.

Bilden har jag snott på nätet
En gång i världen gick jag på en skola där väv och keramik var inhysta i härligt hus byggt mellan 1914 och 1918. Det sades att det spökade där — men ingen hade någon spökhistoria att berätta från huset. Huset uppfört i rundtimmer och typiskt för tiden är kanske lite hårdsmält för den som bara gillar funkis — men jag som tycker om båda delarna tyckte mycket om byggnaden, som jag upplevde som ett vänligt hus med god atmosfär. Den sortens hus som jag tycker att det skulle vara trevligt att bo i.
För att komma till det här annexet tog vi en genväg genom skogen, det var väl ungefär 10 minuters promenad.
En kväll så här års, gick jag dit en kväll för att solva en ylleväv. När jag satt där på nedre botten och pillade med mina trådar hörde jag att någon gick på övre våningen. Så bra att Laila är här, då får jag sällskap hem tänkte jag — eftersom jag satt så jag såg ytterdörren visste jag att ingen kommit efter mig. Laila höll också på att sätta upp en väv och hade sagt tidigare på da'n att hon nog skulle försöka hinna göra färdig uppsättningen den kvällen.
Efter att par timmar, när ryggen värkte och ögonen gick i kors tyckte jag att jag gjort nog och gick uppför trappan för att hämta Laila som jag fortfarande hörde däruppe.
Men på övre våningen var alla lampor släckta och där fanns ingen.







