tisdag 26 september 2017

Fyra hallon och ett päron

blev dagens skörd.

Sedan gav jag så mycket som flyger och far i hus och trädgård — packade ned matsäck och en bok i ryggsäcken. Denna makalöst vackra dag fick inte gå oförmärkt förbi.


dagar kvar

måndag 25 september 2017

Vad jag lärt mig i dag

Jag trodde jag kände till de olika betydelserna, och ursprunget, till ordet nail — men hej vad jag bedrog mig!
Det insåg jag när jag hittade den här rök-mössan i The Lady's Album of Fancy Work for 1850, by Unknown. Nej, jag har inte börjat röka, tycker bara att den är piffig, jag har inte ens några planer på att tillverka en slik huvudbonad — men jag vill veta hur den är gjord så jag läser beskrivningen:


Materials—Claret-coloured velvet, gold braid, and a gold band and tassels.

Six pieces of velvet, three nails in length, and the width given in diagram will be required, and these must be sloped to a point. Draw the designs upon the velvet with a white crayon, and sew on the braid; arrange the patterns in alternate order; neatly join the pieces of velvet, and edge each joining with braid; line with silk, and finish with band and tassels.

Spikar kan ju vara olika långa, så jag inser att det här är ett av många gamla mått, jag aldrig hört talas om. 


1. slim, pointed piece of metal hammered into material as fastener.
a. fingernail or toenail.
b. claw or talon.
3. Something resembling a nail in shape, sharpness, or use.
4. measure of length formerly used for cloth, equal to 1/16 yard (5.7centimeters).

Knappast en kunskap jag kommer att ha användning av, men medge att det är roligt att veta!

Boken är rolig att bläddra i, men man ska vara mycket bevandrad i gamla textila tekniker för att förstå beskrivningarna.

Grattis Shel!

Never explain what you do. It speaks for itself. 
You only muddle it by talking about it.

Sheldon Allan "Shel" Silverstein 
25 september 1930 – 10 maj 1999

Cloony The Clown  
I'll tell you the story of Cloony the Clown
Who worked in a circus that came through town.
His shoes were too big and his hat was too small,
But he just wasn't, just wasn't funny at all.
He had a trombone to play loud silly tunes,
He had a green dog and a thousand balloons.
He was floppy and sloppy and skinny and tall,
But he just wasn't, just wasn't funny at all.
And every time he did a trick,
Everyone felt a little sick.
And every time he told a joke,
Folks sighed as if their hearts were broke.
And every time he lost a shoe,
Everyone looked awfully blue.
And every time he stood on his head,
Everyone screamed, "Go back to bed!"
And every time he made a leap,
Everybody fell asleep.
And every time he ate his tie,
Everyone began to cry.
And Cloony could not make any money
Simply because he was not funny.
One day he said, "I'll tell this town
How it feels to be an unfunny clown."
And he told them all why he looked so sad,
And he told them all why he felt so bad.
He told of Pain and Rain and Cold,
He told of Darkness in his soul,
And after he finished his tale of woe,
Did everyone cry? Oh no, no, no,
They laughed until they shook the trees
With "Hah-Hah-Hahs" and "Hee-Hee-Hees."
They laughed with howls and yowls and shrieks,
They laughed all day, they laughed all week,
They laughed until they had a fit,
They laughed until their jackets split.
The laughter spread for miles around
To every city, every town,
Over mountains, 'cross the sea,
From Saint Tropez to Mun San Nee.
And soon the whole world rang with laughter,
Lasting till forever after,
While Cloony stood in the circus tent,
With his head drooped low and his shoulders bent.
And while the world laughed outside.
Cloony the Clown sat down and cried.

“Said the little boy, Sometimes I drop my spoon. Said the little old man, I do that too. The little boy whispered, I wet my pants. I do too, laughed the old man. Said the little boy, I often cry. The old man nodded. So do I. But worst of all, said the boy, it seems Grown-ups don't pay attention to me. And he felt the warmth of a wrinkled old hand. I know what you mean, said the little old man.”

