söndag 19 november 2017

Det är ett jäkla gnölande

November

He has hanged himself — the Sun.
He dangles
A scarecrow in thin air. 

He is dead for love — the Sun;
He who in forest tangles
Wooed all things fair. 

That great lover — the Sun,
Now spangles
The woods with blood-stains.

He has hanged himself — the Sun. 
How thin he dangles
In these gray rains!
                F.W. Harvey

Evening in November 
Nikolai Nikanorovich Dubovskoy

Efter en runda bland kända och okända vänner på nätet är det gott att återvända till en kopp te, en god bok, och en sagolikt vacker och solig vintervy utanför fönstret. Det tar en liten stund innan jag återfunnit min jämnvikt och irritationen har lagt sig, för det är trist att läsa allt gnäll om hur ryslig månaden november är. OK, jag är ingen vinterfantast, det finns månader som jag uppskattar mer än denna — men du store tid, det är bara en tolftedel av året, och dessutom är det ett helt år innan det blir november igen. 
November är en perfekt bokläsarmånad, och som gjord för dem som uppskattar tända ljus, varma drycker, goda vänner och kanske ett handarbete! 




1158

dagar kvar 
i

lördag 18 november 2017

Instämmer

Reading by the Fire 
Samuel S. Carr

“Thank Heaven, the sun has gone in, and I don't have to go out and enjoy it.” 
                                            Logan Pearsall Smith

Minns du gonkarna?

Det var Karins inlägg om hur det "vonkade" för henne, som fick mig att tänka på ungdomens gonkar. Ni  minns dem väl? En sökrunda på nätet får mig att inse att bara folk som hunnit till mogen ålder, förstår vad jag menar. För gonk har tydligen fått en ny betydelse  på svenska finns det inte mycket att hämta, medan det finns en del på engelska, i synnerhet på bloggarna, där finns en hel del personliga gonkminnen. 

ungefär så här såg de ut  gonkarna i mitt liv
tyvärr minns jag inte var jag hittade den här

Själv har jag sytt ett antal — det var enkla presenter som inte krävde någon större sömnadstalang — bara lite tygrester och fantasi. Det sades att gonkar var snälla värnlösa varelser, som aldrig försvarade sig, bara grät om någon var elak mot dem.

Är du nyfiken på gonkar, så ta en tur på nätet, där finns olika varianter av gonkar och deras ursprung. Bland annat den här





1159

dagar kvar 
i

fredag 17 november 2017

Grattis August!

August Ferdinand Möbius
 17 november 1790 - 26 september 1868 

I sanningens namn är väl August inte någon man tänker på till vardags — att jag överhuvudtaget känner till honom beror på "Möbiusband".



"Möbius upptäckte sitt band när han studerade Eulers tal och hur detta påverkas av olika sorters ytor. Som en del i sina studier undersökte han vilka olika sorters ytor som existerade och upptäckte då att det finns ytor som endast har en sida, samt endast en kant. Detta kan låta som en ganska trivial upptäckt, men för matematiker var det en revolutionerande insikt. Detta på grund av att nästan alla ytor har minst två sidor. Om vi till exempel tar ett pappersark och frågar oss hur många sidor det har skulle kanske några skulle svara en, men det är fel. Pappersarket har två sidor, en ovansida och en undersida.

Möbius upptäckte att genom att vrida en rektangulär yta ett halvt varv och sedan sätta ihop ändarna i ett försök att skapa en cylinder skapade man en yta med endast en sida och en kant. Denna konstruktion fick namnet Möbiusband."

Tro nu inte att jag har ett, hitintills väl dolt, matematiskt specialintresse — nej, det är tack vare möbiusshalen som jag känner till hans band.
När man börjar sticka en tröja på rundsticka får man se upp så man inte, alldeles ofrivilligt, får en möbiuströja — för sedan man lagt upp sina maskor och ska börja stickningen,  är det lätt gjort att man råkar vrida rundstickan och fäster ihop sista maskan med första så att det istället för en tub blir ett vridet band.

