fredag 26 augusti 2016

Grattis Earl!

Earl Derr Biggers  
24 augusti 1884 - död 4 april 1933 

Att jag aldrig hört talas om Earl Derr Biggers betyder naturligtvis inte att han är varken okänd eller bortglömd. Jag inser snart att det nog är jag som är okunnig, för det finns en hel del både om och av honom på nätet — och dessutom finns hans böcker att köpa hos Bokus, för den som föredrar "riktiga" böcker, framför att läsa dem hos Gutenberg. 
Men eftersom jag har talat om bortglömda deckare de senaste dagarna, tycker jag att han passade in här och nu.
När jag läser att han skapade Charlie Chan, en kinesisk deckare, började det ringa en klocka — inte så att jag läst någon av hans böcker, men han har nämnts i radioprogram om den svenskättade skådespelaren Warner Oland, som hade rollen som Charlie Chan när böckerna filmades.  

Bortglömda deckare

Mina stamkunder — eller heter det stamläsare, möjligtvis stambesökare, eller är stamgäster det bästa ordet — har nog inte kunnat undgå att lägga märke till min förkärlek för det bortglömda. Men så börjar jag grunna över hur glömd man ska vara för att vara bortglömd. Räcker det, att jag minns en person för att den ska vara ihågkommen — eller hur många ska minnas någon, för att den inte ska vara bortglömd. Petitesser kanske, så jag lämnar definitionen därhän, och kallar alla författare som man inte talar om i dag, för bortglömda. Fast hur ska jag veta vilka man inte talar om...
Hur som helst så behövdes det bara att jspr (på "Det här har jag läst), sa att bortglömda deckarförfattare var hennes grej, för att jag skulle gå igenom husets deckarförfattare för att försöka avgöra vilka av dem som är bortglömda. Inte helt enkelt för en person som huvudsakligen umgås med de bortglömda.
För att inte vara särskilt intresserad av deckare, så tycker jag nog att 282 deckare, av mina hitintills 4551 katalogiserade böcker, är en imponerande samling, de flesta, insåg jag snabbt, tämligen bortglömda. 
Eftersom mina skandinaviska deckare är i minoritet, så började min genomgång där, med Ingegerd Stadener, som skrev under pseudonymen Helena Poloni. Min enda bok av henne, köpt för 5:- när bibban rensade i magasinet, är "Mord i barm", en bok som jag gav upp efter några kapitel. Någon som har läst hennes böcker — och tycker om dem?
Enligt Wikipedia var norrmannen  Sven Elvestad både känd och flyhänt, jag har bara två av hans många böcker, debutromanen "Järnvägsvagnen" från 1910, och "Rosa Montanas diamanter", från 1925 — visst låter den senare som om den kunde vara underbart dålig — kanske på tiden att jag läser dem!
Om Gösta Petterson hittar jag en enda uppgift på nätet:
Gösta Pettersson föddes i Umeå 1905 och hör till den svenska deckarvärldens doldisar. Vid tiden för utgivningen av Vådaskottet(1938) bodde författaren vid Frejgatan mitt i centrala Stockholm. Pettersson var ingenjör och Vådaskottet var hans debutbok.
Delvis samma text finns i nyutgåvan av hans enda bok "Vådaskottet". Där framgår också att ingen tycks veta något mer om honom.
Uddevallaförfattaren Torsten Sandberg finns det en aning mer att läsa om, men inte särskilt mycket. "Gåtan på Granliden", från 1936 är den enda av hans böcker som jag läst, och jag minns att jag gillade den.
Det kan kan vara knepigt att veta till vilken kategori en del böcker hör. Äventyrsromaner, tror jag inte ens existerar i dag  i alla fall inte som genre. Kanske en del av Anders Ejes böcker snarare hör dit än till deckare. Axel Essén hette han i verkligheten, och skrev under flera pseudonymer, dessutom var han översättare och spökskrev biografier åt kändisar. Somliga av hans böcker uppskattar jag, andra har jag inte orkat igenom.
Förmodligen har jag fler böcker som borde räknas som deckare, fast jag missat det. 

torsdag 25 augusti 2016

Gräsulv

 Om någon jätte petade upp mig på ett papper med en pinne (fast då behövdes de nog en stadig kartongskiva och ett kvastskaft), skulle jag också säkerligen rulla ihop mig, och föröka göra mig så liten som möjligt. Och jag skulle, precis som den här gräsulven, ligga kvar så, tills jätten försvunnit  och sedan sätta en jäkla fart in under gräset (buskar, i mitt fall).
Visst är den vacker! Den randningen skulle man kunna använda till en matta — eller kanske sticka en lurvig randig tröja i det mönstret. Får mig att tänka på Olgakatts brända planka.

