En av Karins kommentarer i dag får mig att reagera. Så här säger hon, på tal om att det inte går att överleva på sitt konsthantverk:Det är en omöjlighet att få rimlig ersättning för hantverk. Det märkliga är att man hellre ger mera pengar för en industrigjord leksak som håller en kort tid än för en handgjord likadan som håller i generationer. Trender, förmodligen.
Och ingen överlever på ett fåtal kunder. Man får numera räkna hantverkandet som trevlig hobby som man kan få en liten slant för.
Karin, det är den inställningen som förstör det för så många konsthanverkare som kämpar för sin överlevnad. Hur ofta har jag inte hör talas om små tanter, försörjda av maken, som är glada om de bara får igen materialkostnaden. Hur ska jag kunna sälja gardiner för 800:- metern, eller mer, om mor Stina nöjer sig med 100:-?
Det är en inställning som Hemslöjden levt högt på — många är de redan försörjda kvinnorna som tyckt att det varit fint att få sälja till Hemslöjden.
Jag var dum nog att väva åt dem en kort period, så jag vet. Inte långt efter det att jag slutat väva åt dem, var jag tillsammans med en väninna och tittade på en utställning som Hemslöjden arrangerat. Min väninna blev, med rätta, väldigt imponerad av de nålbundna vantarna i en monter, men hon tyckte att priset var högt. En kvinna inom hörhåll (som jag visste arbetade för Hemslöjden), la’ sig i diskussionen, och talade om hur lång tid det tog att binda ett par, och menade att det var ett rimligt pris. Jag kunde inte låta bli att fråga hur mycket kvinnan som bundit vantarna fick, och genast kom hemslöjdsamen på defensiven, och frågade om jag arbetade för Hemslöjden! Så fortsatte hon att tala om att Hemslöjden ju hade ju alla omkostnader. Men de betalade ju inte hantverkarnas sociala avgifter, påpekade jag. Nej, det ska de göra själva fick jag till svar. Eftersom jag alltid när jag vävde för dem skrev upp hur mycket tid jag lagt ned på varje väv, visste att den högsta timpenning jag kommit upp i var 12 kronor. (På 80-talet). Så jag frågade, hur i all världen någon skulle kunna både överleva och betala sociala avgifter på 12 kronor i timmen. Det svarade hon inte på — hon bara gick därifrån.
Felet, som jag ser det, med din dåliga timpenning var att du lät Hemslöjden sätta priset på ditt arbete.
SvaraRaderaHade du i stället haft en egen firma och fakturerat varje sak du sålde dit, kunde du själv satt det pris du ansåg vara rimligt. Jag går aldrig efter någon kyrklig mall när jag frilansar som kantor, utan sätter mitt pris själv och betalar skatt och sociala avgifter själv.
Man kunde ju t.ex. diskuterat hur mycket avans HS ansåg sig ha rätt till i.o.m. att de sålde dina alster i affären. Men det kanske var stor konkurrens?
Ingrid som inte skulle ha nöjt sig med så lite!
Margaretha,
SvaraRaderaJag inser att jag har uttryckt mig på ett sådant sätt att det kan misstolkas, vilket i och för sig är bra. Nu kanske det kan bli en liten debatt på grund av att du reagerar och det med all rätt.
Men det är som hantverkare jag har fått den attityden skriven mig på näsan, när jag själv har sålt dockor och djur som jag har skapat och man har ansett dem för dyra och gärna har prutat. Inte alla, tack och lov men det finns kunder som hellre köper en skramlig, gräll leksak som håller några dagar för flere slantar än vad ett äkta hantverk kostar. Jag prutar inte i vilket fall som helst, även fast kunden försöker.
Själv har jag lyckats betala halva min utbildning på att tillverka dockor och harar, vilket jag är mycket stolt över och jag hade ingen man att leva på...det har jag inte nu heller:D. Vi lever av varandra (men det hör inte hit just nu), men jag vet precis vad du menar, för det är det, så många hundraprocentiga hantverkare får höra att de gör. En kränkande attityd om något. Men det är svårt att leva på sitt hantverk, det går inte att sticka under stol med.
Jag igen! Här tar de flesta återförsäljare 35% i provision plus ev. hyra. För hantverkaren blir det inte mycket över, om ens någonting alls när man har betalat råvaror och 23 % i moms. Arbetsinkomst per timme kan man glömma, fastän man inte borde göra det. Det är de som designar någonting och får ett namn som oftast kan leva på hantverket.
SvaraRaderaKarin som klarar biffen tack vare mathantverket
Ingrid,
SvaraRaderaJag hade egen firma, det här var ett jobb på sidan om därför att hemslöjden behövde någon med breda vävstolar, som kunde väva de tekniker de behövde. Men det gick inte att förhandla med dem - och det var därför jag inte fortsatte att väva åt dem.
Karin,
Jag vet att du vet - men det var en lämplig dag att ta' upp ämnet!
För övrigt ett ämne man kan diskutera i oändlighet. Kommer jag i gång är det svårt att få stopp på mig.
Jag har trots allt levt på mitt hantverk, det är därför jag vet hur man lever på ingenting.
Margaretha
Ja, det är just det som är det grymma; att man måste lära sig att leva på ingenting, vilket i och för sig är stor konst i sig.
SvaraRaderaHoppas att många vill kommentera.
Karin
Karin,
SvaraRaderaKanske ska organisera dyra kurser i att leva på ingenting. Hittar vi på ett engelskt namn på dem, kan vi kanske bli rika på kuppen.
M