
Så länge jag läser andras bloggar kommer jag aldrig att vara utan bloggstoff. För lite se'n berättade Olgakatt om sin Londonresa och jag förflyttades genast till Lon-don, dit min kompis och jag reste på en billighetsresa. Ska bestämt leta fram en del foton från den resan och blogga om den, så snart julkorten är postade.
Mira berättar om den privata guidningen hon fick i Stads-huset — och jag minns den privata visningen som jag fick en gång. Så värst mycket minns jag inte av den, så det var roligt att se Miras bilder. Vår skola skulle ha fest i Blå Hallen och vi var där för att hjälpa till med förberedelserna och öva inför ett framträdande. Mot slutet av da'n hade jag och min kompis inget att göra utan stod bara och hängde. Då kom en vaktmästare och frågade om vi ville följa med honom på en rundtur, när han skulle stänga och se till att allt stod rätt till. Klart vi ville, men vad jag minns förutom att vi var imponerade, är att vaktmästaren hade en konstgjord hand.
På var och varannan blogg pyntas och pysslas det så här års, och jag minns min tid som dagisfröken och hur vi klippte och klistrade inför julen. Undrar så här efteråt vart alla tåvärmare* tog vägen — i hem med flera barn måste det bli besvärande.Det märkliga är att jag, som minns min bardom sekund för sekund, inte minns särskilt mycket pyssel från min tid på Södra KFUK. Frågade min mor, och hon kan inte heller minnas att jag kom hem med varken änglakottar, strut-tomtar eller ens några teckningar. Det var en pedagogisk inrättning, och jag minns att vi kärnade smör, bakade och gjorde studiebesök i affärer och ett bageri — men inte enda tåvärmare minns jag. Förmodligen tyckte man att barn skulle lära sig att göra riktiga saker.
*Tåvärmare kallade Betty MacDonald onödiga pryttlar som hon och hennes medpatienter tvingades att göra i terapin när hon vistaes på sanatoriet Firbanks. Det berättar hon om i boken "The Plauge and I". Mest känd i Sverige är hon nog för böckerna om Tant Mittiprick.