“I asked the zebra, Are you black with white strips? Or white with black strips? And the zebra asked me, Are you good with bad habits? Or are you bad with good habits? Are you noisy with quiet times? Or are you quiet with noisy times? Are you happy with sad days? Or are you sad with happy days? Are you neat with some sloppy ways? Or are you sloppy with some neat ways? And on and on and on and on And on and on he went. I'll never ask a zebra About stripes Again.”

“All The Woulda-Coulda-Shouldas
Layin' In The Sun,
Talkin' 'Bout The Things
They Woulda-Coulda-Shoulda Done...
But All Those Woulda-Coulda-Shouldas
All Ran Away And Hid
From One Little Did.”


dagar kvar

söndag 24 september 2017

Dagens konstrunda

Stockholm by Night 
Alfred Wahlberg 

ägnade jag huvudsakligen åt svenska konstnärer som jag inte kände till sedan tidigare. Som Herman Alfred Leonard Wahlberg (1834 - 1906). Okänd är han ju inte, men jag kan tänka mig att landskap inte är det mest gångbara på dagens konstmarknad — och är det vad en konstnär ägnat sig åt, är risken stor att man blir bortglömd.
 Alfred Wahlberg 

Så hittar jag  Martin van Meytens, och inser efter en stund att jag tidigare sett hans två bilder på en bedjande nunna — framifrån hur sedlig som helst, men bakifrån med rumpan bar. Men mest tycks han ha målat porträtt av alla Europas kungligheter och adel.
självporträtt, ca 1740
Kröken på hans lillfinger får mig att förmoda att han gillade att dricka kaffe ur lövtunna koppar, med krökt lillfinger, och skvallra med hovet.
Men bilden som fångar mig är Ladies' Carousel från 1746.

Jag undrar vad i all världen damerna håller på med, och hittar så småningom den här förklaringen:
The Ladies' Carousel in the Winter Riding School, painting, after 1743
Schloß Schönbrunn Kultur- und Betriebsges.m.b.H.Schloss Schönbrunn Kultur- und Betriebsges.m.b.H.
The Ladies’ Carousel was part of the festivities held to mark the re-taking of Prague by Austrian forces during the War of Austrian Succession.
Det finns många sätt att roa sig på.


dagar kvar
President Harrison's Bedroom

lördag 23 september 2017

Lördag med Gutenberg

September Edmund, 1915
 Blair Leighton

Min päronskörd är bärgad  tack och lov ville några grannar ha en stor del av den, vilket betyder att allt jag nu har kvar är en skål med ätpäron att frossa i. Inte ens tillräckligt för att prova alla Henriettas päronrecept (inalles fem stycken).
Redan efter förordets första mening, förstod jag att det här är en bok för mig: 
BEFORE dipping into this book very far, reader (pray note that I cozen you with neither “gentle” nor “dear”), allow me to suggest that you familiarize yourself with the spirit of Emerson, who has allowed that the truly consistent person changes his mind whenever occasion offers
Så jag läser vidare i Henrietta Sowles "I Go A-Marketing" från 1900:
Is it necessary, I wonder, to say that this compilation of persiflage and cookery is not intended to be the whole culinary library of any housekeeper? In case it may be believed that I have any such inflated idea of its value, let me say at once that any housekeeper who secures this book, by buying or by borrowing, will want just as many of the old-line “cook-books” at hand as if she had never heard of it. Its mission is a supplementary one. It is for those dark and dreary days when the housekeeper “wants something good,” but cannot say what. It suggests. Therein is all of beauty and use, for “beauty is truth, truth beauty, that is all ye know and all ye need to know.”
Furthermore, it is for the housekeeper who knows by experience, or intuition, how to lay a fire, and how to broil a steak. With kindergarten methods it does not deal—it rather takes it for granted that it will fall into the hands of those who have been graduated from kindergarten cookery. Neither does it attempt to set forth the duties of butlers or of housemaids. It goes on the principle rather that the housekeeper who supports these factotums knows what their duties should be. [ix]And is there any necessity for those who cannot attain to such appointments burdening their minds with knowledge never to be used? Think on all these things omitted when you are getting inspiration from this slender source, and be thankful that I have shown so much consideration for you.

Boken har ett kapitel för varje månad och jag skyndar vidare till september.

 “But the fruit that falls without shaking  
Indeed is too mellow for me.”

