onsdag 2 mars 2011

Musminne


Tror väl inte att någon är trakterad av att få in möss i huset. I alla fall inte om man är husägare — jag kom att tänka på att Beatrix Potter lär ha matat huset möss och på så vis fått dem tama. Ingenstans har jag läst något om vad husets vuxna tyckte om saken. Och fångar lär ha delat sina fattiga smulor med mössen för att få lite sällskap — men det är kanske skrönor.
Men jag har förstått av kommentarerna att vi har olika toleransnivå när de kommer till att dela bostad med familj Mus. Det har fått mig att minnas några musmöten i mitt liv.
Det ena minnet härrör sig från min utbildning när jag bodde i, ett visserligen nybyggt men fasligt dåligt byggt elevhem.
Det var vävtapet på väggarna, och mössen hade hur livat som helst när de kunde springa uppför väggarna — och i väggarna var de också, på nätterna hörde vi hur det krallade av tusen musfötter där.
Tror jag i ett tidigare inlägg talat om hur vårt hus blev lite av en samlingsplats när resten av skolan upptäckte att vi drack te tillsammans varje kväll. Det var många som gjorde sig ett ärende till oss vid åttatiden. En av dessa kvällar med fler människor än sittplatser i dagrummet, skulle min namne och kompis ta’ ut soporna. Just som hon knyter ihop påsen kommer en mus upp ur den och springer över hennes tumme. Oj, en mus säger hon och fortsätter att knyta. Detta imponerade våldsamt på alla gossarna, som uppenbarligen inte hade några högre tankar om kvinnors förhållningssätt till möss.
Da’n efter hade kompisen och jag några timmar ledigt mitt på da’n. Jag passade på att sova middag, medan kompisen städade. Städskrubben låg mittemot min dörr, så jag hörde hur hon gick fram och tillbaka, visslade och dammsög. Så hör jag hur hon med raska steg kommer från sitt rum och öppnar dörren till städskrubben, se’n låter det som hon utför en krigsdans ackompanjerat av ett vrål, och så slår dörren igen. Jag förstår ju vad som hänt, och skrattar så jag nästan inte kan ta’ mig ur sängen. Min tuffa kompis, blev överrumplad av en liten gullig mus — och utan åskådare behövde hon inte behärska sig.
Tillsammans gläntar vi försiktigt på dörren och ser den lilla gulliga musen i botten på vasken. En så’n där rostfri, rätt djup vask som finns i städutrymmen i offentliga miljöer. Där kunde vi ju inte lämna den stackaren, utan en chans att ta’ sig upp — men ingen av oss hade någon större lust att handgripligt hjälpa den upp. Lösningen blev en rulle toapapper som vi la’ ut som en hängbro från vasken till golvet. Så stängde vi dörren för att husmuskompisen skulle kunna rädda sig ur vasken utan att förlora ansiktet.

4 kommentarer:

  1. Tänkte bara tipsa om att du nu har chansen att bli dagensblogg:)
    Klicka här för att anmäla dig:
    http://domkallarmighannes.blogspot.com/2011/03/dagens-blogg.html

    SvaraRadera
  2. Möss är riktigt trevliga små varelser. Styggelsen för både dem och oss på Pettas är att de inte kan vara här....utan måste ut i kylan...helst levande men förstår de inte det själva så får de äta parmesan tills de dör (i fällan).
    När vi var på semester hade två söta möss hyrt in sig i vårt diskbänksskåp i allsköns ro...men så kom ju de tvåbenta marodörerna hem och störde husfriden.
    Det är inte lätt alla gånger att vara en liten söt mus..

    Karin

    SvaraRadera
  3. Nu har du väckt liv i några av mina musminnen, haha. I vårt hus har vi en evighetsmus, f ö. Den bor på vinden och heter Särimner. Vi tar livet av den flera gånger om året i fälla betad med en hasselnöt.Förr eller senare är den alltid tillbaka, fr a vintertid.

    SvaraRadera
  4. Tack Joanna,
    Ska titta in hos dig senare i dag.

    Karin,
    Får kanske börja sticka svansskydd och sockor åt de små liven innan jag hivar ut dem i kylan.

    Olgakatt,
    De flesta av oss tycks ha ett antal musminnen.
    Undrar om inte er Särimner låtit klona sig, för han tycks finnas överallt.

    Margaretha

    SvaraRadera