don, dit min kompis och jag reste på en billighetsresa. Ska bestämt leta fram en del foton från den resan och blogga om den, så snart julkorten är postade.

Mira berättar om den privata guidningen hon fick i Stads-huset — och jag minns den privata visningen som jag fick en gång. Så värst mycket minns jag inte av den, så det var roligt att se Miras bilder. Vår skola skulle ha fest i Blå Hallen och vi var där för att hjälpa till med förberedelserna och öva inför ett framträdande. Mot slutet av da'n hade jag och min kompis inget att göra utan stod bara och hängde. Då kom en vaktmästare och frågade om vi ville följa med honom på en rundtur, när han skulle stänga och se till att allt stod rätt till. Klart vi ville, men vad jag minns förutom att vi var imponerade, är att vaktmästaren hade en konstgjord hand.

På var och varannan blogg pyntas och pysslas det så här års, och jag minns min tid som dagisfröken och hur vi klippte och klistrade inför julen. Undrar så här efteråt vart alla tåvärmare* tog vägen — i hem med flera barn måste det bli besvärande.
Det märkliga är att jag, som minns min bardom sekund för sekund, inte minns särskilt mycket pyssel från min tid på Södra KFUK. Frågade min mor, och hon kan inte heller minnas att jag kom hem med varken änglakottar, strut-tomtar eller ens några teckningar. Det var en pedagogisk inrättning, och jag minns att vi kärnade smör, bakade och gjorde studiebesök i affärer och ett bageri — men inte enda tåvärmare minns jag. Förmodligen tyckte man att barn skulle lära sig att göra riktiga saker.

*Tåvärmare kallade Betty MacDonald onödiga pryttlar som hon och hennes medpatienter tvingades att göra i terapin när hon vistaes på sanatoriet Firbanks. Det berättar hon om i boken "The Plauge and I". Mest känd i Sverige är hon nog för böckerna om Tant Mittiprick.


Adventsgranen, innan den bars in och fick några grenar förstärkta så att det gick att sätta ljus i den.

Pausmusik

At the Piano
Childe Hassam
1859-1935

lördag 28 november 2009

Böcker från The Folio Society

Where is human nature so weak as in the bookstore?
.................................... Henry Ward Beecher

.
Halvvägs genom adventskalendern ta'r jag en paus för att visa mina fantastiska nya böcker. Ja, vad "The History of Paris in Paining" handlar om, hörs ju. Det är en jättebok 46 x 30 cm, jag har inte vägt den men den är tung, ingenting att läsa i sängen — ja inte ens i fåtöljen. Man behöver ett rejält bord att lägga den på. En del sidor går att vika upp och man får alltså bilder som är 120 cm långa — och svåra att fotografera! Boken behandlar konstnärer och deras målningar i kronologisk ordning.





Den andra boken "Colour, Travels through the Paintbox" av Victoria Finlay har ett något mer hanterligt format även om den är både tjock (424 sidor) och tung. Varje färg har ett eget kapitel — och massor med härliga illustrationer.





Jag är med i något som heter The Folio Society, en slags bokklubb som ger ut inbundna vackert illustrerade böcker. Man måste köpa fyra böcker om året, men man beställer dem i början av året, och behöver aldrig att riskera att få böcker man glömt att avbeställa. Böckerna är inte billiga — men med tanke på att man alltid får bonus böcker, som de två ovan, tycker jag att jag får valuta för pengarna. Och det är böcker som inte finns att köpa i den vanliga handeln. Jag rekommenderar alla bok och bildfantaster att ta en titt på deras hemsida.




The only way to get rid of a temptation is to yield to it.
......................................... Oscar Wilde

















I morgon börjar jag dagen med att hämta in en adventsgran.

Pausmusik

A Melody
John William Godward
1861-1922

fredag 27 november 2009

Stoppa tiden!


Inte har jag hunnit så mycket som att kika i mina vackra böcker. Jag har börjat från början med min adventskalender — tre dagar har jag på mig.
Bokrapport, liksom garnrapport, följer en annan dag.


Dagens friska luft hämtade jag samtidigt som jag hämtad ved.