Går snabbt förbi alla ostronrecept och fördjupar mig i frukten:
Of late years, when the subject of home-made preserves and pickles has been referred to in my hearing, I have been wont to assume a very superior and quite top-lofty air, and to remark in a know-it-all tone of voice: “Oh, life’s too short for me to bother with anything like that; give me the fruits and vegetables and all other edibles that one can buy preserved in tin or glass the year round; they’re better than home-made nine times out of ten, they cost no more in the end, and there’s slight necessity for guesswork when you are to open a can as to the condition of its contents.” Sometimes, if I had a very tractable audience, this would end all discussion for the time being. At others it would fairly set the advocates of domestic preserving by their ears, and then you may be sure they  defended their cause in good earnest. But they never induced me to go in for anything of the sort. Still, I now have on hand a very fair array of jars and bottles and tumblers filled with jellies and jams and pickles, and they are home-made, and they are old-fashioned and I am proud of them. And I’ll tell you how it happened. Out in the country, three weeks or so ago, I was passing a farmhouse where the door opening into the kitchen stood wide open, and through that open door came a fragrant breath that called to mind numberless sweet woodsy smells. There was in it a suggestion of sweet fern, a reminder of bayberry, a hint of sassafras and a distinct likeness of grapevine blossoms. And this divine odor was conjured up, I learned, by the stewing of grapes—wild grapes, of course; the cultivated varieties being quite out of it when it comes to preserving. That settled it. Within twenty-four hours from that time there was issuing from my kitchen an odor of wild grapes a-stewing.
Grapes, Peaches and Quinces in a Niche 
Frans Snyders

Druvor och kvitten kommer inte på fråga  visserligen odlar min granne druvor, men vilda har vi inga i mina trakter, och vad beträffar kvitten så är det bara rosenkvitten som går att odla på mina breddgrader. Och har du försökt att ta dig in i en sådan frukt, så förstår du varför jag låter dem vara kvar på busken. 
Have you ever made a salad of apples and celery? frågar Henrietta, visst har jag det, faktum är att jag gör det rätt ofta, fast jag aldrig har provat det med kapris och oliver. Och inte bryr jag mig om vad min kniv är tillverkad av för material.
Nothing can exceed the joy-giving properties of an apple salad if it be rightly concocted. For myself I prefer that there shall be a judicious mixture of celery with the apple, that the pepper, salt, and oil be added with a sparing hand, and that without fail lemon juice shall be used in place of vinegar. It hardly seems necessary to say, and yet one never knows just what is the proper stopping place in giving advice, that a steel knife must not be allowed to touch the apples, else what might have been and should be a thing of beauty is a damaging blight to an otherwise perfectly appointed table. 
Use sour apples cut into dice-shaped pieces, and cut the celery into half-inch bits. Arrange in the salad dish in this way: A layer of the apple, then a sprinkling of capers; next a layer of the celery, and over this three or four olives cut in thin slices, and so on till the dish is full. Make a dressing of a saltspoonful of salt, a good dash of cayenne pepper, the juice of a lemon, and six tablespoonfuls of olive oil. Pour this over the apples and celery about ten minutes before serving. Be sure that you let the youngsters have all of this salad that they want, for it will be hard to concoct a more wholesome and healthful one.
Visst skulle det vara trevligt att få en krysantem i utbyte mot en god maträtt, men jag kan nog tänka mig att prova "Broiled Tomatoes on Toast" utan några blomsterbaktankar:
Cut some round slices of bread and fry them delicately in butter till they are brown. Slice firm, ripe tomatoes to match the sizes of the bread slices; broil the tomatoes just a wee bit, and then lay a slice on each piece of the French bread. Season them with pepper and salt, scatter grated Parmesan cheese over them, spread them with a layer of fine bread-crumbs moistened with melted butter. Brown in a hot oven and serve piping hot. And if the man o’ the house is the right sort you will get a vote of thanks in the shape of a big bunch of the earliest and brightest chrysanthemums to be found in town.

