Tyskspråkiga böcker

 Idag ska vi tala om tyskspråkiga böcker, säger Ugglan. Det finns gott om sådana, men de har tyvärr kommit i skymundan av all anglisaxisk litteratur.

 Just nu läser jag en skrämmande aktuell bok: ”Rebeller i det tysta, överfallet på ett deportationståg till Auschwitz” (Stille Rebellen — Der Überfall auf den 20. Deportationszug nach Auschwitz) av Marion Schreiber. 

Jag kände inte ens till händelsen — och får erkänna att det inte är någon lättsam läsning, så jag varvar med fiktion emellanåt.

Den österrikiska författaren Vickie Baum hör nog till den stora gruppen med bortglömda författare — trots att hon, som så många andra, var oerhört populär på sin tid.

Hon var harpists, men i trettioårsåldern lämnade hon musiken och började skriva så kallad underhållningslitteratur.  Det blev ett femtiotal böcker, den sista en självbiografi, som jag läste när jag gick på högstadiet. Då tyckte jag om den, så mycket att jag skrev en uppsats om den — om jag fortfarande skulle uppskatta den, vet jag inte. 

”Allt var annorlunda”1962 (”Es war alles ganz anders”), 1962, av Vickie Baum.

Mitt sista val blir en bok om kvinnorna på Bauhaus — trots att skolan är välkänd i dag, så talas det inte mycket om kvinnorna som gick där. Det var — och är fortfarande — de stora pojkarna som lät talas om sig. 

Walter Gropius grundade skolan och många av hans välkända vänner sällade sig lärarstaben, som Klee, Kandinsky, Itten & Moholy-Nagy, bland många andra.

Design & utförande Gunta Stölzl 1926

Visst för den tankarna till några av Karin Larssons vävar?

Trots att skolan ville bryta med traditioner och vara nydanande, så kom de kvinnliga eleverna i kläm. De förutsattes att de skulle ägna sig åt de traditionellt kvinnliga konstarterna. 

Författaren som föddes i Bremen, men nu är bosatt i U.S.A., är konsthistoriker och presenterar här resultatet av många års forskning om kvinnorna som gick på Bauhaus. Mycket intressant läsning, och en njutning för ögat.

”Women’s Work textile art from the bauhaus”, av Sigrid Wortmann Weltge.

Till skolans julmarknad tillverkade eleverna lek & prydnadsföremål av restgarner och tygspill. Gunta Stölzl designade det här tygdjuret.

Mer teknikstrul

 

Anna, och alla andra som försöker nå mig — det går inte, det vill säga det är svårt.

Gammaldags postbefordrade brev är förmodligen bäst. Mejl kanske funkar, ett tag till, telefon gör det inte.

Mejlen till dig Anna, studsar, hoppas kunna ringa dig på måndag.

Tisdagstrion

ägnar vi i dag åt vapen i böckernas värld — ity så har Ugglan bestämt.

 

 Sculpture, Fabric on Soft (Yarn, Cotton, Fabric)  nu Chloe Abbadessa   

”I guess everyone in the world has a secret weapon. That little boy sitting so still, gazing into space with angelic eyes, is probably designing a mechanism for pulverizing the schoolhouse. Chemistry classes continue popping awaynwith lethal experiments. During World War II, the government had a large committee which spent its time inspecting the plans and gadgets designed bynprivate citizens to blow up something or other.

Even I helped with a weapon once—a weapon so terrible that it horrified everyone who heard of it, for it was designed to set up a chain reaction in the

most fissionable of all things: human beings.”

Utdrag från ”The Secret Weapon We Were AFRAID to Use” av John Steinbeck

Med tanke på hur mycket som skrivs om våld, i alla tänkbara kombinationer, så borde jag väl inte bli förvånad över hur många böcker det finns, vars titlar alluderar på olika slags vapen.

Den första titeln som dök upp i min hjärna var

 ”A Farewell to Arms”, 1929,  av Ernest Hemingway. 

Förmodligen har de flesta av er läst om amerikanen Frederic Henry, som kör ambulans under första världskriget.

Utan att vara en biografi så är boken delvis baserad på Hemingways egna erfarenheter.

Ett vapen som nog är rätt vanligt, men kanske underskattat är fräckhet.