Pausmusik

A Cottage Concert
Charles Hunt, 1803-1877

torsdag 26 november 2009

Sol, paket och aprikoser

Vintern är en etsning, våren en akvarell, sommaren
en oljemålning och hösten en mosaik av dem alla.
.......................................... Anonym


En mosaik i dämpade färger — kanske tycker jag att den här hösten mer har liknat en tuschlavering. Ibland undrar jag om inte alla bilder som tvingar sig på oss avtrubbar oss. Precis på samma sätt som ljud och högt tempo — utan att riktigt vara medveten om det springer vi fortare, talar högre och gör fler saker samtidigt. Subtiliteter går oss förbi.

Det har inte varit sol hela dagen — men den välsignade oss en hel timme strax före solnedgången.

En tur till verksta'n, den här gången medförande ficklampa, för att leta efter dammsugaren — resulterade inte i en dammsugare, men väl fyra kilo torkade aprikoser och tre burkar vinbärsgelé. Jag nog inte tittat in i matkällaren på minst tio år, och har totalt glömt bort att jag förvarade ätbara saker där. Gelén är förmodligen läskigt söt eftersom den hållit sig så bra, och torkad frukt håller sig ju bra om den står torrt. Årgångsaprikoser.

Två paketavier som kom i går gjorde mig nyfiken — det stod inte varifrån paketen kom — jag hade en vag känsla av att jag beställde böcker från England för länge se'n och hoppades att det var bokpaket. Men jag mindes inte vilka böcker. Spännande!
Jag som avsåg att bara handla några få matvaror fick lov att plocka fram skottkärran för att få in alla väskor och paket från bilen.

De stora vita säckarna som det står Royal Mail på, innehöll mina böcker. I papperskassen längst fram till vänster hade jag stoppat ned mina matkällarfynd och några handdukar som behöver tvättas.

Väl hemma hittar jag en kommentar från Garntjänst, på mitt sura inlägg om deras bristande service. Nu har jag skrivit dit, och är nyfiken på svaret.
Dessutom hade jag mail från deppiga kompisar, nu är de besvarade och jag inser att jag får berätta om mina fantastiska böcker en annan dag. Kanske i morgon.
Tror någon att jag ägnat mig åt adventskalender och julkort?

Tacksägelsedagen


Visst har vi också en tacksägelsedag — jag läser på Wikipedia att den tidigare inföll den fjärde böndagen i Svenska kyrkan och firades andra söndagen i oktober. Men sedan 1983 firas tacksägelsedagen på den söndag som infaller 8–14 oktober, vilket i år var den 8 november. Det är kanske fler som håller reda på den amerikanska Thanksgiving när man äter kalkon och pumpapaj. För att inte tala om alla som förstör den goda sötpotatisen med farinsocker och marshmallows — i stället för att vara tacksamma över hur god sötpotatisen är i sig själv!

I går hade jag besök av en väninna, som också hon har en fot i Amerika, så jag bakade pumpascones. Minnesgoda läsare minns kanske att jag var lokal-radions expert [sic!] på pumpa förra året, vilket innebar att jag stod till knäna i pumpa när jag testade olika recept inför sändningen. Nu fick jag användning för den sista burken pumpamos som jag hade i frysen. Det var precis så mycket pumpa som receptet angav — men skulle jag reprisera dessa scones skulle jag nog använda mer pumpa och mer kryddor. Det smakade varken särskilt mycket pumpa eller kryddor. Plockar fram receptet och inser att jag inte är särskilt observant — det var inte scones jag bakade, utan "pumpkin biscuits". Eftersom man med biscuits i Amerika inte alls menar detsamma som i Storbritannien, så kan jag bara konstatera att det nästan är samma sak.

.
PUMPKIN BISCUITS

Blanda
4 koppar mjöl
2 tsk bakpulver
½ tsk bikarbonat
2 tsk ingefära
1 tsk mald nejlika
1 tsk kryddpeppar
1 tsk kanel
1 tsk muskot

i detta skär du ned
200 g smör

blanda
1½ kopp pumpamos
1 tsk honung
½ kopp filmjölk

Blanda ned de våta ingredienserna i de torra. Kavla eller platta ut degen till en cirka 2 cm tjock platta. Ta ut "biskvierna" med ett runt mått, och grädda i 200 i cirka 25 minuter.
.
Har du inte amerikanska koppar finns en omvandlingstabell här.
Det här är en stor sats, om jag använder receptet igen så kommer jag att halvera allt utom kryddorna som jag kommer att dubbla.

