Den som gör en resa

har som bekant en del att berätta när resan är avslutad, och bara minnena återstår. Kanske inte alltid något av vikt — ofta är det väl så att det är roligare för resenären att minnas sin resa, än för de stackars åhörarna att lyssna på dammiga minnen. Fördelen med att skriva ned sina minnen är ju den, att läsaren väljer själv om han ska “lyssna” färdigt, eller gå därifrån.

Gårdagens minne genererade fler flygminnen. Som den gången jag skulle besöka vänner lite varstans i Staterna. Bokade man hela resan i Sverige och flög med samma bolag kunde man resa till överkomliga priser — kruxet var att ofta var det märkliga förbehåll kopplade till den sortens biljetter. Ibland var man tvungen att stanna ett visst antal timmar på en flygplats innan man flög vidare, andra gånger måste man mellanlanda någonstans även om det gick att flyga direkt.

Den här gången flög jag med ett Atlantabaserat bolag — och resrutten blev minst sagt märklig — och tröttsam. Från New Hampshire skulle jag till Utah, och då var det väl inte så stor omväg att flyga till Atlanta och där byta till ett plan till Salt Lake City. Men se’n började konstigheterna, efter besöket där skulle jag vidare till San Francisco, och blev då tvungen att flyga tillbaka till Atlanta för att kliva på ett plan till San Francisco. Från San Francisco är det inte så långt till Dallas i Texas, men — ni har väl redan räknat ut hur det blev — jag flög tvärs över hela kontinenten till Atlanta för att byta till ett flyg tillbaka till Texas. Därifrån skulle jag faktiskt till Georgia, så då var det helt naturligt att landa där igen.

Med alla dessa uppehåll i Atlanta, har jag ingen aning om vilken av gångerna en man som klev av flyget samtidigt som jag frågade om jag var svenska. Han kom framifrån första klass och jag bakifrån den mer anspråkslösa avdelningen när vi möttes i kabindörren. Han var inte berusad — men inte heller helt nykter. Varför han frågade just mig av alla blonda blåögda passagerare, om jag kom från Sverige, förstår jag inte — kanske var det mina flätor. Jag erkände på en gång och då frågade han mig om jag kände Lars Johansson i Bandhagen. Helt sanningsenligt kunde jag säga att jag inte gjorde det — då föreslog han att jag skulle äta middag med honom. Jag hade flera timmar på mig, och skulle mycket väl ha kunnat göra det, men sa’ att jag inte hade tid. Det är märkligt hur automatiskt, åtminstone jag, avböjer den sortens erbjudande. Efteråt tänkte jag att det skulle ha varit roligt att ha tackat ja — och få se hans min när han upptäckte att han bjudit en människa som varken åt kött eller nyttjade alkohol.