Boken ”Fräckhet var mitt vapen”, 1937, av Krister Kuylenstierna, är nog helt bortglömd — och lika bra är det.

Författaren var en mycket rik yngling, som snabbt satte sprätt på sina millioner. När pengarna tog slut, valde han mellan att gå i sjön, eller resa utomlands. Det senare alternativet kräver ju pengar, men en god vän med bil, skulle söderut, så Krister packade sin frack och andra nödvändighetsartiklar, och följde med.

Hur mycket av resan som är sant, har jag ingen aning om — hur det än förhåller sig med den saken, så vet han att göra en bra historia ännu bättre.

Jag kommer att tänka på den tidens skälmromaner, och på alla berättelser jag hört Kristers generationskamrater berätta. I vissa kretsar var det så här man levde — eller ville leva.

Ramlar du över boken på ett antikvariat, kan det vara värt att offra några kronor på den.

I John Steinbecks satir ”The Secret Weapon We Were AFRAID to Use”, 1935, förekommer ännu ett ovanligt vapen. 

Det här är en kort och nöjsam novell, som jag inte kände till innan dagens tema blev aktuellt.

Grattis Virginia!

 

Virginia Woolf, Tavistock Square 

by Vanessa Bell

Adeline Virginia Woolf 

25 januari 1882 – 28 mars 1941

Det är i dag 140 år sedan Virginia föddes — varför inte passa på att läsa något av Virginia då. Det finns en hel del att välja på på nätet.

Själv är jag mitt i hennes ”How should one read a bok? i essäsamlingen ”The Common Reader, second series”.

Tre sekler

 “Books aren’t eggs, you know. Simply because a book has aged a bit doesn’t mean it’s gone bad.” There was now an edge to Monsieur Perdu’s voice too. “What is wrong with old? Age isn’t a disease. We all grow old, even books. But are you, is anyone, worth less, or less important, because they’ve been around for longer?” 

― Nina George

Böcker som utspelar sig under tre olika sekel är dagens tema, som Ugglan & boken gett oss i dag

Jag hade tänkt börja på 1700-talet, men så plötsligt, en tidig morgon, i glipan mellan sömn och vaken, dyker det upp ett minne från ett enskilt arbete jag gjorde under min utbildning.

Jag gjorde en kartong till ett arbete i valfri textil teknik, inspirerat av ett stycke i första kapitlet av ”Don Quixote af la Mancha”, av Miguel de Cervantes

Mitt exemplar som trycktes 1857, är så väl använd att jag måste binda ett snöre kring den, för att hålla pärmarna på plats. Illustrationerna är gjorda av F. Kjerrulf, som jag inte hittar något om på nätet.

Vad beträffar översättningen är jag konfunderad, jag läser att den översattes till svenska, första gången 1888-1892, men då fanns redan min svenska upplaga på marknaden.

 Boken som skrevs mellan 1605 och 1615, är förvånansvärt lättläst.

— —

DEN MÖDOSAMMA VERLDEN . 

Vår Prost jag häromdagen såg 

En morgon, då ännu han låg,

Matt utsträckt mellan tvänne lakan. 

Hans kinder hade rosens färg,

Hans runda armar hull och märg,

Och magen kullrig som ett berg 

Sig häfde up mot isterhakan.

Vid sängen stod et bord, der denne andans man 

Sin frukost redan färdig fann,

Af smör och kycklingar, så läcker och så härlig. 

Hans Vördighet grep saken an 

Och fann Liqueuren rätt begärlig.

Sen han nu visat mycken nit 

Med klunk för klunk och bit för bit, 

Han åter sänkte sig på mjuka hufvudgärden,

Och ropte: Store Gud! hvad är vårt usla lif? — 

En ständig kamp mot synd och flärden. 

O Herre mig Tin styrko gif 

I thenna mödosamma verlden! 

1790. 

Så roligt att få en anledning att (återigen) tala om en av mina favoriter Anna Maria Lenngren, 1754-1817.

Än i dag är man osäker på var hon stod i kvinnofrågan — uttryckte hon sin personliga uppfattning i ”Några ord till min k. dotter, ifall jag hade någon”, eller var det ironiskt menat? 

Hur än man tolkar hennes dikter, så är de roliga, och ofta tänkvärda.

