Vart ta'r tiden vägen?

Jag letade efter en lämplig vas till några av häggmispelkvistarna jag klippt av — vi lider verkligen ingen brist på vaser, men har sällan en vas som passar perfekt till buketten. Till slut hittade jag en liten keramikvas, som jag tro min far fick i 50-års present. Jag märker hur ett stort leende sprider sig över mitt ansikte, jag fnissar faktiskt där jag står alldeles ensam på en pall i köket. Men jag är inte längre i köket, jag är femton eller sexton år och sitter i vårt klassrum på Karlavägen. Vår klass tränar på att hålla tal — tyvärr minns jag inte alla sanslöst roliga tal, men jag minns att skrattsalvorna ekade mellan väggarna på innergården. Någon, kanske Björn, eller var det Gert, skulle hålla ett tal till John, på hans femtioårsdag. Högtidstalaren lämnade fram en imaginär vas från Orrefors, och talade sentimentalt om våra gemensamma ungdomsår. Där satt vi, med bortåt trettiofem år kvar till den förväntade Orreforsvasen, och tyckte att det var obegripligt avlägset — löjeväckande avlägset.

Rejäla doningar

Vår gamla hushållsassistent har hängt med i bortåt femtio år. På den tiden räknade man nog med att den sortens hushållsmaskiner var en investering för livet — och jag tror nästan att jag kan räkna med att den här assistenten överlever mig.

Den har en liten egenhet, den ta’r små snedsteg på arbetsbänken, så jag brukar skjuta upp den så nära väggen det går. I går blev jag tvungen att vända ryggen mot maskinen ett ögonblick — och genast hörde jag ett brak. Hela apparaten hade hoppat ned på golvet, där den stod upp och ned, fortfarande knådandes degen. En deg som hade godheten att inte ramlat ur bunken, för hade den gjort det, hade den landat i blomjord som den rivit med sig ned på golvet. 

Och brödet blev gott.

Terpentinarkiv

finns det sådana? I så fall tror jag min slurk har en given plats där (inklusive dammet).

Jag är rädd för att trogna läsare börjar inse att jag bor i ett förråd av gamla bra-att-ha pryttlar — och somliga som inte är fullt så bra-att-ha.

För ögonblicket försöker jag slänga och i någon mån sortera, bland burkar och flaskor i fars verkstad. Den här flaskan stack upp ur en kartong, och jag flyttas femtio år tillbaka i tiden — då när det fanns färghandlar (det var i alla fall vad de kallades i dagligt tal), butiker där ett doftkon-glomerat av kemikalier, färg, vaxduk och diverse okända artiklar lockade in ungar som bara stod och sniffade i dörröppningen. 

 

 EINAR B. SVENSSON

Färger - Tapeter - Vaxduk - Parfym - Sjukvård

Katarina Bangata 48 (Hörnet av Södermannagatan) T. 43 22 23, 40 60 40

Södermannagatan 58 (Vid Ringvägen) T. 40 20 00

STOCKHOLM

TERPENTIN, SVENSK

För något år sedan skrev jag ett långt inlägg om "mina" kvarter på Söder, och räknar upp de affärer jag minns. Då kom jag inte ihåg att ägaren till färghandlarna hette Einar Svensson, men när jag hittade flaskan trillade många minnen över mig, färghandlare Svensson var nämligen, precis som vi, engagerad i nykterhetsrörelsen och det hände att vi hälsade på hos varandra.

Två färghandlar på samma gata, med bara ett par kvarters avstånd — hur är det möjligt att det bar sig? Jag häpnar varje gång jag tänker på hur tätt det var mellan butiker av samma slag.

Grattis Mary

 Mary Stevenson Cassatt

May 22, 1844 – June 14, 1926

självporträtt

Lilacs In A Window 2

 Det finns mycket skrivet om denna populära konstnär — både på nätet och bokhandeln. Själv var jag övertygad om att jag bloggat om henne flera gånger, men när jag ber blogger leta fram inläggen, får jag inte många napp. Jag skrev kort om boken ”A Life”, när jag skulle till att läsa den, men om boken ”Lydia Cassatt Reading the Morning Paper” av Harriet Scott Chessman, hittar jag inget. Kanske har jag skrivit om den så många gånger i brev och andra sammanhang, att jag trodde det var här jag berättat om den. Den, liksom ”A Life” finns på Bokus. ”Lydia Cassatt Reading the Morning Paper” finns översatt till svenska, men är slut på förlaget — men så här lyder den svenska baksidestexten om boken

Mary Cassatt var en amerikansk konstnär som levde 1844-1926. Hennes favoritmodell var den äldre systern Lydia och många av hennes impressionistiska målningar visar Lydia i olika situationer. Fem av målningarna bildar utgångspunkt för den här romanen, där Lydia, allt mer medtagen av en svår njursjukdom, berättar om hur det är att vara ständigt sedd av den som alltid ser och hon ställer frågor - till sig själv och till Mary - om kärleken och döden, om konsten och konstens förmåga att hålla minnet levande. 

Mary och Lydia bodde i Paris och dess sjudande konstliv bildar bakgrunden till systrarnas mer stillsamma tillvaro. 