Det vimlar av beskrivningar, i olika tekniker, på nätet på möbiusshalar. Som den här.

en annan variant från ravelry


Så här i vaccineringstider


hittar jag ett tidningsklipp — från  förra året, tror jag — som säger att vaccinet har bäst effekt om man vaccineras före klockan elva på förmiddagen. 
Hur det är på andra orter vet jag inte, men här där jag bor, erbjuds man bara eftermiddagstider.
Texten blir läsbar om man klickar på den.

1160

dagar kvar 
i
1929

torsdag 16 november 2017

Morning Nocturne

Shore Birds II 
Norman Wyatt Jr.

Morning Nocturne

I am glad today is dark. No sun. Sky 
ribboning with amorphous, complicated 
layers. I prefer cumulus on my 
morning beach run. What more can we worry 
about? Our parents are getting older 
and money is running out. The children 
are leaving, the new roof is damaged by 
rain and rot. I fear the thrashing of the sea 
in its unrest, the unforgiving cricket. 
But that's not it. The current is rising. 
The dramas are playing out. Perhaps 
it's better to be among these sandpipers 
with quick feet dashing out of the surf than 
a person who wishes to feel complete. 
                                                 Jill Bialosky

1161

dagar kvar 
i

onsdag 15 november 2017

Grattis Georgia!

Georgia Totto O'Keeffe 
15 november 1887 – 6 mars 1986

Untitled, 1908

Untitled, The Rotunda at University of Virginia, 1912-14

My Shanty, Lake George

Gray line with black, blue, and yellow

Apple Family – 2, 1920 

Lavender Iris 1951 


1162

dagar kvar 
i

tisdag 14 november 2017

Grattis Astrid!


Det har gått sju år sedan jag senast gratulerade Astrid, så det känns som om det vore på sin plats med en ny hyllning!
Jag har firat henne i en månad nu, genom att läsa om hennes tre böcker om Kati. Kati med långt a — enligt Astrid själv.
Kati i Paris (1953)

Birgitta Theander har skrivit om böckernas tillkomst. Intressant läsning både om Astrid, och om flickbokens status under olika perioder.
Mitt minne av böckerna inskränkte sig till några få episoder  och vad jag egentligen tyckte om böckerna då (nå'n gång i tolvårsåldern, skulle jag tro), har jag inget minne av. Förmodligen för att jag var för barnslig för att uppskatta böcker om "stora flickor". Att läsa om vuxna var OK, men om flickor så mycket äldre än jag, tyckte jag var trist.
Nu tyckte jag att böckerna var nöjsamma, även om den tidens jargong kan vara lite irriterande  lite för hurtig. Men visst är hon rolig, och även om de utspelades i en tid som jag inte har några minnen av, så är det mycket som är bekant.
Roligt är det att läsa om hur Astrid retade sig på ungefär samma saker i Amerika, som jag själv tycker är irriterande. 
"Tänk, amerikanarna som har sån humor! Men så fort det blir tal om kärlek så kopplar dom av humorn helt och hållet. Då blir det idel sentimentala brösttoner och väldiga bedyranden! Och inte tror jag de menar så värst mycket med det heller. Det liksom bara hör till, för så låter det i filmer och i tidningar och i schlagers. Europeiska flickor, som kommer till U.S.A., borde varnas för att ta allt, vad en amerikansk herre suckar i deras öra, på fullt allvar. Där behövs sannerligen inte bara en nypa utan en hel grabbnäve salt!"

För mig som rest kors och tvärs över kontinenten med Greyhoundbussar, satte hennes berättelser om bussresor igång min privata inre biograf.
"Om man vill se det amerikanska folket i genomskärning, så behöver man bara gå och sätta sig i vänthallen till en sån där stor Greyhounddepot, en busstation alltså. Fram till de talrika biljettluckorna väller en ström av folk i olika kulörer och fasoner och åldrar, svettiga arbetare i blåställ med uppkav-lade ärmar, prydliga husmödrar med kasse på armen, chica unga mödrar med gallhojtande ungar, vita och negrer om vartannat, långfärdsresenärer och såna, som bara ska åka mellan två hållplatser. Har man inte råd att gå på bio, kan man slå sig ner på en av de bekväma sofforna i vänthallen och alldeles gratis se de mest intressanta dramer ur vardagslivet. Utanför vänthallen kryller det av bussar. De kör ut, och nya kommer in i en aldrig sinande ström.