Chrysanthemums in a Woven Basket, 1906
Paul De Longpre


dagar kvar

fredag 22 september 2017


dagar kvar

torsdag 21 september 2017

I dag för 120 år sedan

publicerade "The Sun" ett brev med en fråga, som Virginia O'Hanlon skickat till tidningsredaktionen.
Virginia O'Hanlon

 Lite då och då, särskilt i jultid, skrivs det om Virginia, som skrev till tidningen "The Sun" och frågade om tomten verkligen existerar. Svaret från tidningens redaktör har blivit en klassiker: "Yes, Virginia, there is a Santa Claus".
Det var alltså den 21 september 1897 som frågan, och svaret publicerades i tidningen.

Virginia O'Hanlon var åtta år när hon ställde frågan till sin far, som slingrade sig ur situationen genom att föreslå att hon skulle skriva till "The Sun" och fråga hur det förhöll sig. Men ljög gjorde han likväl, för han tillade "står det i "The Sun" så är det så".

Svaret kan man läsa på den här sidan, där man även kan höra en intervju med Virginia, från 1937. På den tiden spelade man in på "stenkakor", så ljudkvaliteten är inte den allra bästa, i synnerhet inte de första 30 sekunderna.
Nu sitter jag här och funderar på hur en redaktion skulle svara på en liknade fråga i dag  framför allt undrar jag vad dagens åttaåringar skulle tycka om det här svaret, skulle språket gå hem?


dagar kvar

onsdag 20 september 2017

fler pelargoner

Geranium am Fenster
Auguste Macke

Från C. C. Gjörwell till fru Lindahl.
Stockholm, den 3 juni i 8o8.

Tusen tack, bästa Stafva, för ditt sista kära bref och den vackra blomman; — men jag skall väl också skicka dig en blomma,
säkerligen oss bägge ganska kär. Jag har plockat den med sitt blad af en Geranium, som söta mor skött och hållit vid lif hela vintern. Den står nu uti full grönska och fägring uti mitt fönster samt fyller det liksom det vore ett vinträd. Det gläder mig otroligt; jag sitter och skrifver bredvid detsamma alla dagar, äfven dessa rader, liksom uti dess skugga, åtminstone ännu uti ett lycksaligt lugn. Måtte detta aldrig af brytas, nej, blifva långvarigt!!
                                       ur Svenska memoarer och bref II (1900)


dagar kvar
White House Map Room, ca 1943

tisdag 19 september 2017

I dag för 124 år sedan

fick Nya Zeelands kvinnor rösträtt, de var de första kvinnorna i världen som genom idogt kampanjande uppnådde denna självklara rättighet.

The world turned upside down? A typical anti-suffrage 
cartoon warns that tampering with men’s and women’s 
‘natural’ gender roles could cause the breakdown of 
society – or at least screaming babies, burnt dinners 
and cats in the milk jug.


dagar kvar

måndag 18 september 2017

Grattis Samuel!

The true measure of a man is how he treats 
someone who can do him absolutely no good.

 Samuel Johnson,
18 september 1709 - 13 december 1784

En av dessa fantastiska män som skrev ordböcker och uppslagsverk  då gällde det att ha ordning på sina registerkort, och lösa lappar, när man var tvungen att förlita sig på sitt eget minne och ordningssinne.

Mouth-friend: Someone who pretends to be your friend.
Oats: A grain, which in England is generally given to horses, but in Scotland supports the people.
Sock: Something put between the foot and the shoe.
Tonguepad: A great talker.
Lexicographer: a writer of dictionaries; a harmless drudge that busies himself in tracing the original, and detailing the signification of words.

ur hans "A Dictionary of the English Language", 1755

Så värst mycket gemensamt har/hade (vilket tempus använder man när en är och den andre var?) vi nog inte, annat än att vi gillar/gillade böcker, te och katter. Fast Samuel gav sin katt Hodge ostron  det fick aldrig min Åskar.
På en punkt skilde vi oss väsentligt, jag gillar gurka medan Samuel sa: "A cucumber should be well sliced, and dressed with pepper and vinegar, and then thrown out, as good for nothing."