Den är inget keldjur, möter du en gräsulv, så kom ihåg att den — liksom många andra långhåriga larver — är giftig, och kan förorsaka klåda!

onsdag 24 augusti 2016

augusti 1936 - reklam

Ja, vem vill inte ha ett vacker ondulerat hår?

Jag bläddrar i en 80 år gammal årgång av Svenska Journalen. Det finns mycket slå upp, kolla vad som hände sedan, vilka de omskriva personerna var, och massor att småle och förundras över — inte minst annonserna.

Fungerar inte onduleringshuvan (à 3:- + porto), så kan du ju beställa en levande kam för 5:- (eller lyxmodellen för 7:-). Du får inte bara ett vågigt och tjockt hår, med dess hjälp, ditt hår återfår sin ursprungliga färg och du blir av med mjäll. Läs alla översvallande intyg och beställ en kam! Blir du inte helt tillfredsställd med resultatet, får du pengarna åter  och inte nog med det: "Ett belopp av 5000:- erbjudes den som kan bevisa att dessa eller 100-tals andra liknande intyg ej äro äkta" (låter nästan som om det funnes något att bevisa).

 Är det inte magneter, så är det jod, man ska bära på sig. Här är det en kapsel, som skyddar mot det mesta här i livet. Tre kronor plus porto kostar det att hålla sig frisk.  (3 SEK år 1936 kunde köpa lika mycket varor och tjänster som 92.94 SEK år 2016 mätt med konsumentprisindex.) Det v ar rätt mycket pengar då, om alla familjemedlemmar skulle ha varsin. 
Jodolok-depon hade en postbox i Stockholm, och inget telefonnummer, så det blev nog svårt för den som ville knata upp till kontoret för att läsa alla inkomna intyg, om kapselns förträfflighet, i original.

Jag har lidit av reumatism i 30 år...
rekvirerade jag så Jodolok, och efter
att ha burit den endast två veckor
försvunno smärtorna gradvis och 
nu har jag icke känt av några som
helst smärtor på över en vecka, vilket 
nästan förefaller som ett underverk...
A. E. G. Southampton, England

Och blir man inte kurerad av Jodolok-kapseln, kan man ju alltid prova Kruschen. Ett preparat som i motsats till Jodolok-kapseln går att hitta på nätet  och som faktiskt fortfarande finns att köpa. Förutom några firmor som saluför medlet, finns det folk som bloggat om burkar de hittat hemma. 
Sodium chloride is used as an electrolyte replenisher to help prevent heat cramps caused by too much sweating. This medicine is also used for the preparation of normal isotonic solution of sodium chloride.
This medicine is available without prescript
Det har delvis samma innehåll som Epsom-salt, och är laxerande.

Inte nog med att man blir av med reumatismen, om man intar Kruschen, det fungerar även som bantningsmedel!
Så går jag över till småannonserna, på Missionspensionatet Olander  på Drottninggatan 71 D, i Stockholm, är det propert och tyst — kanske är det värt de 3:- per natt, som ett enkelrum kostar. Fast man ska nog jämföra priserna hos andra missionspensionat, Lundgrens på Odengatan 106, har "Ljusa trevliga rum, goda bäddar", men inget pris är utsatt. Kan det tänkas vara billigare, det är ju inte fullt så centralt som Drottninggatan, för då för 80 år sedan fanns ju ingen tunnelbana.
I andra årgångar finns det platsannonser, där unga präktiga töser söker plats i kristliga familjer, och likaledes präktiga unga män sökes för diverse arbetsinsatser  men 1936 är det glest mellan den sortens annonser. 
Clary Dahlström, Leg. Fältskär låter en smula skrämmande  i all synnerhet som det inte framgår om hon avlägsnar kroppsdelar, förutom koppning.
Vad Ynglingaf:s är förkortning av, har jag grunnat på, en bra stund nu. 
Var jag ska få tag på Gumman tvättpulver, framgår inte heller av annonsen.

tisdag 23 augusti 2016

Grattis Gene!



