lördag 14 december 2019

403

dagar kvar 
i

fredag 13 december 2019

404

dagar kvar 
i

torsdag 12 december 2019

Ed

Writing a Letter  
John Lessore

Jag är lite osäker på hur länge jag varit på internet — förmodligen se'n i mitten på 80-talet. Mycket har hänt sedan jag först började stappla runt i cyber-rymden, försökte orientera mig, och snabbt insåg att den största vinsten var alla intressanta bekantskaper man gör här. Några blev nära vänner medan andra utgjorde trevliga och ibland minnesvärda tillfälliga möten.
På den tiden var det listor som gällde — jag tillhörde ett antal grupper där vi diskuterade allt från vävtekniker och böcker till te och livet i största allmänhet. Det var på en sådan lista jag träffade Nancy och Ed, de imponerade på mig med sin stora allmänbildning — det spelade ingen roll vad vi talade om, de hade alltid något klokt att tillföra samtalet. Amerikaner brukar inte ha så stora kunskaper om Europa, men jag kan nämna vilket lite ort som helst i Sverige, och nog vet Ed var den ligger, och känner till en del om det aktuella landskapet. 
Förra året dog Nancy efter 63 års äktenskap, så nu får Ed, som är 94 år, klara sig själv i sin stuga, med en del hjälp från sina döttrar.
Häromdagen fick jag ett mejl från honom, och jag småler när jag läser hans avslutningsfras: Thank you for sending Greta Thunberg here.  

405

dagar kvar 
i

onsdag 11 december 2019

Högläsning

 Högläsning hos familjen Georg Pauli
 Hanna Hirsch-Pauli 
jag är så fascinerad av olikheterna mellan den
här målningen av Hanna Hirsch-Pauli 
och hennes mer kända "Vännerna"

Ja, jag vet, högläsning är omodernt – och kan vara olidligt om den som läser inte gör det bra. Men varför inte samla en liten grupp kring brasan och och varva bokprat med lite högläsning. Det behöver ju inte vara hela böcker man läser, utan bara smakprov på vad någon eller några i gruppen tycker om.
Och behöver man något att diskutera så ger Ellen Keys 12-sidiga häfte "Om läsning", mycket att tala om.

 Ju mer läskunnigheten har ökats och billiga böcker samt tidningar  erbjuda lätta tillfällen till läsning, dess mer har nämligen förmågan aftagit att med värklig behållning fördjupa sig i en bok. Och dock är  förmågan att läsa  den allra viktigaste för vår bildning. 

 Frågan om hvad vi läsa och huru vi läsa är en  lika viktig fråga för vår själ, som frågan hvad vi äta  och huru vi äta är för vår kropp! Hvarje människa vet nu att, om hon vill bevara  sin hälsa och sin arbetskraft, då måste hon erhålla  kraftig hvila, en efter sin smak lämpad och omväxlande  samt riklig föda. Hon vet äfven, att hon bör äta den  långsamt. Hon inser också, att hon icke har råd att  bruka stora mängder af födoämnen med ringa näringsvärde. Och hon undviker de rätter, som hon funnit icke  passa henne, liksom hon aktar sig för en allt för stor  enformighet, hvilken borttager matlusten. Slutligen vet hon att det är lika farligt att föräta  sig som att svälta och att en måttfull, men riklig njutning af födan är det för hennes välbefinnande bästa!

Man får  endast akta sig för den slutsatsen, att boken i sig själf  skulle vara ledsam, emedan man själf finner den så,  eller att man själf alltid skall finna den ledsam! Vi äta  som vuxna med god smak många rätter, hvilka vi som  barn icke kunde svälja ned. Och så kan det äfven gå  oss med en bok!

Mycket av det hon säger i den här skriften, är sådant som brukar komma upp i samtal bokvänner emellan – som den eviga frågan om man ska tvinga sig att läsa ut en bok man inte tycker om

Men det är alldeles visst en dum tidspillan att  hålla på med en bok, som, i vårt nuvarande utvecklingsskede, icke ger oss  någon slags njutning eller nytta.

Nutidsmänniskornas allra största fel är att de  läsa sina böcker för fort.  Visserligen har Bacon rätt att somliga böcker endast  böra slukas! Men numera slukas nästan alla böcker och  det är just på det sättet, man föräter sig på böcker, dem  man alls icke hinner att smälta och tillgodogöra sig för sin  andliga näring. Man läser sida efter sida, äfven i en  lättfattlig roman, utan att man för sina ögon ser hvad  man läser; boken ger oss inga taflor, med färg och lif.  Och är detta redan fallet med romanen, så är det än  mer fallet med den svårlästare boken. Där glider man  tanklöst förbi de krångligare satserna och bryr sig icke  om att stanna och begrunda dem. Man är nöjd med  en svag aning om det lästa och man skulle icke kunna  göra reda för en sida i den bok, man nyss lagt ifrån  sig! Sålunda vänjer man sig vid det flyktiga, sväfvande,  halfklara, ytliga läsandet, som roar för stunden, men lika  litet ger själen någon värklig mättnad, näring eller växtkraft, som kroppen blir mätt endast af de doftande ångorna från aldrig så många fat med läckra rätter!

Hon avslutar sitt bokprat med ett par sunda regler för läsning  men dem får du själv leta rätt på.

406

dagar kvar 
i

tisdag 10 december 2019

Adventsläsning

It had been raining in the valley of the Sacramento. The North Fork had overflowed its banks and Rattlesnake Creek was impassable. The few boulders that had marked the summer ford at Simpson's Crossing were obliterated by a vast sheet of water stretching to the foothills. The up stage was stopped at Grangers; the last mail had been abandoned in the tules, the rider swimming for his life. “An area,” remarked the “Sierra Avalanche,” with pensive local pride, “as large as the State of Massachusetts is now under water.” Nor was the weather any better in the foothills. The mud lay deep on the mountain road; wagons that neither physical force nor moral objurgation could move from the evil ways into which they had fallen, encumbered the track, and the way to Simpson's Bar was indicated by broken-down teams and hard swearing. And farther on, cut off and inaccessible, rained upon and bedraggled, smitten by high winds and threatened by high water, Simpson's Bar, on the eve of Christmas day, 1862, clung like a swallow's nest to the rocky entablature and splintered capitals of Table Mountain, and shook in the blast.
      från "How Santa Claus Came to Simpson's Bar" 

 Young Girl Reading, 1868
Jean-Baptiste-Camille Corot 

Ännu en julaftonsberättelse  men inte av den gulliga sorten. Jag är inte så mycket för äventyrsberättelser från vilda västern, med guldgrävare och cowboys, men det händer att jag läser en och annan novell av Bret Hart, eftersom jag uppskattar hans skriverier. "How Santa Claus Came to Simpson's Bar" som ingår i novellsamlingen "Mrs. Skaggs's Husbands and Other Stories" utspelar sig i norra Kalifornien, och jag får lära mig att Taffelbergen finns på fler ställen än i Sydafrika. Persongalleriet består av idel råbarkade män, som förefaller leva av whisky. En riktigt spännande novell (med lyckligt slut — på sätt och vis).


407

dagar kvar 
i

måndag 9 december 2019

408

dagar kvar 
i

söndag 8 december 2019

409

dagar kvar 
i