Pausmusik

Mignon
Elizabeth Forbes
1859-1912

onsdag 25 november 2009

Pausmusik

The Piano, 1891
Thomaas Wilmer Dewing
1851-1938

tisdag 24 november 2009

Julkort


Det var en mulen kväll med snö i luften. Jullovet hade redan börjat.
Igge och Björn satt vid matsalsbordet och ritade. Mamma hade köpt hem ett helt dussin brevkort, och nu skulle de förvandlas till julkort. De där korten skickades sedan iväg med julhälsningar till släkten — det var en tradition sen barnen var små, en festlig tradition, som hörde ihop med julförberedelserna. I år hade Igge dessutom en hel rad nya vänner att skicka hälsningar till — Catharina och alla de andra släktingarna, som hon lärt känna på faster Toruns bröllop.
Igge och Björn älskade att rita, sina första färglådor hade de fått när de fyllde tre år — riktiga färglådor med runda kakfärger och fina penslar. Björn målade mest djur och landskap, men Igge ritade helst människor, och hon hade en särskild förmåga att få fram rörelsen hos sina figurer.
Ute i köket slamrade Anna med ungsluckan, och mamma polerade silver. Pappa hade gått på ett sammanträde.
Julstöket var i full gång, och mamma hade mycket att stå i. En prästfru får ju inte bara tänka på sin egen familj, hon ska också räcka till för församlingsborna, och till jul är det många ensamma människor, så många och gamla och sjuka, som behöver uppmuntran, en personlig gåva. Och så är det syföreningsauktioner och paket till sjukhus och ålderdomshem, inköp av böcker och tidningar och livsmedel, söndagsskolfester, kommittésammanträden, brev och telefonsamtal och tusen andra ting. Björn och Igge hjälpte till med vad de kunde, sprang ärenden, lackade paket och skrev ut långa listor med namn och adresser. Ja, veckorna före jul var en rik och händelsefylld tid, en tid av intensivt och roligt arbete, alla människor hade bråttom, och luften vibrerade av glada hemligheter. Och över allt detta brokiga myller av ting och människor, arbete och drömmar, lyste glansen från Julens sällsamma stjärna för varje dag klarare.
I kväll hade barnen fått lov att vara uppe till klockan nio — annars var det obevekligen sangdags halv nio, och denna ovanliga tidsfrist kastade en särskild festglans över kvällen.
Igge hade just avslutat sitt tredje kort, ett litet grått häbbre med snö på taket och därovanför en blå skymningshimmel med bleka vinterstjärnor. Hon granskade kritiskt sitt verk, bättrade på en konturlinje, la snöskuggan lite djupare och textade till sist "God Jul" i kanten på kortet. Plötsligt kom hon att kasta en blick på klockan. Den var tio minuter i nio.
Igge blev både ond och besviken. Bara tio minuter kvar, och hon, som hade så mycket att göra! Tre tomma kort låg framför henne på bordet. Hon visste precis, vad hon skulle rita på dem. Maria och Barnet på det ena och en stor bukett julrosor på det andra — och det tredje, ja, på det skulle hon måla en liten, vit kyrka med ljus lysande ur alla fönster — och längst bort över skogen en stor, klar stjärna.
Hur skulle hon hinna nånting på fattiga tio minuter?

Ur Igge 12 år av Ursula Brenning, pseudonym för Thorborg Thyselius — jag skrev en stump om hennes böcker i somras.

Det var andra tider då, när man kunde börja med julkorten sedan jullovet börjat — nu ska även de inrikes korten vara postade innan lovet börjar. Om man vill utnyttja julfrimärkena vill säga — och det är klart jag vill, skickar man många kort så sparar man många kronor genom att använda dem.
Jag som alltid gjort mina julkort minns hur mysigt det var att sitta där med rit- och målargrejor sent på kvällen och pula med korten. Det är lika roligt nu — men inte fullt så mysigt kanske, eftersom jag är rationell och använder datorn.
Sista veckan har vännerna börjat komma med antydningar om hur mycket de ser fram emot mitt julkort och adventskalendern. Naturligtvis är det roligt att höra, men jag blir lite stressad. Kan tänka mig att det är så för en författare som slagit igenom med buller och bång med sin första bok — hur jobbigt måste det inte vara att skriva nästa!
Det här skriver jag alltså med en snegling på er alla som väntar på kort och kalender. Julkort blir det, de är på gång, adventskalendern hoppas jag bli klar med. Den var i det närmaste färdig när den gamla datorn la' av. Och finns förmodligen på en CD — problemet är att jag inte kan öppna de filerna. Nu sitter jag här och funderar på ett enklare alternativ.
När jag ändå är i farten med privata meddelande av det här slaget vill jag också säga att jag är väl medveten om att jag försummat de flesta av mina vänner under året. När kalender och kort är färdiga, tänkte jag försöka hinna ikapp med brev och mejl — om inte jag också är helt färdig.

