På tal om alkohol

Görel Kristina skriver i dag om vådan av alkoholkonsumtion ombord på flygplan. Naturligtvis håller jag med, även om jag aldrig själv upplevt farliga situationer, förorsakade av alkohol, när jag flugit. Däremot rinner det till i minnesbanken och ett gammalt flygminne gör sig gällande.

Jag var nitton år gammal och på väg hem från Winnipeg, strax före jul. På den tiden var det inte så kinkigt med bagaget, så förutom de två jätteväskorna jag checkade in, släpade jag på ett osannolikt stort och brokigt handbagage. Förutom en sprängfull väska hade jag en STOR spargris, som mina kompisar gjort åt mig för att jag skulle spara pengar till nästa resa. Den gick inte ner någonstans, utan hängde i ett snöre kring halsen. Min goa teddybjörn gick inte heller ned, så den hade jag under armen. Tror säkert att jag hade mer lösa pryttlar, men minns inte längre vad.

Fullt så lätt klädd var jag inte

- det var ju december

Jag skulle byta plan i Montreal, och till min stora lättnad står där en karl och ropar att passagerare till Köpenhamn kan följa med honom. Jag lämnar ifrån mig biljetten och får veta att jag har flera timmar på mig innan planet går — det gjorde mig förvånad, men saker och ting ändras ju, så jag tänkte inte mycket på det. Jag trodde nämligen att jag hade en knapp timme på mig. Jag tog mitt handbagage och letade upp en lugn vrå, rätt långt ifrån den vänliga SAS personalen, där jag slog mig till ro med en bok. Jag hade inte suttit länge förrän mannen från SAS kommer springande — att han hittat mig var nog lite av ett under — och säger att min biljett var utställd på Air Canada och inte SAS, och mitt plan går NU, SPRING!

Jag visste nog att jag flög Air Canada, men hade aldrig uppfattat att det var SAS personal jag hade talat med! Så vi sprang, jag med en spargris, min bok och lite småplock i famnen och SAS-mannen med min tunga väska i ena handen och nallen i den andra. Vi hann. Han tryckte in mig i kabinen just som de skulle stänga dörrarna.

Det var en nästan tom kabin, jag skymtade några personer rätt långt bak — jag kom att sitta mitt i planet, med tre män bakom mig — de enda passagerarna förutom familjen längst bak.

Tre platser där jag kunde bre' ut mig — det var precis vad jag behövde, eftersom sova var allt jag ville just då. Precis när jag kände hur omvärlden försvann och höll på att somna, blev männen bakom mig väldigt högljudda. Och ljudnivån avtog inte — de spädde på med konstlad glädje och blev mer än uppsluppna.

En flygvärdinna kom fram och bad om ursäkt och frågade om jag ville byta plats. Det vill jag naturligtvis, och snart sov jag på behörigt avstånd från de muntra herrarna. Några timmar senare, när jag ätit och tänkte återuppta' min skönhetssömn, kommer en av de överförfriskade herrarna och slår sig ned bredvid mig. Börjar med att be om ursäkt, och kastar sig in ett samtal som jag inte minns mycket av eftersom jag bara ville sova. Ett minns jag, han sa' att han och de andra två männen arbetade för Air Canada — visst, gubbe lilla, tänkte jag, bre' på ordentligt. Så småningom blev jag av med honom och kunde sova ända tills det var dags att landa i Köpenhamn.

Måste medge att jag blev lite snopen när jag såg att de tre glada herrarna vinglade in genom en grind där det stod att bara personal hade tillträde. Själv försökte jag lokalisera mig, och medan jag höll på med det såg jag genom glasväggen hur mannen som pratat med mig, hejdade en flygvärdinna, plockade upp något ur sin plånbok medan han dividerade med flygvärdinnan som skakade på huvudet när han pekade på mig. Jag hade börjat gå när flygvärdinnan kom springande med ett visitkort i nypan. Hon, som hela tiden vetat att jag var svenska, berättade att mannen envisats med att hon skulle ge kortet till den kanadensiska flickan — men hon visste ju att det inte fanns någon kanadensisk flicka ombord, så det tog en stund innan hon fattade att det var den svenska flickan som skulle ha visitkortet med en hälsning om att nästa gång jag skulle flyga Air Canada, skulle jag kontakta honom.

Har aldrig flugit med dem igen, och visitkortet har jag inte kvar — men jag har ibland funderat på vad som hänt om jag kontaktat honom. Billigare biljett — i så fall, med eller utan motprestation?

min beresta nalle