Degnötens dag

Doughnut/donut

  1. A small ring-shaped cake made of rich, light dough that is fried in deep fat.

Etymologin är inte så mycket att fundera över, när det gäller det engelska ordet.

På svenska är det ovisst om det är likheten med munkens tonsur, eller om det är en rund och god munk, som fått ge namn till bakverket.

Venetian Doughnut Seller 

Jan van Grevenbroeck

Lite i senaste laget att börja baka sina munkar nu, om man vill högtidlighålla dagen — å andra sidan så kan man säkert äta munkar varje dag, om man är en munkfantast — vi andra ta'r hellre en ostmacka.

Men jag är ohyggligt fascinerad av utbudet, och somliga vänners förmåga att kunna äta hur många som helst, närsomhelst. 

Det finns hur många recept som helst, både jästa och bakade med bakpulver, de som är bakade på sur mjölk eller bakade på sötmjölk, fyllda eller ofyllda, kryddade på det mest fantasifulla vis — och så alla läskiga glasyrer och märkligt strössel. 

Det här är från "The Myrtle Reed Cook Book". Myrtel som jag skrivit om tidigare, i hennes mer kända roll som romanförfattare.

PLAIN DOUGHNUTS  Sift two teaspoonfuls of baking powder with four cupfuls of flour. Dissolve half a cupful of sugar in one cupful of milk. Add to the milk one teaspoonful of salt, half a nutmeg, grated, and two well-beaten eggs. Combine with the dry mixture, roll out, cut in rings, and fry in deep fat. Drain on brown paper.

Här går jag inte in på bakverkets historia, för det har jag gjort tidigare, istället får du en bit ur  "Harry's Island"från 1908  av Ralph Henry Barbour.  

A BATCH OF DOUGHNUTS

“Of course this isn’t real camping,” said Dick as he munched his fifth sandwich.

“It’s a mighty good lunch, though,” answered Chub. “And I can’t wait to get to those crullers—I mean doughnuts. What’s the difference, anyway, Roy?”

“A cruller is a doughnut with the hole left out.”

“Get out! What we call crullers are built just like these, with a hole in the middle.”

“Some folks call them fried-cakes,” offered Dick.

“Well, it doesn’t matter what they’re called,” said Chub, cheerfully; “they look fine and Harry has made lots of them. And, say, fellows, look at the sugar on them! Let’s hurry and reach the dessert.”

Dick had brought Harry and her lunch basket across to the island and now they were seated on the grass in front of the tent with the contents of the basket spread before them. There were two kinds of sandwiches, hard-boiled eggs, bananas and doughnuts. There was also clear, cold water from the river served from a tin coffee-pot for want of anything more suitable and drunk from tin cups.[64] Strange to say, the enthusiasm over the doughnuts brought no response from Harry. In fact, as the meal progressed and the time for the dessert drew near, she exhibited well-defined symptoms of uneasiness, and when, finally, Chub, unable to hold off any longer, seized the first doughnut and bit into it, she forgot the sandwich she was struggling with and watched him anxiously.

“Um-m!” said Chub rapturously. Then he repeated the remark, but with a note of doubt. Then he shot a puzzled look at Harry, who dropped her eyes quickly and devoured her sandwich so hurriedly that she choked and had to be slapped on the back by Dick. During this diversion Chub glanced frowningly at the doughnut in his hand, dropped it surreptitiously into his pocket and took a banana. When Harry looked again the doughnut had disappeared and her face expressed relief. Then Dick reached for one.

“How are Harry’s doughnuts, Chub?” he asked.

“Great!” said Chub with extraordinary, even suspicious, enthusiasm.

“Well, they certainly look fine,” replied Dick, setting his teeth into one.

“They surely do,” agreed Roy, following his example. “Aren’t you going to have one, Harry?”

“Please,” said Harry, her hand stretched toward the plate and her gaze on Dick.

Dick was munching his first mouthful somewhat gingerly and viewing the doughnut with surprise. There was a moment of silence. Then, “I say, Harry,” blurted Dick, “what the dickens did you put into these things?”

“Why?” she faltered.

“Don’t they taste sort of funny?” he asked. “How’s yours, Roy?”

“All right,” replied Roy, eating doggedly, his eyes fixed on space as though he were trying to concentrate all efforts on the task. Dick laid his doughnut aside and picked up another.

“Maybe that one isn’t a fair sample,” he said hopefully. “I thought it tasted of—of—I don’t know just what.”

But he appeared to derive small pleasure from his second one and with a sigh of disappointment he laid it down on his knee with a fine simulation of carelessness and took a banana. Then:

“Hello,” he said, “aren’t you eating any doughnuts, Chub?”

“Me? Oh, yes, I had one,” answered Chub. “Fine, aren’t they?”

“Great,” answered Dick warmly.

“Toss me a banana, will you, Dick?” This from Roy, who, having caused the last of his doughnut to disappear, was still swallowing convulsively. “I ate so many sandwiches,” he added, in an apologetic tone, “that I can’t do justice to the doughnuts. Doughnuts are awfully filling things, aren’t they?”

“They certainly are,” agreed Dick and Chub together.