Några av hennes mest kända dikter finns översatta till engelska av Philip Nelson:

Epigram

I bet you little Mister P

In time a lier he will be,

And I will sin. You know why, Laddie?

For when laid in hos sleeping space 

He saw his mother’s husband’s face

And called out: ”Daddy!”

Du hittar hennes verk hos Litteraturbanken — mest på vers, men där finns även några prosaberättelser.

Jag rekommenderar ”Thé-Conseilen”, en satir från 1777.

I första versen ger hon oss ett utmärkt råd i hur man ska ta’ sig igenom den här mörka årstiden:

Du kulna Magt, som Slägtet plågar,

Och vintren i Ditt sköte för!

Ditt välde djerft jag trotsa vågar,

Din ankomst intet qval mig gör.

När andra plötsligt modet fälla,

Och öfver dagens korthet gnälla,

Jag med et talgljus mig förser,

Med papper, bleckhorn och en penna,

Jag dervid kan det nöjet känna,

Som lif åt bildningskraften ger.

Det är en dikt med många verser — försök inte att snabbt dra’ igenom den, läs ett par verser år gången, och låt dem sjunka in, innan du fortsätter.

— —

Så ta’r vi steget in i 1800-talet, och där fastnar jag för Fredrika Runeberg.  Man hör ofta hur synd det var om henne, som fick sitta ensam, medan maken, Johan Ludvig, förde intellektuella samtal med sina författarkollegor — det hittar jag inget om nu, och vad som är sant vet jag inte. Men Fredrika framstår som en jordnära och begåvad kvinna som förmodligen framlevde sitt liv i skuggan av sin man — som de flesta kvinnor gjorde på den tiden.

Men av hennes texter förstår man att hon i allra högsta grad var medveten om hur problematisk kvinnans ställning var.

Jag väljer hennes ”Facetter af qvinnans lif” i novellsamlingen ”Teckningar och drömmar” från 1861.

Soup and fish

 

Fish and Chips

Fred Laidler 

raka motsatsen till vad inlägget handlar om

”Like the time I went with Harry to fetch his weekly from the Chink’s, and his best soup-and-fish underwear was missin’, and about a dozen yellow men started to

jabber away together: that’s about how much I understand that kid sometimes. Look at her now!”

             från ”Sister Stuff”

             av Leslie Gordon Barnard

Ibland är jag för lat för att slå upp något i samma stund som ordet eller uttrycket kommer för mig. 

Men förr eller senare brukar uttrycket dyka upp igen — råkar det då vara ett relativt ovanligt uttryck, och jag snubblar över det två dagar i rad — ja, då måste jag ju ta’ reda på varifrån det härstammar.

Det var när jag plitade ihop inlägget om systrar, som ”soup and fish” förekom i en text för andra gången, och jag begav mig ut på nätet, för att se om där finns något om uttryckets ursprung.

(Behöver jag påpeka att det är olämpligt att använda ordet chink, nu för tiden?)

Hos World Wide Words hittar jag följande:

The soup and fish is a man’s evening dress, dinner suit, or dress suit, though I should really instead refer to it as a tuxedo, since — despite Bertie Wooster’s mainly London milieu — the phrase seems to be natively American.

Until I went delving in old US newspapers, I thought that Wodehouse had invented it. Indeed, the OED gives him the credit for its first use, in Piccadilly Jim in 1918: “He took me to supper at some swell joint where they all had the soup-and-fish on but me. I felt like a dirty deuce in a clean deck.” But there are earlier examples, such as this from The Atlanta Constitution of November 1914, in a report about local kids being given a slap-up meal by the Rotary Club: “There’s going to be no ‘fess up’ business; no ‘soup and fish’ outfits. It’ll be just a good dinner.”

But why soup and fish? Well, one dons these duds for a special occasion such as a formal meal. This is likely to be a heavyweight event, with many courses, starting with soup and followed by fish before one gets to the main event of the meat course. So the soup-and-fish is what one wears to consume the soup and fish.

