London — en gång för länge sedan

So hour by hour be Thou my Guide,
That by Thy power, no step may slide.

När jag i höstas läste om Olgakatts besök i London blev jag tvungen att leta fram mitt album från en resa min väninna och jag gjorde på 70-talet. Eftersom min kompis M aldrig varit i England beslöt vi att råda bot på denna brist i hennes uppfostran. Vi var båda fattiga studenter, men lyckades hitta en enmans-resebyrå som hade ett par billiga resor kvar. Minns jag inte fel så betalade vi omkring 500:- för en vecka, då ingick frukost och matkuponger.

Med på resan var en en gymnasieklass där merparten av eleverna var berusade redan på Arlanda.
Vi landade i London på kvällen och klev på en buss som körde mot sta'n och portionerade ut passagerare vid diverse hotell. Efter ett par timmar var bara några få passagerare — och så skolklassen — och vi kvar på bussen. Nå'n gång efter midnatt, när vi nästan gett upp om att få sova den natten visade sig sista anhalten vara vårt lilla hotell — någonstans i norra utkanten av London. Just då hade vi ingen aning om var vi befann oss.
Tacksamma ramlade vi i säng i ett stort rum med burspråk mot gatan. Om klassen gjorde något väsen den natten, var vi för trötta för att uppfatta det..

Vår ambitiösa plan var att varje dag besöka ett museum före lunch och ett efter. Det klarade vi i två da'r, se'n nöjde vi oss med ett museum på förmid-dagen — efter lunch tog vi da'n som den kom och strosade runt på sta'n. Dök det upp ett galleri tittade vi in, hittade vi invandrade gossar som målade rutiga hus talade vi med dem.

Vår kassa tillät inga överdådiga inköp men en hatt var köpte vi.

När vi på trötta fötter med lite inhandlad mat, drog oss hemåt någon gång mellan sex och sju på kvällen, då mötte vi eleverna som hade sovit det värsta ruset av sig. Då var de på väg ut för att festa. Frampå småtimmarna återvände de — mycket upprymda. Deras klasslärare som kallades Älgen, hade rummet bredvid vårt — och alla gossar som passerade dörren dunkade på den och skrek "nu ska vi knulla älgen".
Redan första dagen hade änglabarnen sönder låset till badrummet/toaletten — och eftersom det var ett stort rum kunde man inte sitta med foten mot dörren, utan M och jag fick alltid följas åt, så en av oss kunde hålla igen dörren. För det mesta låg någon av eleverna på knä vid den vita tronen när man skulle dit.

Bara en av eleverna skiljde sig från sina klasskamra-ter — en kille som vi träffade i frukostrummet varje morgon och som berättade om sina utflykter. Han hade redan före resan tagit kontakt med studenter i London, och nu fått låna en cykel och umgicks bara med sina engelska kamrater.

En enda av de organiserade utflykterna följde vi med på, den till Strattford-upon-Avon, som avslutades med ett besök på Royal Shakespear Theatre därstädes.
Och en dag träffade vi min väninna Ann, som när hon ringde till hotellet för att tala med mig, sa' mitt namn och la' till att hon är svenska, inte förstod varför hon möttes av ett skratt. Inte gott för henne att veta att vi bara var svenskar där.
Trevligt att komma ut på landsbygden, på ett ställe stötte vi på Morris dansare. Det visade sig att Ann kände en av dem, så vi strålade ihop senare på kvällen för att avsluta kvällen tillsammans med dem på en pub.


Killen som lånat en cykel hade blivit så förtjust i den att han ville ta den med sig tillbaka till Sverige. Han kunde få köpa den, men problemet var hur han skulle få den med sig. Efter några samtal med flygbolaget blev han lovad att få ta' den med sig om han inte hade något annat bagage. Så när vi stod på flygplatsen, och väntade på att få gå ombord på planet, drog han upp byxbenet och visade att han hade pyjamasen under jeansen. Han hade tagit på sig så mycket av sina kläder som det bara gick, de få grejor som blev över hade han fått hysa in hos kompisarna.

Oj, så länge sedan det var!

Associationer

Så länge jag läser andras bloggar kommer jag aldrig att vara utan bloggstoff. För lite se'n berättade Olgakatt om sin Londonresa och jag förflyttades genast till Lon-don, dit min kompis och jag reste på en billighetsresa. Ska bestämt leta fram en del foton från den resan och blogga om den, så snart julkorten är postade.

Mira berättar om den privata guidningen hon fick i Stads-huset — och jag minns den privata visningen som jag fick en gång. Så värst mycket minns jag inte av den, så det var roligt att se Miras bilder. Vår skola skulle ha fest i Blå Hallen och vi var där för att hjälpa till med förberedelserna och öva inför ett framträdande. Mot slutet av da'n hade jag och min kompis inget att göra utan stod bara och hängde. Då kom en vaktmästare och frågade om vi ville följa med honom på en rundtur, när han skulle stänga och se till att allt stod rätt till. Klart vi ville, men vad jag minns förutom att vi var imponerade, är att vaktmästaren hade en konstgjord hand.

På var och varannan blogg pyntas och pysslas det så här års, och jag minns min tid som dagisfröken och hur vi klippte och klistrade inför julen. Undrar så här efteråt vart alla tåvärmare* tog vägen — i hem med flera barn måste det bli besvärande.
Det märkliga är att jag, som minns min bardom sekund för sekund, inte minns särskilt mycket pyssel från min tid på Södra KFUK. Frågade min mor, och hon kan inte heller minnas att jag kom hem med varken änglakottar, strut-tomtar eller ens några teckningar. Det var en pedagogisk inrättning, och jag minns att vi kärnade smör, bakade och gjorde studiebesök i affärer och ett bageri — men inte enda tåvärmare minns jag. Förmodligen tyckte man att barn skulle lära sig att göra riktiga saker.

*Tåvärmare kallade Betty MacDonald onödiga pryttlar som hon och hennes medpatienter tvingades att göra i terapin när hon vistaes på sanatoriet Firbanks. Det berättar hon om i boken "The Plauge and I". Mest känd i Sverige är hon nog för böckerna om Tant Mittiprick.

Adventsgranen, innan den bars in och fick några grenar förstärkta så att det gick att sätta ljus i den.