      Vill du veta hur det går så får du gå till fadedpage.

Lämplig lektyr

för dagen.

Must, bid the Morn awake!

Sad Winter now declines,

Each bird doth choose a mate;

This day's Saint Valentine's.

For that good bishop's sake

Get up and let us see

What beauty it shall be

That Fortune us assigns.

                  Michael Drayton (1563 - 1631)

En sväng på nätet gav vid handen att det finns mycket mer skrivet om Valentin än jag kunde ana. Inte nog med att Shakespeare och Chaucer skrev om dagen, så har även många mindre kända författare efter dem gjort — allt från högstämd lyrik till pekoral. Nästan lika känd, som nämnda gossar, är väl Thomas Nash, som förutom att han diktade, gifte sig med ett av Shakespears barnbarn. 

Om denna dag diktade han:

It was the merie moneth of Februarie,

When yong men, in their iollie roguerie°,

Rose earelie in the morne fore° breake of daie,

  

To seeke them valentines soe trimme and gaie°;

Resten av dikten hittar du här

Läser du hellre prosa så finns Myrtle Reeds Elmiry Ann's Valentine.

Jag kan tänka mig att de flesta av er fått nog nu — men är du lika galen som jag så bege dig ut på nätet, där finns massor med valentinlitteratur!

  

Frukost med Gutenberg

Moreover, a dainty breakfast, daintily served, has a distinct aesthetic value. The temper of the individual escorted to the front door by a devoted spouse has more than a little to do with the temper of the selfsame individual who is let in at night by the aforesaid D. S.

Frukost

Juan Gris, 1914

Även i dag har jag frukosterat med Gutenberg, men fann bara ett par intressanta böcker. Dem tänker jag återkomma till, och istället ägna mig åt Myrtle Reed. För fem år sedan skrev jag lite om henne, och beklagade att det inte fanns mycket information att hämta om henne och hennes böcker. Det ser annorlunda ut i dag, nu har Wikipedia några rader om henne — men det som jag uppskattar ännu mer är att hennes kokböcker, skrivna under pseudonymen Olive Green, går att läsa på nätet.  

Så i dag började jag med hennes "What to have for breakfast", där hon ägnar många sidor i början åt frukostens filosofi, hur man dukar ett frukostbord och naturligtvis vad man bör äta — och här är hon vidsynt och anser att man ska äta vad man mår bra av.
När det kommer till dukningen är hon petigare, vi får noggranna anvisningar om var de olika föremålen ska placeras, och hur servetterna ska se ut.

”There are rumors that the pretty and sensible fashion of doilies on the bare table is on the wane, but let us hope these are untrue, or, if not, that some of us may have the courage of our convictions and continue to adhere to a custom which has everything in its favor and nothing against it.

In the absence of handsome top of oak or mahogany, the breakfast cloths, fringed or not, as one likes, which are about a yard and a quarter square, are the next best thing. Asbestos mats, under the cloth, protect the table from the hot dishes. Failing these, fairly satisfactory substitutes are made from thin white oil-cloth, between two layers of canton flannel, “fur side outside,” and quilted on machine, as the French have it.

_ _ _

”Breakfast, most assuredly, is not dinner, and there should be a distinct difference in the laying of the table. The small doilies are easily washed, and fresh ones are possible every morning—an assured gain in the way of daintiness.”

”Let us suppose that we have a handsome table-top, and an unlimited supply of doilies, tray-cloths and centrepieces. First the centrepiece goes on, exactly in the centre, by the way, and not with a prejudiced leaning to one side or the other. On this belongs the pot of growing fern, the low jar containing a few simple flowers, or a bowl of fruit, decorated with green leaves, if green leaves are to be had.

At each place the breakfast doily, nine or tw’elve inches square, a small doily for the coffee cup, and another for the glass of water. At the right of the plate, the small silver knife, sharp edge toward the plate, the spoons for fruit and cereal; at the left, one fork, or two, as needed, and the coffee spoon.

In front of the master of the house the small platter containing the pièce de résistance will eventually be placed; in front of the mistress of the mansion, the silver tray bearing the coffee service—coffee pot, hot-water pitcher, cream jug, milk pitcher, and sugar bowl.

Breakfast napkins are smaller than dinner napkins, and the small fringed napkins are not out of place. “ Costly thy habit as thy purse will buy ” might well refer to linen, for it is the one thing in which price is a direct guarantee of quality.”

_ _

”The china used at the breakfast table should be different from that used at dinner. Heavier ware is permissible, and more latitude in the way of decoration is given. Much of the breakfast china one sees in the shops is distinctly cheerful in tone, and one must take care to select the more quiet patterns. It is not pleasant to go to breakfast with a fickle appetite, and be greeted by a trumpet-toned “Good Morning” from the china.”

Vi får veta när olika frukter och bär är mogna, och lära oss hur man serverar dem:

” When served whole, apples should be carefully washed and rubbed to a high polish with a crash towel. Only perfect fruit should be served in this way, and green leaves in the fruit bowl are especially desirable. Fruit-knives are essential.”

