Hemsökta

Unexpected Guests

Virginia A. Roper

.
I dag hade vi pla-nerat att bevista en konsert som vår kammarmusikförening har ordnat. Men vi var för trötta och beslöt oss för att stanna hemma i spisel-vrån. Besviken över att missa konserten men lättad över att inte behöva ge mig ut i höstrusket gjorde jag en brasa och eftermiddagste.
Vi hade inte mer än satt oss tillrätta så ringer det på dörren. Utanför står X, en av mina väninnor med en av sina väninnor. De var på väg hem efter en kurs och "tänkte bara titta in". Kruxet är bara att min väninna har en tendens att bli sittande när hon kommer — vi har känt varandra i många år, och hon är en av de få människor som jag undviker därför att hon alltid lämnar mig totalt urlakad.
Nu hade jag inget val, gjorde i ordning fika och röjde bord och soffor så att gästerna hade någonstans att placera rumpor och tekoppar.
En presentation av X krävs innan jag går vidare. Hon har bitvis haft en rätt besvärlig livsresa, hon har många krämpor som hon gärna talar om och hon är perfektionist.
Så här sitter X och hennes väninna, som ser lite generad ut över att ha klampat in mitt i vår testund, och X håller låda:
då sa' JAG
JAG tycker
JAG ordnade

Vi fick veta
hur oumbärlig hon är på sin arbetsplats
hur populär hon är
hur sjuk hon är

Dammsugaren stod mitt på golvet, liksom vatten-kannor, sopborste och en till brädden fylld pappers-korg — jag började dammsuga i morse, men när krafterna svek så lämnade jag allt där jag var. Boktravarna är höga, en garnförsändelse ligger på en pall — det ser ut som det brukar. X tittar med avsmak på vårt inbodda vardagsrum och sätter sig med ryggen mot dammsugaren.
Jag försöker alltid i görligaste mån att undvika att diskutera krämpor, men jag är så ålderdomlig att jag tycker att det hör till god ton att fråga hur folk mår när man inte har träffats på ett tag. Nu behövde jag inte ens fråga, X satte igång så fort hon såg mitt dropp. Hon berättade om hur svårstucken hon är, och drog fyra (4) olika berättelser om när hon hade fått dropp.
När hon och kompisen gav sig av efter drygt tre timmar hade hon inte frågat hur vi mådde — hon hade överhuvudtaget inte frågat om något. I en bisats uttryckte hon sin glädje över att jag såg så pigg ut, men påpekade att jag är alldeles för mager.

Nu sitter vi här och lyssnar till Leonardo Leo och försöker återhämta oss.

Så där ja, nu har jag lättat på trycket.