Pausmusik

Cafe Concert Singer
Edgar Degas, 1834-1917

måndag 23 november 2009

Det var den dagen — och dammsugaren

The Chore
Thomas Pollock Anschutz
1851-1912
.
Det var inte bara jag som blev utslagen av gårdagens besök, det blev för mycket även för dammsugaren — den har slutat suga!
Tänkte att jag skulle stöka undan städningen på förmiddagen, men nu fick jag nöja mig med att sopa. Ja, att plocka undan och ställa in böcker i bokhyllan behövs ju ingen dammsugare till. Just nu ser det värre ut än innan jag började, boktravar överallt. Visserligen har vi ett teoretiskt köpstopp på böcker — men det lyckas vi alltid glömma bort. Vi lyckas inte ens köpa bara böcker av författare vars efternamn börjar på en bokstav långt bak i alfabetet, så jag har blivit tvungen att klättra upp och flytta böcker av Brontë, Dickens och andra snubbar i första halvan av alfabetet. Problemet är att det alltid blir några meter böcker kvar — från Potock ungefär — som det inte finns någon ståplats kvar till.
Så har jag ränt runt och letat efter en gammal dammsugare som ska finnas någonstans — fast jag vet inte var detta någonstans är beläget. I verksta'n har jag centraldammsugare, men den gamla, ur-gamla, borde finnas kvar. Jag var där en sväng men hade ingen ficklampa — så vad som finns i ett par källarskrubbar är en väl förborgad hemlighet. Men där det var tillräckligt ljust såg jag att jag borde börja röja nu! Du store värld så mycket bråte jag har.
En kaka utan ägg är nyss uttagen ur ugnen och nu tänkte jag ägna mig åt ingenting.

Ja, vi har provsmakat — den är god!

Pausmusik

St Cecilia, 1617-1618
Domenichino, 1581-1641


söndag 22 november 2009

Hemsökta

Unexpected Guests
Virginia A. Roper

.
I dag hade vi pla-nerat att bevista en konsert som vår kammarmusikförening har ordnat. Men vi var för trötta och beslöt oss för att stanna hemma i spisel-vrån. Besviken över att missa konserten men lättad över att inte behöva ge mig ut i höstrusket gjorde jag en brasa och eftermiddagste.
Vi hade inte mer än satt oss tillrätta så ringer det på dörren. Utanför står X, en av mina väninnor med en av sina väninnor. De var på väg hem efter en kurs och "tänkte bara titta in". Kruxet är bara att min väninna har en tendens att bli sittande när hon kommer — vi har känt varandra i många år, och hon är en av de få människor som jag undviker därför att hon alltid lämnar mig totalt urlakad.
Nu hade jag inget val, gjorde i ordning fika och röjde bord och soffor så att gästerna hade någonstans att placera rumpor och tekoppar.
En presentation av X krävs innan jag går vidare. Hon har bitvis haft en rätt besvärlig livsresa, hon har många krämpor som hon gärna talar om och hon är perfektionist.
Så här sitter X och hennes väninna, som ser lite generad ut över att ha klampat in mitt i vår testund, och X håller låda:
då sa' JAG
JAG tycker
JAG ordnade


Vi fick veta
hur oumbärlig hon är på sin arbetsplats
hur populär hon är
hur sjuk hon är