Lydia Cassatt läser morgontidningen är en poetisk, eftersinnande och djupt gripande bok. Illustrerad med de fem målningar som utgjorde författarens inspiration.

(BONNIERS)

 Poppies in a Field 1874-1880

Reverie (or Woman with a Red Zinnia)

  

Portrait Of Charles Dikran Kelekian At Age 12

The Letter, 1890-91

Gathering Fruit

Autumn (or Profile of Lydia Cassatt)

Auguste Reading To Her Daughter

Augusta Sewing Before a Window 1905

Mother and Child

The Kiss

Mormors nothylla

"Roses of Picardy" var ett verkligt örhänge under krigsåren — är du inte alltför ung har du säkert hört den, eftersom den hängde med ett bra tag. Den sjöngs av brittiska soldater som lämnade sina fästmör hemma, när de drog ut i kriget.

Textförfattaren Frederic Edward Weatherly (1848-1929), lär ha skrivit texten till minst 3000 sånger — bland dem Danny Boy. Det sägs att han blev kär i en fransk änka, i vars hem han fått skydd, och det var med henne i tankarna han skrev om rosorna från Picardy.

Melodin till "Roses of Picardy" skrevs av den då, välkände kompositören och violinisten Haydn Wood (1882 – 1959).

Roses of Picardy

She is watching by the poplars

Colinette with the sea blue eyes

She is watching and longing and waiting

Where the long white roadway lies

And a song stirs in the silence

As the wind in the boughs above

She listens and starts and trembles

'Tis the first little song of love

Roses are shining in Picardy

In the hush of the silver dew

Roses are flowering in Picardy

But there's never a rose like you

And the roses will die with the summer time

And our roads may be far apart

But there's one rose that dies not in Picardy

'Tis the rose that I keep in my heart

And the years fly on forever

Til the shadows veil their sighs

But he loves to hold her little hand

And look in her sea blue eyes.

And he sees the rose by the poplars

Where they met in the bygone years

For the first little song of the roses

Is the last little song she hears

She is watching by the poplars

Colinette with the sea blue eyes

She is watching and longing and waiting

Where the long white roadway lies

And a song stirs in the silence

As the wind in the boughs above

She listens and starts and trembles

'Tis the first little song of love.

Om att banta

Säkerligen bantade man före 1863, fast man kallade det något annat — och man kanske gjorde det mer på känn och utan den sortens råd som läkaren William Harvey gav sin patient.

Så länge jag kan minnas har veckotidningar levt högt på mer eller mindre seriösa bantningstips. Jag tror det var på 70-talet som det påstods att hårdkokta ägg hade minuskalorier — man förbrände fler kalorier genom att äta ägget, än vad ägget gav. 

Nu läser jag på nätet att stjälkselleri har samma egenskap:

Celery has negative calories — it takes more calories to eat a piece of celery than the celery has in it to begin with.

Fast den effekten kan man ju snabbt avhjälpa genom att äta stjälken med jordnötssmör!

ban`ta verb ~de ~t 

ORDLED: bant-ar 

SUBST.: bantande, bantning

? (försöka) få ner sin kroppsvikt genom att äta mindre, ofta enl. särsk. diet: bantningskur

BET.NYANS: överfört minska omfånget av ngt: anslagen till kulturen ~des kraftigt

KONSTR.: ~ (bort el. ner) (ngt)

HIST.: sedan 1885; 1956 i överförd bet.; av eng. bant med samma bet.; till namnet på W. Banting, som på 1860-talet av läkare tillråddes att behandla sin fetma med en speciell kost.

Om William Banting säger Wikipedia:

William Banting, född 1796, död 16 mars 1878, var en begravningsentreprenör känd för att ha gått ner kraftigt i vikt efter att ha lagt om sin diet till socker- och stärkelsefattig kost. Banting hade genom åren dragit på sig en kraftig övervikt, som lett till problem med leder i knän och problem med att gå på toaletten. Han hade frågat flera olika läkare om råd utan någon framgång. Då han blev så fet att han fick problem med hörseln (fett tryckte mot innerörat) gick han till läkaren William Harvey, som föreslog en drastisk kostförändring.

Harvey ordinerade en diet bestående av ganska stora mängder proteinrik föda, såsom kött och fisk. Han minskade kraftigt på intaget av kolhydratrika matvaror, såsom öl, bröd, socker och potatis. Till sin stora förvåning tappade Banting snabbt åtskilliga kilo. 1863 meddelade han allmänheten om sina framsteg i broschyren Letter on Corpulence Addressed to the Public, där han beskrev hur han under loppet av ett år (från augusti 1862 till augusti 1863) lyckades gå ner i vikt från 92 till 71 kg.

Hans broschyr blev såpass populär att ordet bant kom att användas som verb, till exempel i uttryck som Do you bant?. Det användes första gången i en tidningsartikel i The Times den 13 augusti 1864. I engelsktalande länder lever ordet inte längre kvar i vardagligt språk, medan orden "bantning" och "att banta" har blivit etablerade begrepp på svenska.

Så fort det går