Bara äppelrecepten upptar flera  sidor, kanske kommer jag att återvända hit när jag vill få tips om hur jag kan tillreda olika desserter.

”À la Fèrmihre .—Pare and core the apples and arrange in a well-buttered baking-dish. Sprinkle slightly with sugar and cinnamon ; baste often with melted butter, and serve with boiled rice or other cereal, using the juice instead of milk.”

Jag hoppar raskt över gryn, kött, fisk, grönsaker- och äggrätter innan jag fördjupar mig i brödrecepten:

”CORN MUFFINS

Sift together three quarters of a cupful of corn-meal and the same of flour, half a teaspoonful each of salt and soda, and a tablespoonful of sugar. Mix with one egg, well beaten, and one cupful of thick sour milk. Bake from twenty to thirty minutes in well-buttered muffln-tins.”

Och så till sist kan jag inte låta bli att avsluta med några av Myrtles "Köks Rubaiyat (vad det heter i pluralis på svenska, vet jag inte.

”Wake, for the Alarm Clock scatters into Flight 

The variegated Nightmares of the Night;

Allures the Gas into the Kitchen Range 

And pleads for Rolls and Muffins that are Tight.”

Och byter man ut kaffet mot te, så kan jag instämma i den här lovsången:

”Ah, with the Coffee all my Years provide !

Its chemicals may turn me green Inside,

But all my Fears are Scattered to the Winds 

When o’er the fragrant Pot I can Preside.”

Vill du läsa Myrtles romaner, så hittar du många av dem hos Gutenberg.

Kastanjer

Blossoming Chestnut Branches

Vincent van Gogh

Åsa skrev för en tid se’n att hon inte kunde motstå de vackra blanka hästkastanjerna — naturligtvis började jag genast att associera till kastanje-händelser i mitt liv.

Jag känner bara till en sång som handlar om kastanjer, den kända julsången “Chestnuts Roasting On An Open Fire”, som naturligtvis ska sjungas av Nat King Cole.

När jag var barn, samlade vi på kastanjer — inte för att de var blanka och fina, utan för att om man gned dem mot marken, kunde man rugga upp ytan på dem och de blev som små sammetsbollar. Sammetsbollar som vi till våra mammors fasa förvarade i fickorna på våra kläder — där de lämnade outplånliga fläckar efter sig.

Chestnut Foal and Child "Friends", by Ginette

En annan sorts kastanj var Nutty, min kompis Pris häst — ett kastanjefärgat sto, som på engelska kallast chestnut eller ”sorrel”. En mindre trevlig kastanj, är den hårda utväxt, som kan uppstå på insidan av hästens ben. Hur den behandlas vet jag inte, men man kan säkert läsa om det någonstans på nätet.

Inte bara hästar är kastanjefärgade, jag känner till två nordamerikanska fåglar som är det. “Chestnut-sided warbler“, den söta lilla sångaren som på sommarhalvåret håller till i nordöstra U.S.A. — på vintern flyttar den söderut.

Och så den lika ljuvliga “Chestnut-backed warbler”, en mes som man finner i nordvästra U.S.A.

Jag tänker inte gå in på vad som är hästkastanj och ädel kastanj, och hur de används — om det kan man läsa på nätet.

Åsa undrad om någon hade tips på hur man lagade till kastanjer om man inte rostade dem. Själv har jag aldrig gjort annat än rostat dem, och så ätit bakelser med kastanjekräm. Kastanjemjöl har jag aldrig använt — bara hört talas om — men jag läser på nätet att det är ett bra alternativ till vanligt mjöl eftersom det inte innehåller gluten.

Kastanjesallad har jag inte hört talas om tidigare, här följer ett recept jag hittade i “The Myrtle Reed Cook Book” från 1916. (Boken hittade jag hos Gutenberg — var annars).

Mix boiled chestnuts with bananas and oranges, or English walnuts with cheese and celery, or with apples and figs, or with cream cheese and figs, or pecans with apples, celery, and cream cheese. Serve with French dressing made with wine or lemon-juice or with Mayonnaise made without mustard and whitened with whipped cream.

Nog låter det lite annorlunda — men gott.

Jag börjar inse att jag kastanjer är ett större ämne än jag först trodde, allteftersom jag skriver dyker det upp fler kastanjetankar — som när vi i tolvan spelade “Arms and the Man”, och använde kastanjevatten för att få mörkare hud. För min del hade det samma effekt som när jag färgade håret — jag var mycket brun, mycket länge.

Och så grunnar jag på vilka poeter som skrivit så vackert om kastanjer, som blommar. Just nu kommer jag bara på några rader som jag tror Ekelund har skrivit:

Kastanjeträden trötta luta

efter regnet sina tunga

vita spirors blom.

Och en vers av Magda Henning Andersson:

Kastanjen ritar svarta streck mot himlens blå.

Svällda knoppar glänsa.

Äro ej färg.

Men darrande punkter av ljus.

Ej materie längre, men kraft,

sjunga de vår i mitt öga.

Jag vet att det finns fler — någon som kommer på några?

Jo, Verner von Heidenstams memoarfragment förstås, "När kastanjerna blommade".