Tankar om tacksamhet

Breakfast in the Loggia

John Singer

1856-1925

Se'n Q hade läst mitt inlägg om vänskap hade vi ett långt telefonsamtal där vi diskuterade de olika aspekterna på vänskap i olika kulturer. Q som har ett minst sagt brokigt släktträd med rötter i många, och då menar jag MÅNGA, länder, har mycket större erfarenhet än jag av olika "vänskapskulturer".
Vi svenskar har nog en tendens att förutsätta att vännerna ska förstå att vi tycker om dem. Många tycker att det är genant både att säga att man uppskattar någon — och att höra det.
När det gäller nya bekantskaper tror jag att vi ofta är rädda att bli avvisade — båda parterna väntar på att den andre ska ta' första steget. Då talar jag förstås inte om de gånger man träffar någon som det känns som man känt se'n man satt i sandlådan. Men för det mesta växer ju en vänskap fram allt under det att man känner sig för.
I U.S.A. där man många gånger är helt beroende av grannar och vänner när man blir sjuk, eller av olika anledningar inte klarar sig själv, där har man en annan tradition av att ta' hand om varandra. (Det är på gott och ont, jag skrev om "Välfärd eller välgörenhet" den 10 mars.)
Det gör att man ställer upp på ett självklart sätt även för dem man inte känner så väl.
Kanske tvekar vi många gånger innan vi gör något för någon vi inte känner så väl, därför att vi inte vill att mottagaren ska känna sig tvungen att "ge igen". Att stå i tacksamhetsskuld känns aldrig bra.
Det får mig att minnas Diane som för några år se'n hamnade i Sverige. Det var en karl som fick henne att lämna Georgia där hon hade bott i hela sitt liv och hade ett rikt socialt liv. Så sitter hon här i Sverige och känner inte en kotte, utom karln som visade sig vara en knöl. Några amerikanska vänner hade hon — men de fanns i Stockholm, och hon i Göteborg. Vi träffades en gång genom gemensamma bekanta och några månader senare ringde hon mig. Hon var desperat, längtade hem, avskydde Sverige, språket, maten, de trista svenskarna — ja, allt. Hon ringde flera gånger, vi talade om allt mellan himmel och jord men vi talade nog särskilt mycket om mat eftersom hon älskade att laga mat. Hon förhörde sig noga om vad jag tyckte om för mat, vilken sorts amerikansk mat jag saknade här. Så ringer hon en dag och berättar att hon hade bestämt sig för att åka hem redan i slutet av veckan. Jag blev naturligtvis glad över att hon fattat en förnuftigt beslut, se'n tänkte jag inte mer på det. Nästa dag ringer en av våra gemensamma vänner och säger att han ska åka förbi min ort nästkommande dag, är jag hemma, och får han i så fall titta in — men bara en kortis, absolut ingen mat, inte ens fika. Naturligtvis fick han det.
Nästa dag kör en bil upp men det är inte Larry som kliver ur den utan Diane! Hon lastar ur korgar och kartonger, och spännande kärl.
Hon hade tillbringat den föregående dagen i köket för att laga all den mat hon nu visste att jag tyckte om. Och här talar vi om sydstatsmat som man lagar med färska ingredienser utan genvägar. Se'n hade hon sovit några timmar, gått upp i ottan för att köra närmare 35 mil, för att komma fram lagom för att servera mig den godaste lunch jag ätit i hela mitt liv. På eftermiddagen körde hon tillbaka, och tidigt nästa morgon flög hon hem till U.S.A.
Jag har berättat det här för många svenskar, men ingen av dem säger att de skulle ha kommit på tanken att göra något liknande, medan flera amerikaner tycker att det var gulligt men inte särskilt märkvärdigt.
När jag frågar hur svenskarna skulle ha uttryckt sin tacksamhet blir de tysta, några tillstod generat att de förmodligen inte skulle ha gjort något särskilt, utöver att tacka per telefon. Andra säger att de skulle ha skrivit och tackat och några talar om att skicka en present sedan de kommit hem.
Visst är det intressant att vi tänker så olika.