Dammsugaren stod mitt på golvet, liksom vatten-kannor, sopborste och en till brädden fylld pappers-korg — jag började dammsuga i morse, men när krafterna svek så lämnade jag allt där jag var. Boktravarna är höga, en garnförsändelse ligger på en pall — det ser ut som det brukar. X tittar med avsmak på vårt inbodda vardagsrum och sätter sig med ryggen mot dammsugaren.
Jag försöker alltid i görligaste mån att undvika att diskutera krämpor, men jag är så ålderdomlig att jag tycker att det hör till god ton att fråga hur folk mår när man inte har träffats på ett tag. Nu behövde jag inte ens fråga, X satte igång så fort hon såg mitt dropp. Hon berättade om hur svårstucken hon är, och drog fyra (4) olika berättelser om när hon hade fått dropp.
När hon och kompisen gav sig av efter drygt tre timmar hade hon inte frågat hur vi mådde — hon hade överhuvudtaget inte frågat om något. I en bisats uttryckte hon sin glädje över att jag såg så pigg ut, men påpekade att jag är alldeles för mager.

Nu sitter vi här och lyssnar till Leonardo Leo och försöker återhämta oss.

Så där ja, nu har jag lättat på trycket.

På tal om origami (och möss)


Häromen snubblade jag över en länk till fina ori-gamifigurer — alla vikta av dollarsedlar.
Nu när jag skulle lägga ut länken ville jag ha en fin bild, utan att behöva vika och fotografera och då hittade jag Origami Club. En fantastisk sida med både diagram och animerad vikning. Mycket enklare än att tyda mina japanska böcker, så hit kommer jag att återvända.
Blir det nu tyst i bloggarvärlden så förstår jag att alla sitter hemma vid sin dator och viker figurer. Det är vanebildade!
.

Origami (折り紙?, from oru meaning "folding", and
kami meaning "paper") is the traditional Japanese
art of paper folding. The goal of this art is to create
a representation of an object using geometric folds
and crease patterns preferably without gluing or
cutting the paper, and using only one piece of paper.
........................................ Från Wikipedia

Pausmusik

Portrait of Andres Segovia
Myfanwy Spencer Pavelic
1916-2007

lördag 21 november 2009

Lördag med Gutenberg

Idag är det 226 år sedan François Pilâtre de Rozier och markis François-Laurent d'Arlandes genomförde den första friflygningen med ballong, som varade i 26 minuter. Så jag tycker att det var passande att jag hittade den här söta pedagogiska boken i dag.
"Nouveau voyage en France, Conversations familières, instructives et amusantes par un Papa" författaren är anonym men för ovanlighetens skull finns namnet på illustratören, V. -A. Poirson. Tyvärr har boken inget tryckår, så jag har försökt att hitta uppgifter om V. Armand Poirson på nätet för att kunna säga ungefär när boken kom till. En träff får jag där en icke avbildad tavla av honom sägs vara målad 1884.

La fabrication du fromage.
.
Det är uppenbarligen en av den här tidens peda-gogiska böcker, som avbildar och beskriver tillkomsten av allt från ost och papper till krigsmonument och Jeanne D'Arcs födelseplats.
La Maison de Jeanne dÁrc


"Needlework As Art" från 1886 av Marian Alford är en grundlig bok med både mönster, goda råd och en historisk tillbakablick.

Celebert besök


sol subst. ~en ~ar
ORDLED: sol-en
• (ofta best. f. sing.) den starkt lysande och värmande centrala himlakroppen i vårt planetsystem:
solbelysning; solljus; ~en gick upp 06.45; ~en gick i moln; ~en sken; ~en, månen och stjärnorna
BET.NYANSER: a) om likn. himlakropp på andra håll i universum (med el. utan planetsystem) {→stjärna 1}: främmande ~ar b) solsken: solchanser; soldränkt; solfattig; solhetta; sitta i ~en och inte i skuggan; ett envist högtryck med bara ~; lite ~ i höstmörkret c) överfört, spec. om person glädjespridare: det lilla barnbarnet var hans ålders ~ d) spec. äv. om positiv företeelse:
nådens ~; kärlekens ~
IDIOM: en plats i ~en en framträdande plats som ger berömmelse o.d.; gå upp som en ~ och ned som en pannkaka ha en kort glansperiod; intet nytt under ~en det finns ingenting som inte förekommit tidigare ⟨urspr. bibl.⟩; låt inte ~en gå ner över din vrede försona dig (med ngn du blivit ovän med) innan du somnar ⟨urspr. bibl.⟩; ngns ~ är i dalande det går utför med ngn; skina som ~en i Karlstad skina intensivt med stort antal soltimmar; äv. överfört i uttr. för glädje m.m.; vara uppe med ~en vara uppe tidigt; även ~en har (sina) fläckar även den bäste har sina fel
HIST.: sedan runspråklig tid; fornsv. sol; nord. och gotiskt ord, nära besl. med eng. sun, ty. Sonne, lat. sol, grek. helios 'sol'; jfr solar, söndag.
Ett kort, men ack så välkommet besök!