Jag hade sagt till Bob, att jag ville åka med en sån där Greyhoundbuss en gång. Jo, för man hade ju läst sin Steinbeck, och jag hyste de bästa förhoppningar om att även min buss skulle komma på villovägar. Villovägar är det bästa jag vet."

Intressant att notera att ordet snabbköp ännu inte införlivats i svenskan vid den här tidpunkten:
"Hela dagarna var vi ute med bilen, och strax före middagstid slank vi in i en av de där stora självserveringsaffärerna, som jag tyckte så mycket om. Det var roligt att se såna mängder av förstklassiga matvaror samlade på ett ställe. Jag tyckte om att vandra mellan väldiga berg av grönsaker och frukt och diskar med saftigt kött och stånd fulla av konserver och bröd och delikatesser. Det var en fröjd för ögat, och det var en trevlig sysselsättning att plocka till sig en bunt sparris här och ett par päron där och några fina kotletter i
cellofanomslag på ett tredje ställe och hålla på så, tills vår lilla kärra var alldeles full. Och så plockade vi upp alltihop framför en ung, skön dam, som var placerad vid något som mest liknade ett vändkors vid Skanseningången, och där betalade vi det hela i en fattig fart."

Rasfrågan ger hon stort, och upprört, utrymme, liksom de stora skillnaderna mellan fattiga och rika.

Astrid tar för givet att alla hennes läsare är lika allmänbildade och litterärt kunniga som hon själv, och förstår vad hon syftar på. Skulle man nu inte veta  vad hon talar om så kan man ju konsultera nätet  det fick jag göra när hon började sjunga "One Meat bBall". Då fick jag både höra sången och läsa om den.



De två senare böckerna är nog mer i min smak  Astrid har dragit ned på tempot, och lustigheterna låter inte så ansträngda som de ibland gjorde i första boken.
Nog känns en hel del av tankarna, om turister igen:
”Är det inte konstigt?” sa jag till Eva. ”När jag är utomlands och knappt kan komma fram utan att bli trampad på tårna, då kallar jag det ett intressant och sjudande folkliv. Men om jag är hemma, säger jag som sanningen är att det är en sabla trängsel.”

Personligen har jag inga erfarenheter av vägglöss  men väl en hyrestant  men föräldrarna kunde berättade om både vägglöss och sura värdinnor som drabbat dem som inneboende.
"Då och då om nätterna dök det upp en vilsekommen vägglus på Evas huvudkudde. Hon fångade den omedelbart och spärrade in den i en speciell liten ask, den så kallade lusasken, som hon förvarade bredvid sängen. På morgonen överlämnades lusasken regelbundet till värdinnan, som hade bedyrat att det inte fanns ohyra i lägenheten. Värdinnan tyckte inte alls om att få lusasken. Hon snörpte på munnen och såg ut som om hon misstänkte, att Eva hade eget luseri, att asken var en sorts lus-remontdepå, där Eva födde upp särskilt fina exemplar."

Du som har samma slags böjelse för böcker som varit med ett tag och som har varit med tillräckligt länge för att känna igen dig i 50-talsskildringar, kan måhända uppskatta Kati-böckerna. 



1163

dagar kvar 
i

måndag 13 november 2017

Ett litet vitt hus

Landscape at Vence – Little White House, 1927
 Christopher Wood 

I min jakt på "The White House" inser jag att världen är full av vita hus. De flesta mer spännande än det hus jag letar efter  som det här lilla huset, vars upphovsman jag inte hört talas om tidigare.
Här ett självporträtt av konstnären från 1927.


Augustus John uppmuntrade Christopher att välja konstnärsbanan, och tack vare att han började sin utbildning i 20 års åldern, hann han med en hel del innan han avslutade sitt liv innan han fyllt 30.

1164

dagar kvar 
i