 Behärskar du blomsterspråket? Om inte så finns det hjälp att få, för det finns många böcker i ämnet — kruxet är att olika författare lägger in olika betydelser i de olika växterna. Eftersom jag är inne i en pelargonperiod just nu, vände jag mig till Kate Greenaways Language of Flowers för att få veta vad pelargonen har för budskap — och upptäcker att det beror på vilken sorts pelargon det handlar om. 
Här gäller det uppenbarligen att ha tillgång till många olika varianter av pelargoner.
Wikipedia har en artikel för den som vill veta hur länge blomsterspråket används.

Anders Börjes schlager "Två små röda rosor", från 1942, får mig alltid att småle åt hur man kunde vara ekivok med finess.

Det kom en gång en lycklig man,
i en blomsterhandel in.
Han tänkt köpa blommor han,
åt den kvinna som han älskar.
Men vad färg han skulle ta,
om det han ganska tveksam var.
När han så ett råd vill ha,
får han i affär'n till svar:

Är den sköna oskuldsfull,
så tar ni med er hela famnen full,
utav de vitaste rosor som här står att få,
den artigheten skall hon nog förstå.
Men om hon är si-så-där,
som mer än gärna gör vad ni begär.
Så tar ni med er rätt och slätt,
en charmant bukett,
utav röda rosor."

Den unge mannen blyg ses stå,
den som lyder råd är vis.
Och han stod och tänkte på
allt som hänt den sista tiden.
Men så tar han sitt parti,
ser på blommorna engros.
Se'n i verkligt bryderi,
rodnande han svarar så:

Om jag riktigt er förstått,
så duger här de enbart vita blott.
Ty hennes själ är så vit som den nyfallna snö,
så får jag tacka och säga adjö."
Men i dörren stannar han,
och viskar tyst så blygsamt som han kan:
"Men om nu rätt skall vara rätt,
stick i min bukett,


dagar kvar

söndag 17 september 2017

Grattis William!

  It is difficult
to get the news from poems
         yet men die miserably every day
                     for lack
of what is found there.

 William Carlos Williams
17 september 1883 - död 4 mars 1963 

William har fått mig att försumma hus & hem å det skändligaste, det senaste dygnet. Jag finner både honom och hans lyrik mycket intressant. I över fyrtio år lyckades han sköta sitt arbete som läkare, samtidigt som han på sin lediga tid var en produktiv poet. (Några av hans diktsamlingar finns hos Gutenberg.) Men det hände emellanåt att han krafsade ner en dikt på en receptblankett. 
Han var god vän med bland andra  Ezra Pound och James Joyce, men i motsats till dem valde han att inte vara intellektuell och alludera på klassiska personer och citat  han valde medvetet att hålla sig till ett vardagligt amerikanskt språk. 
Några av hans dikter finns översatta till svenska, som den här i översättning av Stewe Claeson och Åke Nylinder.

Ett skrynkligt stycke
brunt papper
ungefär av en

människas storlek
och omfång
rullade långsamt

med vinden runt
och runt på
gatan då en bil

körde över det
och pressade det
platt mot

marken. Olikt
en människa reste
det sig igen och

rullade med vinden
runt runt och blev
som det var förut.

– William Carlos Williams, 1937. 

Williams mor var målande konstnär och hans far introducerade honom till de klassiska författarna, vilket satte spår i hans diktning. Det fanns målningar som inspirerade hans lyrik, liksom hans dikter inspirerade konstnärer till målningar.

To wish Myself Courage

On the day when youth is no more upon me
I will write of the leaves and the moon in a tree top!
I will sing then the song, long in the making—
When the stress of youth is put away from me.

How can I ever be written out as men say?
Surely it is merely an interference with the long song—

This that I am now doing.

But when the spring of it is worn like the old moon
And the eaten leaves are lace upon the cold earth—
Then I will rise up in my great desire—

Long at the birth—and sing me the youth-song!



dagar kvar

lördag 16 september 2017

Lördag med Gutenberg

Jo, jag vet att det är fler kvinnor än män som besöker min blogg, men jag kan ändå inte låta bli att rekommendera denna pärla från 1845:

för god Ton och sannt Lefnadsvett i Umgängeslifvets särskilda Förhållanden.
En Handledning för unga Män, till att göra sig omtyckta i Sällskapslifvet och af det täcka könet,
Professor J. G. Wenzel.
efter TIONDE förbättrade Upplagan.
D. F. Bonniers förlag.
C. M. Ekbohrns officin.
Jag har ingen aning om vem Professor J. G. Wenzel var, eller vad han hade för nationalitet  kanske tysk — och som vanligt i gamla böcker, har man inte brytt sig om att tala om vem som översatt den.
Bara att läsa vad de olika kapitlen handlar om, gör mig lätt matt - men också nyfiken:

Yttre egenskaper, som pryda menniskor i hvarje förhållande af sällskapslifvet.
Kroppens skönhet.
Blickens och minens kultur.
Kultur af Kroppens Ställning och Rörelser.
Belefvenhet och Artighet.
Det bildade Språket och den bildade Tonen.
Sång Och Dans.

Yttre egenskaper, som pryda menniskan i särskilda förhållanden af sällskapslifvet.
Förhållningsreglor vid frukosten.
Uppförande vid bordet.
Förhållandet i sällskaper.
Reglor för ett hyfsadt umgänge vid afläggandet af visiter.
Reglor för ett finare lefnadsvett i umgänget med de Förnäme och Store.
Höflighetsreglor för umgänget med det vackra könet.
Umgängesspråkets värde och dess hufvudfordringar.
Några särskildta Reglor för ett godt lefnadsvett bland båda könen, i afseende på åtskilliga mindre förhållanden i sällskaper.

Av förordet att döma så är boken oumbärlig  för vem vill väl inte bli omtyckt och älskad? Och kanske några av råden är gångbara även för kvinnor.
Denna boks stora företräde består deruti, att hon icke synes skrifven i studerkammaren, utan i sjelfva umgängeslifvet. Hon är frukten af förståndets och hjertats ovilkorliga utgjutelse hos en man, som, noga bekant med alla stånds förhållanden och förtrolig med den högre sällskapslefnadens fina ton, skrifvit denna anvisning endast och allenast med den önskan att göra unge män vid inträdet i verlden bekanta med allt det, hvarigenom de kunna undgå att stöta sig mot brukets fordringar, samt att fastmer göra sig omtyckta och älskade. Detta lilla arbetes inre värde är så erkändt och vitsordadt, att det på originalspråket redan utgått i nio betydliga upplagor, och sålunda kunna vi hoppas, att öfversättningen af den tionde, som nu lemnas i Svenska allmänhetens händer, icke torde blifva mindre välkommen eller stifta mindre gagn.

Kanske är det inte heller sant att vi är mer utseendefixerade i dag än tidigare. Läs bara hur första kapitlet börjar:
Vi hafva otroligt många svårigheter att öfvervinna, om vi utan kroppslig skönhet önska att blifva väl upptagne bland menniskor. Också lyckas detta blott sällan. Man är i allmänhet blind mot våra företräden, om vi måste uppträda med ett fult ansigte, en vanskaplig växt eller alltför oregelbundna drag. Det intryck, som härvid göres på andra, är vidrigt, det förnärmar ögat och känslan. Man vill gerna blifva denna obehagliga känsla qvitt, man undviker oss, der sådant utan uppseende låter sig göra.
Kroppslig skönhet deremot tillskyndar en välgörande anblick, intager andra till vår fördel och gör, att man med fägnad qvardröjer vid vår sida.
Men är nu skönheten något, hvaröfver vi kunne befalla? Står det i vår makt att göra denna ovärderliga gåfva oberoende af oss sjelfva?
Utan tvifvel: om fråga nemlig är om den skönhet, som härrör af en fullkomligt frisk kropp, om rena safter, om regelbundna liniamenter, hvilka liksom äro uttrycket af en stadgad själ och vittnen till frånvaron af oädla lidelser, våldsamma affekter, och öfverhufvud röja själens välde öfver kroppen; naturen må i öfrigt ha varit än så nyckfull eller karg vid denna kropps daning. Likasom vi derföre kunna undergräfva vår hälsa, orena safterna, förvrida anletsdragen genom utsväfning och stormande lidelser; så står det äfven i vår makt, att af allt detta göra motsatsen, förädla vårt fysiska väsende, bibehålla och förhöja, men jemväl förringa och förstöra, vår naturliga fägring.