September 1890

Theodor Kittelsen  

September på åsen

I

Septemberdagens färger sakta

ha brunnit ner i halvljust dunkel

med glöd till hälften släckta;

mot horisontens bleka guld,

som snabbt i glans förbrinner,

stå trädens grenar sträckta.

I översinnligt stilla klarhet,

som ej en molnrand stänger,

ej vassa toner bryta,

nu vilar slätten –

i ljus som nästa ögonblick

skall dö i bronsmörk flämtan

dess vida linjer flyta.

O ljusa död, o blida klarhet,

septembers stumma längtan,

med underbara stämmor hör jag

dig till mig sakta tala,

med sällsam syn du fyller

min själ, med ljus och jubel

och drömmar svala.

September! Ljusa, stilla månad,

mitt sinne vederkvicker

med helg och klara bilder

din skimmergjutna dager.

Din himmels blida allvar

med ro och sällsam stämning

min själ betager.

II

Brisen ökar, och i vida,

vida horisonters bälten

långsamt glida

byarna och fälten.

Synen vidgar sig beständigt,

allting slumrar, allting tiger,

medan ständigt

högre upp jag stiger.

Horisontens rand sig sänker,

havets morgonljusa skära

blänker

alltjämt mera nära.

Och i höstens lysande och lena

djupa luft stå alla

linjer rena,

tydliga och kalla.

Lövet vajar tyst för brisen,

allting slumrar, allting tiger,

upp ur disen

havet sakta stiger.

*

Klarhet, klarhet!

Alla horisonter sjunkna!

För mitt öga allting svinner.

Klarhet, klarhet,

du som över hösten brinner,

uti dig min själ vill drunkna,

uti ditt omätligt vida,

djupa stumma öga

vill mitt väsen glida,

vill min själ sig löga.

III

Septemberafton skylös välver

sin skimmerdränkta himmels kupa

kring åsens vida topp,

är genomskinligt blinkande

den vita luften skälver

och långa skuggor stupa.

Och glansomstrålad, ljus och fager

i solnedgångens svala timma

står gamla pilallén,

och gamla bruna kronor

som guldkupoler simma

i gul fantastisk dager.

Kring varje träd det står en strålning,

som dallrande och långsamt andas,

en ljusflod sakta lågande –

Ett virrvarr, brandgult, bländande,

där strålning korsar strålning

och ljus och dunkel blandas.

Knappt skönjer jag den smala vägen.

Som i en ymnig översvämning

av ljus vill allting drunkna;

jag vandrar framåt halvt i dröm

och halvt i sällsam stämning

av mystisk gammal sägen.

Tills mellan tvenne jättestammar

upp ur min dröm jag plötsligt spritter:

runt om mig allting brinner,

kring alla kronor flämtande

en gloria står och flammar

i blekt smaragdgrönt glitter.

IV

Guldklart mellan bokarnas glesa stammar

lyser senhöstkvällningen;

sakta rör sig,

andas och rinner oavbrutet

den immigt glödande ljusfloden

in under de bruna löven.

I de nakna grenarna

klingar det stundom

klart, metalliskt

som en bristande, utdragen violinton.

Och det ändlösa guldfältet

lågar upp där nere,

breder sig ännu ändlösare,

horisontlöst, dränkande allt

i sin gnistrande, lidelsefulla glöd.

Övergjutna längs sidorna

av darrande, mörkt guld

sträcka sig bokstammarna

hotfullt, högtidligt

mot den oändliga himmelsfonden.

Och jag förnimmer åter

genom det snabbt växande dunklet

det bristande, utdragna suset,

den klingande veka tonen

ur de sköra grenarna.

                       Vilhelm Ekelund