Incidentally, one of the more delightful aspects of hunting down this kind of language is that sometimes you get more than you were expecting. The Grand Rapids Tribune in February 1915 included this: “After donning the complete Soup and Fish known in swozzey circles as Thirteen and the Odd, he didn’t look as much like a waiter as one might have supposed.” Thirteen and the Odd? There are other examples to be found, though only a few. Jonathon Green notes in the Cassell’s Dictionary of Slang that it is long-obsolete slang for a tail-coat, as worn with the full fig of white tie and tails, but says that its origin is unknown. Well, did you ever?

Systrar i parti och minut

A Woman Reading

Henri Lebasque

A familiar saying repeated itself in Maidie’s mind, bringing a measure of hope:

“In the spring a young man’s fancy

Lightly turns to thoughts of love. . . .”

Maidie did not know that it was to be found between the covers of any of the books under her daily charge. She had seen it in a ”sub-title at the movies, and thought the man who wrote the movie made it up himself, and wasn’t he clever to think of it?”

               ur ”Sister Stuff”

En ack så vanlig kommentar när du talar om vad du läst.

Vill du läsa den långa dikten av Lord Tennyson, som här citeras, så hittar du den här: Locksley Hall.

Ugglan har bestämt att det ska handla om systrar i dag.

Osökt går tankarna till Tjechovs ”Tre systrar”, Per Wästbergs ”Alice och Hjördis. Två systrar”, och naturligtvis till Alcotts ”Little Women”. Men det finns så oändligt många fler systrar — både av kända och okända författare — jag har i min ägo en söt barnbok av  Rigmor Lindborg:  ”Två systrar och Bergström”, men jag misstänker att den är näst intill omöjlig att få tag på, så jag ägnar mig åt några av alla systrar som jag inte har stött på tidigare.

Som:  

Rubberneck Auto, ett foto från nätet från 1911.

”Sisters of the Golden Circle”, som ingår i O. Henrys novellsamling ”The Four Million”.

Tror inte att jag någonsin blivit besviken på något som O. Henry skrivit — hur en sådan produktiv person alltid lyckas få till ett slut med knorr, på sina noveller, är mer än jag begriper.

Rubberneck kan användas i olika sammanhang — i den här novellen är det en sightseeing buss.

Edith Wharton är knappat en författare man vänder sig till om man behöver muntra upp sig — men hennes språk är en njutning att läsa, och hon har förmågan att måla upp det hon skriver om, så man ser hör och känner dofterna i miljön hon beskriver.

”Bunner Sisters” är titelnovellen i novellsamlingen med samma namn. 

En rätt typisk Whartonberättelse, där hon pekar på ensamstående kvinnors utsatta situation.

 ”Sister Stuff”

av Barnard, Leslie Gordon

Leslie Gordon Barnard var en kanadensisk författare, som mest skrev noveller. (Jag skrev om honom i går).

Jag väljer hans ”Sister Stuff”, en novell som i motsats till ”Bunner Sister”, har ett lyckligt slut.

Berättelsen som publicerades 1923 har ett talspråk, ibland ljudenligt stavat, och med den tidens uttryck och jargong.

Här rör det sig inte om biologiska systrar, utan om två unga kvinnor som arbetar i samma bokhandel, och som delar hyresrum.

Och så finns det ju systerskor och systerkakor — och jag lärde mig nyss att det också finns broderkakor, fast jag har ännu inte hittat ett sådant recept.

En syster

En marck smör lägges uti ett halvt stop söt mjölk, som sättes på elden,  när det börjar att koka upp, så lyftes det av elden och står en stund, tils smöret stannar ofwanuppå, då skummas det av med sked i ett annat kärl, til det man ser bara mjölken qwar; uti det afskummade smöret lägges en marck godt, hwetemjöl som arbetas in med en sked, sedan röres deruti 7 ägg, et par tillika och sist ett skedblad grästrimmer, som ock arbetas in; derpå smöriges formen med skirat smör och beströs med riwit bröd eller hwetemjöl. Då  denna deg slås deruti och sättes i spisen eller i ugnen att gjäsa med låck öfwer; när han är wäl uppgjäst, så gräddas han i ugnen; men måste ej komma uti för het ugn; ty denna kaka tål at stå länge.

Ett av Kajsa Wargs recept — jag frånsäger mig allt ansvar för slutprodukten!

Eftersom det vimlar av systrar i litteraturen, så kommer jag säkert att återvända till en del av dem.