Eugene Curran "Gene" Kelly
23 augusti 1912 – 2 februari 1996

Ett sätt att göra städningen roligare? Tror jag ska pröva det!
Ja, jag vet att jag gratulerat Gene tidigare, men det är många år sedan, och han är värd att hyllas varje år. Vill du se honom åka rullskridskor, så återvänd till det inlägget.

måndag 22 augusti 2016

Ekolokalisering

 den här bilden snodde jag här

Echolocation

The whales can't hear each other calling
in the noise-cluttered sea: they beach themselves.
I saw one once- heaved onto the sand with kelp
stuck to its blue-gray skin.
Heavy and immobile

it lay like a great sadness.
And it was hard to breathe with all the stink.
Its elliptical black eyes had stilled, were mostly dry,
and barnacles clustered on its back
like tiny brown volcanoes.

Imagining the other whales, their roving weight,
their blue-black webbing of the deep,
I stopped knowing how to measure my own grief.
And this one, large and dead on the sand
with its unimaginable five-hundred-pound heart. 
                                                                     Sally Bliumis-Öunn 
Sallys poem fick mig att bege mig ut på nätet och läsa mer om dessa fantastiska djur. Här hittar du några fakta om valar. Men jag kom också att tänka på en biografi jag läste för länge sedan, men tyvärr inte minns vad den heter. En blind man berättade om sin uppväxt och sin studietid  bland annat förklarade han hur han avgjorde distansen till en vägg, genom att lyssna till ljudet av sina fotsteg. En teknik som somliga blinda människor upptäcker helt spontant, läser jag nu. National Geographic har en artikel om Daniel Kish, som till och med kan cykla genom att använda sig av ekolokalisering. Om samme man kan du också läsa här.

About this poem
"'Echolocation' is the title poem of my third manuscript. When I read that human noise in the oceans makes it difficult for whales to hear and causes them to run aground, I felt deeply troubled. The whole world felt off-balance and in a particularly precarious state with these gigantic pendulums of the sea suddenly swinging wildly."
-Sally Bliumis-Dunn

About Sally Bliumis-Dunn
Sally Bliumis-Dunn is the author of "Second Skin" (Wind Publications, 2010). She teaches at Manhattanville College and the 92nd Street Y, and she lives in Armonk, N.Y. 

söndag 21 augusti 2016

Gullig och innehållsrik


Nog är det otroligt att tänka sig att snäckans hus rymmer så mycket!
Anatomisk bild av en snäcka; 1 - snäcka, 2 - lever, 3 - lunga, 4 - anus, 5 - respiratoriska porer, 6 - öga, 7 - tentakel, 8 - celebrala ganglier (hjärna), 9 - salivkanal, 10 - mun, 11 - kräva, 12 - salivkörtel, 13 - genitala porer, 14 - penis, 15 - vagina, 16 - slemkörtel, 17 - oviduct, 18 - pilsäck, 19 - fot, 20 - mage, 21 - njure, 22 - mantel, 23 - hjärta, 24 - sädesledare.

Upon the Snail

She goes but softly, but she goes sure;
She stumbles not as stronger creatures do:
Her journey's shorter, so she may endure
Better than they which do much further go.

She makes no noise, but still seizeth on
The flower or herb appointed for her food,
The which she quietly doth feed upon,
While others range, and gare, but find no good.

And though she doth but very softly go,
However 'tis not fast, nor slow, but sure;
An certainly they that do travel so,
The prize they do aim at at they do procure.
                                                               John Bunyan

Jag läser att en snigel förflyttar sig ungefär 0.000362005 miles i timmen (är för slö för att räkna ut hur många kilometer i timmen det blir  kanske någon annan vill tänka åt mig?)