Pausmusik

Musicians, 1669,
Hasht-Behesht palace, Isfahan, Iran
Unknown, 17th century

fredag 20 november 2009

En dag i november



Jag har hört domherrarna — och domfruarna — i flera da'r nu, men inte förrän i dag visade de sig. Stora flockar flyger omkring, men sätter sig högt upp i björkarna för att jag inte ska kunna fotografera dem.
Går längs älven och ser att bävern har bråda dagar. Men även de har lämnat bevisen på sin framfart utom räckhåll för mig. Det är mycket vatten i älven, och den håller god fart söderut — jag har ingen som helst lust att följa med den. I alla fall inte utan farkost.




De utomeuropeiska julkorten är färdiga att skrivas under. I morgon ägnar jag mig nog åt Gutenberg — men sen hugger jag i med de europeiska.

Vi har blivit lovade sol i morgon, det är på tiden för hitintills har vi haft en enda timme sol i november.



Statyn "Sola i Kallsta" är gjord av Herman Reijers och kom på plats 1985.

"Sola", eller Eva Lisa Holtz som hon egentligen hette föddes 1739. Hon kom att arbeta på Carlstads Gamla Gästgiveri där hon blev vida känd för sin skönhet och sitt soliga humör. Eva Lisa var även ekonomiskt sinnad, sparade pengar och kunde år 1812 köpa gästgiveriet. När hon dog 1818 skrev prästen i dödsboken: "Solen i Karlstad". Som "Sola" lever hon ännu i Karlstadbornas sinnen.

Pausmusik

Portrait of a Girl with a Harp
Jean Frederic Schall
1752-1825

torsdag 19 november 2009

Urspårad

"De skönaste planer, må de vara uppgjorda av
möss eller människor, går ofta om intet"


Nog är det så, jag planerar min dag, men så inträffar något som gör att dagen ta'r en annan väg än min noggrant uttänkta.

Den enkla planen var att göra julkort i dag — det låter ju inte så komplicerat. Jag vet precis hur de ska se ut, papper finns mallar och adresser finns — bara att köra på. Men tror nå'n att det blev så.

Jag har en elektrisk skoter, den får inte förvaras i minusgrader så jag har haft den stående på en när-belägen bilskrot. Det är skönt med goda grannar av det slaget, men den står i vägen där så jag kontaktade hjälpmedelscentralen för att höra om det var OK att ha den i mitt kallgarage om jag lyfte ur batterierna. I morse fick jag klartecken, så istället för att göra jul-kort blev jag tvungen att möblera om i garaget. När batterierna är urtagna kan jag inte rubba på 100 kg skoter, så det gäller att ha snöpryttlarna ytterst.
Och när jag ändå var ute och hade kameran skjutklar så var det ju lika bra att föreviga några spår av den flydda sommaren.
Och när jag ändå var ute, så kunde jag ju lika gärna se om det finns några lämpliga kandidater till årets julgran. Jag hittade en vacker välväxt stor gran — plus några mindre som skulle göra sig fint som adventsgranar.

Och när jag kom att tänka på citatet här ovan, mindes jag att jag sparat en "råttlänk" för lite se'n. Den blev jag ju tvungen att leta fram, det visade sig att den passade bättre än jag tänkt från början, eftersom den handlade om klickerträning. Tänk så allt hänger ihop!

Så var den förmiddagen ett minne blott.
Och nu är det dags att tänka på middagen.

Citatet ovan är taget från Robert Burns "To a Mouse"

The best laid schemes o' Mice an' Men,
Gang aft agley,
An' lea'e us nought but grief an' pain,
For promis'd joy!
(The best laid schemes of Mice and Men
oft go awry,
And leave us nothing but grief and pain,
For promised joy!)